Category Archives: Intervjuer

Ljus framtid för VI-reggae

Amerikanska Jungfruöarna har de senaste tio åren blivit en kraft att räkna med i reggaen, framför allt i USA.  Men i Europa har genomslaget låtit vänta på sig. Reggaemani har pratat med producenten och skivbolagsägaren Laurent ”Tippy” Alfred för att höra mer om scenen.

Amerikanska Jungfruöarna är en självständig del av USA, som bäst kan beskrivas som ett turistparadis. De tre huvudöarna St Thomas, St John och St Croix ligger i västra Västindien strax öster om Puerto Rico. Den största ön – St Croix – har omkring 60 000 invånare och är basen för en typ av reggae som populärt kallas Virgin Islands reggae (VI-reggae).

Ögruppen ligger precis som Jamaica i Karibiska havet. Men det finns fler gemensamma nämnare än så. Exempelvis har rastafarireligionen haft fäste på öarna sedan många år.

Laurent "Tippy" Alfred i sin studio på St Croix

Laurent "Tippy" Alfred i sin studio på St Croix

– Om du frågar äldre rastas härifrån så säger de att rastafari funnits på St Croix och St Thomas ända sedan 1930- och 1940-talen. Det är inte långt efter att religionen startade på Jamaica. Så reggae, som är kärnan i rastakulturen, har funnits här under lång tid, skriver Laurent ”Tippy” Alfred, producent och ägare till skivbolaget I Grade med bas på St Croix, i ett mejl till Reggaemani.
 
Startade redan på 70-talet
Han berättar att den första reggaeinspelningen som han känner till är Ras Abijah från St Thomas, som släppte plattan Ras Abijah vs. The Beast redan 1979. Men det finns fler pionjärer än så.
– Zeus and the Kasha Heads, The Zioneers, Umoja, Inner Vision och självklart Midnite är några som var tidiga med reggae. Midnite bildades kring 1989, åtta år innan de släppte sin första platta Unpolished. Den skivan inleder den nutida scenen här, skriver Tippy, och fortsätter:

– Sedan dess har det startats åtskilliga studior och produktionshus, exempelvis Glamorous Records, Sound VIzion och I Grade.

Midnite är grunden
Tippy beskriver känslan som unik och betydligt mer skiftande än vad många tror. Det finns exempelvis inte ett enhetligt VI-sound.

– Midnite är grunden för all reggae härifrån. Deras sound är helt klart dominerande och något de flesta associerar med VI-reggae. Tunga basgångar, lågt tempo, liveinstrument, minimalistiska arrangemang, bubblande keyboard och skarp gitarr.

Något som för samman reggae från VI är att de flesta använder liveinstrument, något som han anser vara grunden för klassisk reggae, men som Jamaica lämnat bakom sig.

Även om VI-reggae har ett klassiskt reggaesound är det inte bakåtsträvande eller mossigt. Tippy räknar upp flera producenter som han tycker beskriver VI-reggae bäst.

– Vi har Dean Ponds polerade moderna roots, Sound VIzions glada digitala roots och Bambú Station, som gör djup roots.

 Tippy har svårt att beskriva sitt eget sound. Han nämner Midnite, men också hiphop, soul, jazz och brittisk steppers som sina influenser.

– Ska jag nämna en sak som verkligen förenar VI-reggae så är det de socialt medvetna texterna.

Magisk ö
För att vara en ö med endast 60 000 invånare har St Croix lyckats skaka fram mängder av duktiga sångare och producenter. Tippy säger att öarna har ett överflöd av talangfulla artister och att det varje månad dyker upp någon ny med internationell potential. När han ska förklara varför det finns så mycket talang blir svaret något gåtfullt och för tankarna till tv-serien Lost.

– St Croix är en unik och mystisk plats. Härifrån kommer många kända artister, tänkare, musiker, författare och idrottsmän. Jag tror att St Croix har några av de mest kreativa invånarna i hela världen. Varför är ett mysterium, men min känsla är att det finns energicentrum i jorden som skapar och formar våra sinnen på ett sätt som modern vetenskap inte kan greppa, skriver Tippy och fortsätter:

– St Croix måste vila ovanpå ett sådant energicentrum. Jag tror att det finns odokumenterade skäl till varför vi varit så efterfrågade av så många koloniala krafter i historien. Det är också därför det finns så mycket militära baser i området och så många radiomaster häromkring.

Han ger också mer handfasta förklaringar och skriver att St Croix alltid varit en rebellisk ö och att befolkningen är oberoende till sinnet, något han tror fostrar musikalisk kreativitet. Att vara en del av USA tror han också påverkat.

– Vi är ett amerikanskt territorium och har stor befolkning från hela Karibien. De som växer upp här får influenser från både USA och Karibien. Den kulturella korsbefruktningen skapar en väldigt fruktsam miljö för att skapa musik och konst.

Ljumt intresse i Europa
Reggae från VI har haft ett starkt fäste på det amerikanska fastlandet i många år, men i Europa har intresset varit ljumt så här långt. Midnite och Pressure Buss Pipe är de som hittills lyckats bäst. Även sångerskan Dezarie har fått viss uppmärksamhet. Men egentligen inte mycket mer, trots duktiga artister som NiyoRah, Ras Attitude och Batch.

