Reggaemanis 20 bästa debuter

Debut. Ett laddat ord. I musiksammanhang förknippat med mycket vilja, ångest och en stor dos oerfarenhet. Debuten är det första och kanske viktigaste avtrycket i karriären. Omedelbar succé eller svidande magplask, oavsett har debutplattan en avgörande inverkan på den nye artistens förutsättningar på en tuff marknad.

Kvalitetsskillnaden när det kommer till debutplattor är stor. Somliga debutanter har finslipat sitt sound och sin röst under många år, medan andra hastigt upptäcks och kastas in studion. En del debuter ger en tydlig bild av artistens potential, medan andra behöver flera plattor på sig för att hitta just sitt sound och sin stil.

Vissa debuter har också blivit stilbildare för en genre. Andra har skapat något eget som är stört omöjligt att kopiera. Framlidne deejayn Prince Far I är en sådan. Han var i vissa avseenden en deejay som många andra, men hans sätt att leverera texter påminner om en mässande präst, vilket han var ensam om på sin tid.

En annan säregen debutant är är Ijahman Levi med sin Haile I Hymn. Den innehåller bara fyra låtar med i reggaesammanhang ovanliga låtstrukturer och arrangemang. Inte särskilt publikfriande för någon målgrupp, men i dag en platta som stått emot tidens tand.

När jag fick idén till den här listan var tanken först tio debuter. Men det fungerade inte. Det har producerats så bisarrt många grymma reggaedebuter. För att snäva till urvalet har jag valt bort singelsamlingar och ”best of”-plattor i mesta möjliga mån. Det är egentligen inte särskilt rättvist eftersom reggae många gånger är en singelbaserad genre, men jag var tvungen att göra något för att inte tappa förståndet.

Jag har inte försökt mig på att ranka debuterna. Istället presenteras de i kronologisk ordning. Reggaeplattor kan dock vara svåra att tidsbestämma, så någon kan säkert ha fel årtal.

Läser du hela listan garanterar jag att du har en glasklar bild av vilken typ av reggae som ligger mig varmast om hjärtat. Here goes…

Augustus Pablo – This Is… Augustus Pablo (1973)
En av de mest originella och inspirerade debuterna någonsin. Augustus Pablo skapar magi med vad som egentligen är en leksak. På plattan spelar han sitt signaturinstrument melodica samt clavinet, piano och orgel, och allt låter fantastiskt.

I Roy – Presenting I Roy (1973)
I Roy var en av fyra deejays som regerade under ett par år på 70-talet. Han var ensam om sin deejaystil och få har lyckats härma honom. Den här plattan innehåller nästan bara klassiker producerade av en ung Augustus ”Gussie” Clarke.

Big YouthScreaming Target (1973)
Ytterligare en tung deejaydebut signerad Augustus “Gussie” Clarke. Kom samma år som I Roys debut, men de är rätt olika även om båda är deejayplattor. Big Youth har en hårdare och mer oborstad stil, något som gör hela plattan lite naggad i kanterna.

Junior Byles – Beat Down Babylon (1973)
Beat Down Babylon producerades av Lee Perry före perioden med The Congos och The Heptones och är mer avskalad än hans senare produktioner. Här skapar han starka låtar tillsammans med känslige Junior Byles, en sångare som kunde nått hur långt som helst om han inte varit sjuk och från tid till annan inlagd på mentalsjukhus.

Joe Higgs – Life of Contradiction (1975)
Bob Marleys och Winston “Pipe” Matthews mentor släppte till slut en egen platta med tio (tolv på nyutgåvan) jazziga rootsreggaelåtar. Joe Higgs nådde aldrig lika stor publik som sina lärljungar, men tiden har visat att Life of Contradiction är minst lika bra som allt Bob Marley och The Wailing Souls gjorde under sin storhetstid.

The AbyssiniansSatta Massagana (1976)
The Abyssinians var mästare på harmonier och skapare av en av reggaens mest populära rytmer – Satta Massagana. Den är givetvis med på debuten precis som klassiker som Declaration of Rights och Forward On To Zion.

