Reggaejournalisten och fotografen Beth Lesser berättar

Inom alla branscher och områden finns personer som arbetar i bakgrunden, men ändå fyller en oerhört viktig uppgift.  Det kan vara vd-sekreteraren, låtskrivaren eller funktionärerna på ett maratonlopp. Personer man är i stort behov av, men som sällan syns eller får den uppskattning de förtjänar.

Reggaejournalisten och fotografen Beth Lesser är en sådan. Hon har varit en vital del av den internationella reggaescenen ända sedan slutet av 70-talet, då hon började att intressera sig för den jamaicanska musiken.

- Jag började att lyssna på reggae efter att punken dog i slutet av 70-talet. Jag gillade punkens aggressivitet, gräsrotskänslan och spontaniteten. Men sen blev musiken så bitter och inåtvänd, berättar Beth Lesser för Reggaemani.

YP 1Beth Lesser började istället att leta upp ny musik, musik som man kunde ha kul till. Och här kom reggaen in i hennes liv.

- Det var genom punken och den engelska two tone-scenen som jag kom i kontakt med reggaen. Dessutom hade jag anarkistvänner som älskade Bob Marley och soundtracket The Harder They Come. Jag upplevde reggaen som levande och ren. Det finns nog ingen annan genre som är så detaljrik eller öppen för nya influenser och musikaliska experiment, fortsätter hon.

Genom sina anarkistvänner lärde hon känna jamaicanske reggaemusikern Ernie Smith, något som ytterligare ökade intresset för reggae. Det ledde till att hon och hennes make Dave 1981 tog initiativet att starta numera kultförklarade tidningen Reggae Quarterly. Tidningen var och är fortfarande – om man lyckas lägga vantarna på ett exemplar – mycket uppskattad, bland annat eftersom den innehöll intervjuer med många legendariska artister och musiker.

- Jag och min make åkte till Jamaica för att söka upp Augustus Pablo. Vår ursprungliga idé var att göra en tidning om hans Rockers International-verksamhet, säger hon.

Augustus Pablo visade sig vara en ödmjuk person och mycket villig att berätta om sin musik och verksamhet. Men han tyckte inte att paret skulle begränsa sig till att skriva enbart om Rockers International. Istället bjöd han med dem till danser och olika studior där de fick unika tillfällen att träffa många av Jamaicas stjärnor.

- Mitt bästa minne är när vi fick följa med Augustus Pablo till King Tubbys studio. Det var på vår första resa till Jamaica, och att se King Tubby arbeta är allt en reggaefan kan drömma om, berättar hon.

dancehall-story-book-beth-lesserUtöver Reggae Quarterly har hon publicerat två böcker – King Jammy’s och den nya boken Dancehall: The story of Jamaican dancehall culture. King Jammy’s är, som titeln skvallrar om, en djupdykning i en av Jamaicas främsta producenter. Den nya boken är bredare och beskriver reggae – framför allt dancehallen – på ett lätt och ledigt vis. Boken är kryddad med fantastiskt bildmaterial och personliga upplevelser från 1980-talets Kingston.

- Det som inspirerade mig att skriva Dancehall: The story of Jamaican dancehall culture var att den information och fakta som finns på internet ger en vinklad och orealistisk bild av historien. Exempelvis har artisterna med läs- och skrivkunnighet eller datorkunskap haft möjlighet att framhäva sin egen roll i musiken, medan andra glömts bort, hävdar Beth Lesser och fortsätter:

- Samtidigt skapades en så stor del av dancehallen live snarare än på skiva. Många av de artister som inte spelade in något material har inte fått något utrymme alls i historien. Exempelvis så var Brigi (Brigadier Jerry, reds anm) och Charlie Chaplin influerade av Kanadas Screecha Nice.

Beth Lesser säger att hon är en del av den gamla reggaegenerationen och inte håller koll på dagens reggaeartister.

- Jag gillar delar av nutida reggae, men jag föredrar dj-stilen där man “ride the rhythm”, snarare än att tränga ut rhythmen med en massa annat som man gör i dag. Jag föredrar också livetrummor, framför allt Santa Davis. Han kunde göra vilken rhythm som helst magisk bara genom att improvisera. Jag är dock glad att äntligen se så många duktiga kvinnor. Jag älskar exempelvis Lady Saw och Queen Ifrica, avslutar hon.

FAKTA
Föddes 1953 i New York och flyttade 17 år senare till Kanada. Hon gifte sig 1986 på en Youth Promotion-dans (Sugar Minotts soundsystem, reds anm) och bor i dag i Kanada med sin make och 18-åriga dotter. Beth Lesser arbetade under många år som fotograf och har ställt ut sina verk på ett antal gallerier. I dag är hon reggaejournalist och arbetar med autistiska barn.

Fem snabba frågor till Beth Lesser
Bästa reggaeartisten?
Bob Marley hade störst påverkan, men jag vill lyfta fram Coxsone Dodd och King Tubby.

Bästa reggaelåten?
Dance Pon The Corner med Jah Thomas.

Bästa reggaeåret?
1980, eller kanske 1979-1981. Då visste man fortfarande hur man använder slagverk.

Bästa reggaeproducent?
Junjo och Jah Life – deras tidiga produktioner. George Phang har också haft några klassiker och Jammy har ju varit framgångsrik ända sedan 1970-talet.

MadooBästa skivomslaget?
Rock With Papa Madoo med Madoo eftersom skivomslaget visar honom på en dans.

About these ads

3 Comments

Filed under Intervjuer

3 responses to “Reggaejournalisten och fotografen Beth Lesser berättar

  1. Schysst med en liten intervju med Beth. Hon är världens härligaste människa. Jag vet att hon länge har filat på en bok om Youth Promotion som hon vill ge ut. Förhoppningsvis får hon ut den på något sätt.

    Gillar även att hon gillar Madoos omslag mest. Det är en av mina absolut favoritskivomslag också … det blir inte mycket bättre så. Sen att skivan är så löjligt fet också. Bow-ow-ow-ow!

  2. Pingback: Magnifik dancehallsamling från Soul Jazz « Reggaemani

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s