– VI-reggae börjar få ett bredare gehör i Europa, men jag tror att det är svårt eftersom artisterna härifrån inte fått särskilt mycket stöd från Jamaica. Kommersiella framgångar i Europa beror ofta på hur accepterad man är på Jamaica, förklarar Tippy, som menar att Midnite ändå lyckats bryta den spiralen.

Laurent "Tippy" Alfred och sångaren Toussaint på St Croix

Laurent "Tippy" Alfred och sångaren Toussaint på St Croix

Midnite aldrig haft en singel på de jamaicanska topplistorna. De har heller aldrig spelat på Jamaica, men är ändå respekterade och älskade i Europa. Tippy lyfter också fram resursbristen som ytterligare en anledning.

– De flesta skivbolagen härifrån är små verksamheter utan resurser att lansera marknadsföringskampanjer för att slå i Europa.

”Mycket att vara hoppfull kring”
Tippy är kritisk till vissa jamaicanska artister och menar att dancehallen genomgår stora musikaliska förändringar just nu.

– Det är svårt att klassa merparten av rytmerna som reggae. De är i grunden hiphop/pop-arrangemang med lite originalitet. Det är inte alls som dancehallen på 80- och 90-talen som skapade ett helt nytt sound.

Han tillägger:

 – Det finns kanske mycket att äcklas av i nutida reggae, men också mycket att vara hoppfull kring. Även om Vybz Kartel och Mavado får mest radiotid, finns det otaliga andra som sprider positiva budskap.

Tippy är inte orolig för framtiden, vare sig för roots reggae i allmänhet eller VI-reggae. Han tror att det nutida dancehallsoundet är en fluga, men att roots alltid kommer att finnas kvar.

– Nyckeln för sångare och producenter inom rootsgenren är att anpassa sig till nya format för marknadsföring och försäljning. På så vis kan vi fortsätta skapa musik som kommer att höras.

SJU SNABBA TILL TIPPY

Favoritartist?
Vaughn Benjamin (Midnite)

Bästa skivbolag?
Lustre Kings Productions

Bästa låt?
Handsworth Revolution med Steel Pulse

Favoritgenre?
Roots

Favoritproducent?
Karl Pitterson

Bästa rytm?
Hard Times

Bästa skivomslag?
A New Chapter of Dub med Aswad

6 Comments

Filed under Intervjuer

Romain Virgo vill behaga damerna

Jamaicanska underbarnet Romain Virgo är aktuell med sin självbetitlade debut som släpps den åttonde juni. Reggaemani har pratat med honom om tillståndet på Jamaica, hur det var att arbeta med legendariske producenten Donovan Germain och vad han influeras av.

Romain Virgo var bara 17 år gammal när han 2007 – som den yngste någonsin – vann tävlingen Digicel Rising Stars på Jamaica. Förra året släpptes en promoplatta på Penthouse Records med fyra låtar som lovande gott inför framtiden.

Nu är han kontrakterad till stora skivbolaget VP och släpper snart debutplattan som bär hans eget namn.

Jag får en pratstund med honom på telefon från Jamaica där han gör intervjuer med internationella medier. Läget i landet är kritiskt och över 60 personer har dödats under det undantagstillstånd som råder på ön.

− Det är tufft på Jamaica just nu och jag försöker att inte gå ut i onödan, säger han på kraftig patois, och tillägger att det inte är ett normaltillstånd på ön.

Något betydligt roligare att tala om är Romain Virgos platta som är klar efter omkring ett års arbete tillsammans med bland andra legendariske producenten Donovan Germain.

− Det är en riktigt bra känsla att skivan är klar och att arbeta med Donovan Germain har varit fantastiskt. Han har blivit något av en fadersfigur för mig, berättar Romain Virgo.

Romain Virgo skriver om egna upplevelser och saker som händer omkring honom, men menar att det ska vara upplyftande att lyssna på och gå att dansa till musiken. Han nämner också en särskilt viktig målgrupp.

− Att damerna uppskattar musiken är jätteviktigt, skrattar han och fortsätter:

− Men nya plattan innehåller förhoppningsvis något för alla.

Han växte upp med klassiska reggaeartister och säger sig ha influerats mycket av stjärnor som Bob Marley, Dennis Brown, Beres Hammond och Alton Ellis, som han också gjort en hyllning till.

− Det var Donovan Germain som föreslog en hyllning till Alton Ellis efter att han gick bort. Jag träffade aldrig Alton Ellis, men han är en riktig favorit. Jag kunde redan Breaking Up och Willow Tree så det var lätt att spela in Alton’s Medley.

Utöver kommande plattan försöker Romain Virgo fokusera på sina heltidsstudier vid Edna Manley College i Kingston. Och det har varit en hektisk tid.

− Jag är glad att jag har så förstående lärare. Jag har lagt mycket tid på att marknadsföra skivan och var i USA för en månad sedan. Förmodligen kommer jag att vara klar i skolan om två år och då kan jag fokusera helt på musiken.