Gladiators – Trench Town Mix Up (1976)
The Gladiators hade före den här plattan spelat in ett gäng underbara låtar på Studio One. Flera av dem arbetades om till nya, ännu bättre, versioner på Trench Town Mix Up. Frontmannen Albert Griffiths röst påminner om både Bob Marley och Joe Higgs, men med en egen tvist.

Leroy Brown – Color Barrier (1976)
En bortglömd guldklimp. Skivbolaget Makasound gjorde världen till en bättre plats när de släppte den här plattan 2005, nästan 30 är efter originalutgåvan. Leroy Browns släpiga, hesa röst ger många av låtarna en underbar dramatisk dimension. Tung roots i sitt esse.

Mighty Diamonds – Right Time (1976)
Ett mästerverk rak igenom. Mighty Diamonds souldränkta harmonier och Donald ”Tabby” Shaws bräckliga röst skapar tillsammans med Joseph Hoo Kims solida produktion en platta som nått bortom de vanliga reggaeentusiasterna.

The Congos – Heart of the Congos (1977)
Ett av producentgeniet Lee Perrys många mästerverk. En av plattans många styrkor finns i harmonierna från medlemmarnas falsett, tenor och baryton. Men utöver deras egna stämmor medverkar också Gregory Isaacs, The Heptones och The Meditations. Harmonier galore med andra ord.

Culture – Two Sevens Clash (1977)
En apokalyptisk platta som spår om en förestående domedag – den sjunde juli 1977. Som tur är hade frontfiguren Joseph Hill och kompani fel och skivan låter i dag bättre än någonsin. Försök att lägga vanterna på nyutgåvan på skivbolaget Shanachie. Då får du fem extraspår, bland annat två discomixar med I Roy.

Winston Jarrett & The Righteous Flames – Man of the Ghetto (1977)
Winston Jarrett har aldrig riktigt fått det genomslag han förtjänar trots att han sjungit tillsammans med legenden Alton Ellis och levererade under hela 70-talet genomgående starkt material. Titelspåret är en brutal tolkning av Marlena Shaws souldänga Woman of the Ghetto.

The Meditations – Message From the Meditations (1977)
Ytterligare en platta med harmonierna som en central del. Relativt okände sångaren Dobby Dobson producerade stora delar av plattan, som innehåller mestadels tunga rootsteman, men även lättare alster som Woman Is Like A Shadow och Running From Jamaica.

The Royal Rasses & Prince Lincoln Thompson – Humanity (1979)
Frontfiguren Prince Lincoln Thompson upptäcktes av Coxsone Dodd och spelade in några fina singlar på Studio One innan den här egenproducerade plattan släpptes. Humanity skiljer sig från många andra plattor med 70-talsroots, bland annat genom Prince Lincoln Thompsons skrikiga sångsätt och hans oväntade influenser.

Freddie McGregorMr. McGregor (1979)
Freddie McGregor har en av reggaens starkaste röster och är starkt soulinfluerad. På Mr. McGregor blandas lovers-material med tyngre rootsgung i en makalöst bra mix. Winston ”Niney” Holness satt bakom spakarna och lyckades skapa originella versioner av såväl Satta Massagana som Neil Diamonds Brandy.

Toyan – How the West Was Won (1981)
Framlidne Toyan hade en kort och intensiv karriär. Upplägget på debuten borgade för total succé – Roots Radics bakom instrumenten och Scientist och Henry ”Junju” Lawes bakom spakarna. How the West Was Won har även ett av reggaehistoriens schysstaste omslag. Kan du hitta vinylen kan du skatta dig lycklig. Annars får du nöja dig med nya cd-utgåvan med fem bonusspår.

Ini Kamoze – Ini Kamoze (1984)
Ini Kamoze är mest känd för Here Comes the Hot Stepper från 1994. Men han blev aldrig bättre än den här debuten. Han har en speciell röst som hypnotiserar lyssnaren och den fungerar perfekt med Sly & Robbies kompromisslösa komp. Lyssna exempelvis på World A Music med rytmen som ligger bakom Damien ”Jr. Gong” Marleys Welcome To Jamrock.