2 Comments

Filed under Intervjuer

Franska reggaeproducenter på framfart

Frankrike har sedan en tid tillbaka etablerat sig som ett av de främsta länderna för reggae. Producenter som SheRkhan, Irie Ites och Frenchie har satt landet på kartan med ett gigantiskt kryss. Reggaemani har pratat med två franska producenter för att höra mer om den franska reggaescenen.

Storbritannien var länge bäst på reggae i Europa. Med många invandrare från den karibiska övärlden var det naturligt att de tog reggaen på allvar. Men på senare tid har något hänt. I min värld har stafettpinnen lämnats över till Frankrike.

Nationalidolen Serge Gainsbourg är inte känd för sina reggaeproduktioner, men faktum är att han har betytt en hel del för reggaen i Frankrike. I alla fall för den breda allmänheten.

1979 släppte han plattan Aux armes et cætera som delvis innebar reggaens genombrott i landet. Albumet spelades in på Jamaica med musiker som Sly Dunbar, Robbie Shakespeare och The I Threes. Men det som fick mest uppmärksamhet var titellåten, en sarkastisk reggaeversion av den franska nationalsången Marseljäsen.

Scenen inte så stor
Sedan dess har mycket hänt. Framför allt på producentfronten. Det menar i alla fall Pierre Bost, en fransos med många musikaliska järn i elden. Han är bland annat en av grundarna till skivbolaget Special Delivery Music och dessutom A&R på VP Records. Jag får tag på honom när han sitter i bilen på väg hem från jobbet och han är märkbart road av att prata om fransk reggae.

− Den franska reggaescenen är egentligen inte så stor. Det finns många bra producenter, men färre framgångsrika artister. Lokala sångare är inte särskilt stora internationellt och producenterna är därför mest intresserade av jamaicanska och andra europeiska artister, säger han på skön franskklingande engelska.

Den franska scenen skiljer sig från övriga Europa. Bland annat eftersom många av artisterna gärna sjunger på franska istället för engelska med patois-brytning.

− Frankrike har förmodligen den största lokala scenen i Europa och vi var tidiga med egna reggaeartister, exempelvis Tonton David, Raggasonic och Pierpoljak, skriver Sir Joe, grundare till skivbolaget och soundsystemet Heartical, i ett mejl till Reggaemani.

Lång historia
Sir Joe påpekar också att Frankrike, utöver Storbritannien, varit bäst i Europa på reggae sedan slutet av 70-talet.

− Det första franska soundsystemet spelade redan 1979 tillsammans med Lone Ranger. Men det tog ytterligare tio år innan soundsystemkulturen nådde övriga Europa. Sedan 70-talet har vi dessutom haft turnéer med bland annat U Roy, Gladiators och Israel Vibration. Det är många veteraner som besöker Frankrike, menar han.

Sir Joe lyfter fram landets demografi som en viktig anledning bakom reggaeintresset.

− Frankrike har den största afrikanska befolkningen i Europa samt den största delen immigranter från Västindien. Det är ingen överraskning att reggae varit populärt här under så lång tid, skriver han.

Bredare intresse
Under senare år har intresset för reggae spridit sig i Frankrike. Det noterar Pierre Bost och framhåller att det tidigare var mest afrikaner som lyssnade på reggae.

− Sedan mitten av 90-talet har intresset spridit sig från franska afrikaner till den vita publiken. Det har blivit en väldigt mixad publik, berättar han.

Intresset för olika genrer skiljer sig dock åt bland publiken menar Pierre Bost. One drop är helt klart störst, men dancehall och jamaicansk bashment är på framfart.

− Den västindiska publiken är mest intresserad av hård dancehall. Men det finns inga franska producenter som gör den typen av reggae i dag, säger han och fortsätter:

− Vi jobbar helst med one drop eftersom det inte känns som en fluga. Den musiken kommer att stå emot tidens tand.

Nyfiken på att höra hur det låter? Spana in några av de här artisterna och producenterna:

Artister
Admiral T, Daddy MoryThe Dynamics, KankaLyricson, No More Babylon, Pierpoljak, Saël och Tiwony.

Producenter
Bost & Bim, Grant Phabao, Frenchie, Greatest Friends, Heartical, High Fly MusicInk A LinkIrie Ites, Lion Roots SoundOwn Mission, Special Delivery MusicTune In Crew och Zion Gate.

1 Comment

Filed under Intervjuer

Fransk producenttrio med ögat på Million Stylez

Franska Irie Ites är Europas kanske bästa reggaeproducenter med flera uppskattade rytmer på meritlistan. De har sedan starten 1999 upptäckt flera nya talanger och arbetat med stjärnor som Sizzla och John Holt.

Irie Ites startade som ett soundsystem 1999 av Jericho och U Natty. Efter ett par år drog de även igång ett skivbolag och började 2005 med distribution. I dag är tre personer heltidssysselsatta med Irie Ites.

U Natty blev nyligen pappa och är inte längre särskilt involverad i Irie Ites. Kvar är Jericho som sköter skivbolaget, soundsystemet och distributionen, Jerome som hanterar marknadsföring, organisation och administration, och Ant1 som ansvarar för webb och distribution.

– Vi startade Irie Ites för att sprida musiken. Reggae är vår passion. Vi har lyssnat på reggae länge och älskar musiken, skriver Jericho i ett mejl till Reggaemani.

Vill spela in mer hiphop
Irie Ites producerar sina rytmer i den egna studion i franska staden Le Mans några mil sydväst om Paris. Sången spelas dock huvudsakligen in på Jamaica.

– Vi spelar in 80 procent av sången på Jamaica. Vi skulle gärna spela in mer i Frankrike, men de gånger artisterna är här så är de oftast på turné, och det är sällan den bästa tiden att göra inspelningar, skriver Jericho.

För Irie Ites handlar reggae om roots. Jericho beskriver deras produktioner som ”One drop conscious”, men tillägger att de gärna gör annan typ av musik också.

– Vi älskar att producera hiphop. Exempelvis vår version av Stop That Train eller Strange Things. Om några veckor kommer vi också att släppa rytmen Billie Jean Hip Hop med insatser från bland andra Sizzla, Lutan Fyah och Elephant Man, skriver Jericho och påpekar att de skulle vilja spela in musik med amerikanska hiphop-artister.

Två favoritrytmer
Sedan de drog igång skivbolaget har Irie Ites spelat in mängder av singlar och flera rytmplattor. När jag ber Jericho att välja en favoritrytm kan han inte bestämma sig, så det får bli två istället.

Roots & Culture eftersom det är massor med instrument, en galet bra duett och en skön sampling från originallåten. Men också Strange Things. Det är vår bästa live-rytm. Dessutom gjorde vi den även som hiphop-version och har fått mycket positiv feedback.

Irie Ites har varit oerhört duktiga på att ha örat mot rälsen och har genom åren hittat flera nya artister, exempelvis Ras Mac Bean och Lorenzo som de spelat in plattor med.

– Vi träffade Lorenzo och Chezidek 2001 i Prezident Browns studio i Ocho Rios på Jamaica. Vi bestämde oss för att turnera med dem i Frankrike året därpå, skriver Jericho och fortsätter:

– Vi stötte på Ras Mac Bean 2002 när han turnerade med Zion Gate. Vi körde på turnén eftersom vi hade en van och när Ras Mac Bean bestämde sig för att flytta till Le Mans så blev det så att vi producerade hans debut. Vi kände en enorm potential hos både Lorenzo och Ras Mac Bean och vi älskar att hjälpa till att utveckla artister med talang.

Vill arbeta med Million Stylez
Om Jericho får välja vem som varit bäst att arbeta med faller valet på ungerska sångerskan Sena, som han menar har ett annat sätt än det jamaicanska. Han skriver att han också gärna skulle arbeta med svenska Million Stylez, men att det inte blivit av.

– Million Stylez är enormt begåvad. Vi ville spela in honom för drygt ett år sedan, men hans manager ville ha för mycket betalt. Kanske blir det av i framtiden. Vi skulle gärna göra en eller två låtar för vårt skivbolag, skriver Jericho.

Även om Irie Ites inte lyckats spela in Million Stylez ännu så har de flera intressanta saker på gång. Nyligen släppte de en uppdaterad version av rytmen Su Su Pon Rasta med veteranerna Naggo Morris och Trinity. I maj släpps Billie Jean Hip Hop och i sommar kommer rytmerna Party Time och Soul Rebels med versioner från bland andra Leroy Sibbles, Perfect och Glenn Washington.

Mycket att se fram emot alltså.

Sex snabba till Jericho från Irie Ites

Favoritartist?
Yabby You, Barrington Levy, Sizzla, Bounty Killer (listan kan bli väldigt lång…)

Bästa skivbolag?
Pressure Sounds, Blood & Fire, Sunshot, Vivian Jackson, Channel 1, Maximum Sound, Massive B

Favoritlåt?
Run Come Rally med Yabby You, Oh Jah Can’t You See med Barrington Levy, Smoke The Marijuana med Sizzla

Favoritgenre?
Rockers och rub a dub

Favoritproducent?
Phill Pratt och Yabby You

Favoritrytm?
Strange Things

3 Comments

Filed under Intervjuer

Franz Job hyllar Tobago

En av förra årets starkast lysande debuter var Babylon is Dead från Franz Job, en kille på dryga 30 år, bosatt i London sedan mitten av 90-talet och med rötter i den karibiska övärlden.

Franz Job föddes i London av föräldrar som nyss emigrerat från den karibiska ögruppen Trinidad & Tobago. Men Franz blev inte långvarig i England eftersom hans föräldrar kände att de inte kunde garantera en tillräckligt trygg uppväxt.

− Mina föräldrar skickade mig till Tobago innan jag var ett år gammal för att bo med mina farföräldrar. Det fanns starka rasmotsättningar i London på den tiden så därför skickade de mig därifrån. Jag vet att det var ett tufft beslut för mina föräldrar, berättar Franz Job på telefon med bred patoisdialekt.