Garnett Silk – It’s Growing (1992)
Han spåddes bli nästa Bob Marley, men gick tragiskt bort innan han nådde den större internationella publiken. Hans gospelklingande röst är rik och känslofull och passar perfekt till de här stompiga 90-talsproduktionerna signerade Bobby ”Digital” Dixon.

JahmaliEl Shaddai (1998)
En av 90-talets absolut bästa plattor. Jahmali sjunger skiten ur många av dåtidens reggaeartister på den här skivan som producerats av Donovan Germain. El Shaddai bjuder på både nyproducerade rytmer och omarbetningar av gamla godingar, bland annat en mördande version av Augustus Pablos East of the River Nile.

Ras Mac BeanPack Up and Leave (2004)
Pack Up and Leave är en av 2000-talets bästa plattor. Det beror på två saker – franska Irie Ites plåttunga produktioner och Ras Mac Beans ohyggliga talang som både deejay och sångare. Den här debuten kom från igenstans och sex år senare hoppas jag fortfarande på en uppföljare. Varje låt är ett mindre mästerverk.

Ladda in den här Spotify-listan och lyssna på åtta av plattorna.

7 Comments

Filed under Krönikor

7 responses to “Reggaemanis 20 bästa debuter

  1. Kul lista!
    Håller med om de flesta.
    Skulle dock vilja plocka in Israel Vibrations “Same Song” och Peter Tosh “Legalize It” (som vi väl kan räkna som hans albumdebut). Dessutom tror jag nog att Bunny Wailers “Blackheart Man” kvalar in på min lista. Och kanske också Rastafarians “Orthodox” (tyvärr deras enda).

    • reggaemani

      Sweet att du gillar listan. Israel Vibration var med länge, men Same Song var tvungen att ge vika för Message From The Meditations. Rastafarians debut var också en tung kandidat. Har alltid tyckt att både Bunnys och Peters debuter varit en smula överskattade, även om de håller hög klass.

  2. Mycket behaglig läsning! Håller även jag med om de flesta, fast saknar bland annat redan nämnda “Legalize It” med Peter Tosh, “Africa Must Be Free By 1983” med Hugh Mundell, “Fever” med Tenor Saw och “Unpolished” med Midnite.

  3. Ras Sebbe

    Mycket bra lista. En platta förutom ovanstående tips som jag skulle haft på min lista är Misty in roots – “Misty over Sweden”, som väl ändå räknas som debutplatta.

    • reggaemani

      @ Mosiah – Tackar! Intressanta debuter. Hugh Mundell, Tenor Saw och Midnite var faktiskt inte ens med på min bruttolista. Ska ta och lyssna igenom dem.
      @ Ras Sebbe – Kul att du gillar listan. Misty Over Sweden hade jag inte på bruttolistan. Har inte ens den faktiskt. Nog läge att kolla upp den nu.

  4. Spännande lista! Många personliga favoriter är med medan andra saknas mig. Dessa är ett par debuter jag nog hade satt på min personliga lista (antar det bara ska vara artister som släppt flera album);

    Horace Andy – Skylarking
    Interns (Viceroys) – Detour
    Yabby – Ram-A-Dam
    Hugh Maddo – Jamaazima Pop Style
    Supercat – Si Boops Deh!
    Pablo Gad – Bloodsuckers
    Twinkle Brothers – Rasta Pon Top
    Buro – Buro
    Massive Dread – Massive Dread
    Ranking Trevor – Fine Style

    • reggaemani

      Kul att du gillar listan. Några av dina debuter var med på min bruttolista (Skylarking, Detour och Fine Style). Har inte hört Jamaazima Pop Style. Gissar att den är ganska svår att få tag i.

      Det har kommit flera spännande förslag till listan. Du har helt klart flest nya idéer. Kul!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s