Kyrkokören la grunden
Babylon is Dead sjunger Franz om den lilla orten Charlotteville där han växte upp. Han sjöng under hela uppväxten och lärde sig vid tretton års ålder att spela gitarr. Kyrkan var hela tiden närvarande; dels för att farfadern var organist och körledare, dels för att Franz själv var med i kören.

− Förmodligen var jag mer i kyrkan än någon annan unge på hela ön, skrattar Franz och fortsätter:

− Kyrkomusiken i Karibien är helt annorlunda än den i Europa eftersom den har så mycket energi. För mig var det helt naturligt att börja med musik.

Reggae är den enda musik Franz spelat in på skiva, men det var calypso han lärde sig att spela från början. På Tobago spelades det nämligen calypso i varenda gathörn. Emellanåt också reggae, särskilt på lördagar då man flyttade ut högtalare på gatan.

Calypso är i dag fortfarande populärt på Tobago, men man lyssnar även på dancehall och roots.

− Vi är karnevalsmänniskor. Musiken vi spelar och lyssnar på ska vara glad och gå att dansa till, säger Franz Job.

Influerad av 70-talsroots
Babylon is Dead är roots djupt rotat i arvet från grupper som The Wailers och Black Uhuru. Franz säger att han bryr sig om historien och vill hylla reggaen som gjordes på 70- och 80-talen.

− Jag växte upp på landsbygden. Där är man jordnära och bryr sig om och lär av historien. Landet är väldigt olikt staden. Det är lugnt där och därför tror jag att min musik låter som den gör, menar Franz och fortsätter:

− Jag vill visa mina rötter och varifrån jag kommer.

Som 17-åring flyttade han tillbaka till London för att utbilda sig och pröva sina vingar i musikbranschen. Efter ett par år träffade han soundsystemoperatören och skivbutiksägaren Gladdy Wax. Franz fick jobb i skivbutiken och arbetade parallellt med att skriva musik

Dougie Wardrop vän och samarbetspartner
Och det var Gladdy Wax som presenterade honom för producenten och ljudteknikern Dougie Wardrop, som mixat Babylon is Dead.

Dougie Wardrop är mest känd för sitt tuffa steppers-sound och sitt arbete med Bush Chemists, Centry och sångaren King General. Musik ganska olik det Franz pysslar med.

− Gladdy Wax hade ett väldigt bra soundsystem i butiken och Dougie brukade komma förbi och testa sina produktioner där. Vi blev vänner och har började att arbeta tillsammans. Jag tror att jag lyckas få ut ett helt annat sound från Concious Sounds studion än vad andra lyckats med, berättar Franz.

Han beräknar att nya plattan dyker upp efter sommaren. Det blir samma typ av reggae och en liknande känsla som på Babylon is Dead. Och ni som gillar dubversionerna på Babylon is Dead kan vara lugna – även den här gången är Dougie Wardrop med som ljudtekniker.

Sju snabba till Franz Job

Favoritartist?
The Wailers

Bästa platta?
Burnin’ med The Wailers

Favoritgenre?
Rockers

Bästa reggaeproducent?
Lee ”Scratch” Perry och Phil Pratt

Bästa skivomslaget?
Things Fall Apart med The Roots

Bästa skivbolaget?
Joe Gibbs

Favoritrytm?
Jag älskar alla

Leave a comment

Filed under Intervjuer

Junior Kelly vill nå ny publik

Junior Kelly släpper i nästa vecka nya plattan Red Pond. Det är första fullängdaren på hela fem år. Reggaemani ringde upp honom på ett hotellrum i Dortmund för att höra om albumet, vad som driver honom och när han kommer till Sverige.

Junior Kelly är en av reggaens mest respekterade singjays och har tre gedigna album samt mängder av framgångsrika singlar på meritlistan. Så det är säkert många som trånat efter nya Red Pond, som släpps på tisdag.

Junior Kelly är just nu på promotionturné för skivan, och är i dagarna i Tyskland för att spela i både stora och små städer, något som är nytt för honom.

− Oftast spelar jag bara i de större städerna, och då måste många människor resa långt för att ta sig till konserterna. Nu kommer vi till dem istället och det känns fantastiskt, säger Junior Kelly på en bräcklig linje från ett hotellrum i Dortmund där han ska spela på påskafton.

Junior Kelly är pratglad. Han berättar dock ogärna om sig själv och sin person. Han vill i första rummet sätta musiken och sina barn, en omskrivning för skivorna.

Nya Red Pond är Junior Kellys första riktiga album sedan Tough Life som kom för hela fem år sedan. Det är en ovanligt låg produktionstakt för en reggaeartist, även om Junior Kelly under tiden knappast legat på latsidan. Han har bland annat medverkat på mängder av rytmsamlingar och jobbat på Red Pond, som visar sig ha tagit åtta år att färdigställa.

− Jag började på Red Pond före både Smile och Tough Life. Men jag sköt hela tiden på den eftersom timingen inte var rätt och jag inte ville göra ett hafsverk. Jag ville hitta rätt producent, rätt studio och rätt ljudtekniker och det tar tid, berättar Junior Kelly, och påpekar att han är oerhört noggrann och sin egen värsta kritiker.

Junior Kelly säger att han inte kan jämföra Red Pond med någon av sina tidigare plattor eftersom alla är hans barn, och att han inte vill favorisera någon. Det är publikens jobb, menar han, och tillägger att han inte intresserar sig för försäljningssiffror.

− Skivbolagen tittar på försäljningssiffror, men som konstnär vill jag inte göra det. Jag kan inte tänka på lönsamhet. Det är musiken som är viktig för mig.

Red Pond är inspelad i Augustus ”Gussie” Clarkes Anchor Studio på Jamaica tillsammans med Firehouse Crew. Reggaemani har lyssnat på skivan och påpekar för Junior Kelly att den är mer varierad än tidigare plattor. Klassisk soul, gammal ska och ny dancehall samsas på Red Pond.

− Ett av målen var att göra en mer varierad skiva. Jag skriver mycket musik i andra genrer, men med reggae som grund. Jag älskar att leka med melodier, att tänka utanför lådan och nå ut till en bredare publik. Då krävs det att jag möter nya målgrupper på deras planhalva med deras musik. Jag vet att jag kan nå fler än i dag och ser det som mitt uppdrag att sprida reggae till hela världen. Men det handlar om timing, säger Junior Kelly, och avslutar med att säga att Stockholm precis lagts till på spelschemat.

1 Comment

Filed under Intervjuer

Mellow Baku gör det mesta själv

En blandning av soul, jazz och reggae. Så beskriver brittiska sångerskan Mellow Baku sin musik. I maj är hon aktuell med debutplattan Patchwork Prophecies, som hon ger ut helt på egen hand.

Bortom hiphop influerad jamaicansk dancehall och elektrisk brittisk dubstep finns reggaeartister som hämtar inspiration från mjukare genrer som jazz och soul.

Brittiska sångerskan Mellow Baku är en sådan. Hon växte upp i en kristen familj med en mamma som ofta och gärna sjöng både blues och jazz.

– Jag växte upp i ett hem utan vare sig tv, radio eller populärmusik. Att sjunga och spela gitarr var därför naturligt för barnen. Det är det enda liv jag känner till, säger Mellow Baku.

Hon var en av de starkast lysande stjärnorna på gruppen Soothsayers platta One More Reason från i fjol. Mellow Baku hade tuff konkurrens från andra gästartister, men sjöng ändå dreadsen av legender som Johnny Clarke, Michael Prophet och Linval Thompson.

One More Reason är en både jazzig och bluesig historia. Något som passar Mellow Baku perfekt, eftersom även hennes egen musik drar åt det hållet.

– Jag gillar det naturliga soundet man får om man använder bas, trummor och klaviatur. Det ska också helst vara akustisk bas eftersom det ger en varm känsla, menar Mellow Baku.

Hon säger att reggaerytmer är oslagbara för att skapa ett tungt groove, men att jazz och soul ger mer spelrum.

– Jazz och soul ger oändliga möjligheter att jobba kreativt med melodi och bas. Men jag är också inspirerad av världsmusik eftersom den är så mångsidig, berättar Mellow Baku.

Hon gör det mesta själv och har en tydlig DIY-attityd. På debutplattan Patchwork Prophecies, som släpps i maj, har hon skrivit nästan allt material själv. Dessutom säger hon sig inte behöva något skivbolag i ryggen.

– Det enda jag behöver är spelningar och möjligheten att sälja mina låtar. Jag har inte hittat något skivbolag ännu som gör det bättre än jag själv, utan att påverka kreativiteten. Men visst, hittar jag något som passar så vet man aldrig, säger Mellow Baku.

Patchwork Prophecies medverkar flera prominenta musiker, bland annat Steve Nutter och David Anderson, som tidigare spelat med skalegenden Laurel Aitken. Även hennes syster Michie One dyker upp på en av låtarna.

Fram till nu har hon haft fullt upp med att spela in material till debuten och härnäst hägrar spelningar för att marknadsföra materialet.

– De senaste fem åren har jag arbetat som sångerska för andra band på spelningar både live och i studio. Nu håller mitt bokningsbolag på att ordna spelningar för 2010 och 2011. Förhoppningsvis får jag möjlighet att även besöka Sverige, avslutar Mellow Baku.

Sex snabba till Mellow Baku

Bästa artist/grupp?
Bob Marley och Black Uhuru

Bästa reggaeplatta?
Exodus med Bob Marley och Sensemilla med Black Uhuru

Favoritgenre?
Roots och allt som har en spirituell eller dub vibe

Bästa reggaeproducent?
Lee”Scratch” Perry

Bästa skivomslag?
Originalomslaget till The Wailers Catch A Fire

Bästa rytm?
World A Reggae/World Jam och Sleng Teng

1 Comment

Filed under Intervjuer

T.O.K: “Sverige har en speciell plats i våra hjärtan”

T.O.K är tillbaka i Sverige. För vilken gång i ordningen minns de inte. Men en sak är säker. Sverige har en speciell plats i deras hjärtan.

T.O.K är reggaens främsta pojkband. Gruppen består av fyra sångare som kan gå från tung dancehall till sockersöt RnB. Det hela började i början på 90-talet då Alistaire ”Alex” McCalla, Roshaun ”Bay-C” Clarke, Craig ”Craigy T” Thompson och Xavier ”Flexx” Davidson träffades och började att sjunga tillsammans.

Jag träffar fyra frusna och till synes trötta grabbar i en slamrig lobby på Berns Hotel i Stockholm.

T.O.K har varit ute på vägarna i en månad och avverkat länder som Tyskland, Ryssland, Frankrike, Holland och Italien. I dagarna har de besökt Sverige, Danmark och Norge.

Särskilt förhållande till Sverige
I kväll är det dags att spela för Stockholmspubliken. Och det visar sig att T.O.K har ett speciellt förhållande till huvudstaden.

− Stockholm var vår första Europaspelning någonsin. Det var 2002 och fullt med folk. Vi älskar verkligen att spela här. Tjejerna är vackra och det är roligt att veta att vår musik når ut till människor på andra sidan jordklotet, säger Xavier Davidson, som är den mest pratsamme i kvartetten.

Även om T.O.K säger sig älska Sverige har de ingen större koll på reggaescenen här. Jag nämner Sveriges starkast lysande reggaestjärna Million Stylez och då ringer en klocka.

− Det namnet känner jag igen. Har inte han gjort grejor med Topaz, frågar Xavier Davidson.

Ny skiva i sommar
Under den gånga turnén har T.O.K inte bara stått på scenen. De har också varit i olika studior runt om i Europa och spelat in nytt material.

Jag frågar om nya skivor är på gång att släppas, och det visar sig att de har ett nästan färdiginspelat album.

− I sommar kommer vi att släppa nya plattan Forever. Den kommer att skilja sig från vår senaste skiva Our World, som var ganska experimentell. Forever kommer att vara klassisk T.O.K med dancehall och RnB i crossover-blandning, berättar Xavier Davidson.

1 Comment

Filed under Intervjuer

Dubmatix vill till Uppsala Reggae Festival

Kanada förknippas oftare med ishockey och lönnsirap än reggaemusik. Men faktum är att på 60-, och 70-talen emigrerade flera jamaicanska artister dit. Producenten Dubmatix håller fanan högt med sitt mjuka, elektroniska sound.

Dubmatix heter egentligen Jesse King och har varit i musikbranschen i över 20 år. Han har bland annat spelat trummor och bas i flera olika reggae-, funk-, blues- och acid jazzband.

För åtta år sedan bestämde han sig för att göra sin egen grej och har sedan dess producerat och mixat reggae i sin studio Dub Factory i Toronto.

– Det som fick mig att börja experimentera med musik på egen hand var tekniken. Helt plötsligt gick det att spela in och mixa på egen hand, berättar Jesse King som nyss kommit hem från en turné i Frankrike, Tyskland och Storbritannien.

Jesse King spelar nästan samtliga instrument själv och alla hans inspelningar görs live i studion. Ljudbilden ska vara tung med mycket bas och gärna påminna om hur det lät på demonproducenten Phil Spectors plattor på 60-, och 70-talen.

– Jag vill inte att min musik ska vara minimalistisk och avskalad. Basen ska verkligen kännas. Jag vill heller inte överproducera och ger sällan eller aldrig instruktioner till andra musiker eller sångare. Resultaten blir ofta bättre av en hälsosam dos spontanitet, säger Jesse King.

En av de saker som delvis skiljer honom från andra producenter är dragen mot det mer elektroniska.

– Jag tycker att alla mina tre plattor har ett ganska konsekvent sound. Kanske är första plattan Champion Sound Clash mer elektrodub. Min senaste skiva Renegade Rocker är nog mer öppen och med fler influenser från andra reggaegenrer, menar Jesse King, och fortsätter:

– Jag lyssnar faktiskt mest på rock och punk. Gärna grupper som The Clash och Rage Against The Machine. Men jag tror inte att det hörs på plattorna, för när det handlar om reggae är jag traditionalist. Det ska inte vara några hårda rockriff, säger Jesse King bestämt.

Även om rocken och punken inte märks i produktionerna, så är Dubmatix i alla fall med och hyllar The Clash framlidne frontman Joe Strummer på färska samlingen Shatter The Hotel. Tillsammans med Don Letts och Dan Donovan från Big Audio Dynamite gör han en tung version av klassikern London Calling.

Utöver medverkan på Shatter The Hotel, så har Dubmatix precis släppt en 7” tillsammans med Abassi All Stars samt ep:n The Berlin Sessions och rytmen Rough Out Riddim. Och han har fler saker på gång.

– Jag planerar att släppa nya plattan System Shakedown i juni. Det kommer att vara samma stil som tidigare, men med nya gästartister. Jag hoppas exempelvis att få med Mighty Diamonds, Dennis Alcapone, Brother Culture, U Brown och Tippa Irie, berättar Jesse King.

I juli och augusti ska han tillbaka till Europa och spela på festivaler. På vägarna tar han med sig brittiske deejayn Brother Culture. När jag berättar om Uppsala Reggae Festival blir Jesse King märkbart intresserad, och vill genast veta vad han ska göra för att spela där.

Sju snabba till Dubmatix

Favoritartist
Bob Marley

Bästa skivbolag
Blood & Fire

Favoritplatta
Man in the Hills

Bästa genre
Roots och dub

Bästa skivomslaget
Massive Attack vs Mad Professor

Favoritproducent
Linval Thompson

Bästa rytm
Satta Massa Gana och Creation Rebel

2 Comments

Filed under Intervjuer

Långsamt framåt med Fast Forward

Svenska producenter har gott rykte internationellt och många har gjort material för världsstjärnor. Bortom hitlistorna finns en skara välrenommerade svenska reggaeproducenter, som i det tysta spelat in material med flera kända namn. Reggaemani har pratat med Fast Forward, ett svenskt produktionsteam som arbetat med Everton Chambers.

Säg Anders Bagge, Leila Bagge och Andreas Carlsson och en hel nation nickar. Säg Denniz Pop, RedOne och Max Martin och några mumlar igenkännande. Men om du däremot nämner producenter och låtskrivare som Jonahgold, Fast Forward och Pleasure Beat blir de flesta till frågetecken.

Det är inte konstigt. De här namnen opererar utanför hitlistorna, men det betyder inte att de är okända. Pratar du med folk i reggaekretsar så ökar igenkänningsfaktorn betydligt.

Jonahgold har exempelvis producerat Daweh Congo och Pleasure Beat hade stora framgångar häromåret med Majestic riddim, där namn som Luciano och Lukie D medverkade.

Fast Forward har däremot inte fått lika mycket uppmärksamhet. Inte än i alla fall. Men att döma av deras Love My riddim så borde den stora publiken vara intresserad.

Långsamt framåt
Fast Forward startade som soundsystem för sju år sedan och är baserade i Stockholm. En av förgrundsfigurerna i teamet bakom Fast Forward är Björn-Olle Rylander.

− Vi startade som ett vanligt sound utan tanke på egen label. Spelade på klubbar, fixade dubplates och clashade lite. Under hela den tiden producerade vi eget material som användes på spelningar. För omkring ett eller två år sedan sen kände vi att vi hade tillräckligt bra material och kontakter med artister för att börja släppa egna grejer, säger Björn-Olle Rylander.

Populärt sound
Fast Forwards sound ligger i tiden, kanske inte i bemärkelsen modernt, utan snarare vad som är populärt i reggaekretsar just nu. Det handlar om 80-tals digitalreggae. De gyllene åren för den här typen av sound är 1985 och ett par år framåt. Den mest kända låten inom genren är utan tvekan milstolpen Under Me Sleng Teng med Wayne Smith.

En lite mer anonym artist från 80-talet som Fast Forward lyckades få fatt i till Love My riddim är Everton Chambers. Björn-Olle berättar hur de kom i kontakt med honom:

− Everton Chambers är en artist vi gillar väldigt mycket, men som i princip försvunnit från reggaescenen sedan 80-talet. Vi lyckades få tag på honom och det visade sig att han är trevlig snubbe som var sugen på att samarbeta.

Love My riddim medverkar även flera svenska artister, bland annat stjärnskottet Joey Fever. Björn-Olle berättar att de inte försöker vara nostalgiska när det gäller artistsamarbeten utan i första hand jobbar med nya, och gärna svenska, artister. Han tillägger dock att ett samarbete med Tony Tuff inte skulle vara fel.

Internationellt genomslag
Love My riddim har fått uppmärksamhet internationellt och singlarna säljs exempelvis hos brittiska Dub Vendor.

− Det är förstås väldigt roligt och lite av ett måste om man ska kunna sälja den här typen av musik utan att ruinera sig totalt. Vi har jobbat mycket på att hitta bra kontakter för att få ut skivan i framförallt Europa. Då är Everton Chambers ett bra dragplåster, men även Joey Fever som börjar bli riktigt känd i Europa, förklarar Björn-Olle.

Även om Fast Forward funnits sedan 2003 är de bara i början av producentkarriären. Björn-Olle berättar att de har mer på gång.

− Det kommer att komma mycket mer från oss. Vi är dock ganska perfektionistiskt lagda så varje produktion tar en hel del tid innan vi vill släppa ifrån oss något, säger Björn-Olle.

Om du är nyfiken på att höra hur Fast Forward låter så spelar de på Vielle Montagne på Söder Mälarstrand i Stockholm den 12 mars. Nya produktioner utlovas.

Sju snabba till Björn-Olle Rylander

Favoritartist?
Tony Tuff

Bästa skivbolag?
Anchor Records

Bästa reggaeplatta?
Rydim
med Sugar Minott

Favorit reggaegenre?
Digital

Bästa skivomslaget?
Pressure Man med Peter Culture

Bästa reggaeproducent?
Steely & Clevie, Augustus “Gussie” Clarke

Bästa rytm?
Tempo

1 Comment

Filed under Intervjuer