Category Archives: Intervjuer

Lustre Kings om dagens reggae

Dagens reggae har kommit på avvägar och i USA släpper skivbolagen bara dålig musik. Men det kanske kan ändras. Amerikanska producentduon Lustre Kings hoppas att musik med budskap kan ta sig tillbaka in på hitlistorna.

I höstas skrev jag en krönika på Rebelmusic om avsaknaden av amerikansk reggae. Visst, Shaggy, Johnny Nash och producenten Bobby Konders kommer därifrån. Men inte mycket annat. Eller?

Efter att jag skrev krönikan började jag hålla ett extra öga på reggae från USA. Och vips så hittade jag ett gäng intressanta namn. Populära Groundation är från Kalifornien och SOJA, John Browns Body och 10 Ft. Ganja Plant är från östkusten. Sen finns också hela reggaerörelsen från Virgin Islands med artister som Midnite, Dezarie och Ras Attitude.

Några av de mest intressanta namnen på den amerikanska reggaescenen är Corrin Haskel och Andrew ”Moon” Bain, mer kända under sitt producentalias Lustre Kings.

Corrin, Moon och Jahdan Blakkamoore

Både veteraner och nya talanger
Lustre Kings började producera musik 1998 och har sedan dess arbetat med många stora namn, exempelvis veteraner som Yami Bolo och Capleton.

Duon har genom åren också varit vassa på att snappa upp nya förmågor. Lutan Fyah, Jahdan Blakkamoore och Turbulence är några namn som Lustre Kings var tidiga med att upptäcka.

− Det finns så mycket talang därute. Att ha örat mot rälsen, hänga i studior och hålla oss a jour med vad som händer hjälper oss att hitta nya talanger, berättar Corrin Haskel.

”Eklektiskt sammanhängande”
Lustre Kings har en tydlig uppdelning i vem som gör vad. Andrew Bain är musikern och kreatören, medan Corrin Haskel är den som håller i trådarna och ser till och saker och ting blir gjorda.

Den klassiskt skolade multiinstrumentalisten Andrew Bain har flera influenser, och har lyssnat på såväl hip-hop som rock och amerikansk folkmusik. Hans många inspirationskällor och musikalitet genomsyrar deras produktioner, bland annat i rytmer som Salam Addis, Shining och Talking Drums. Alla är reggae i grunden, men tre helt olika stilar.

− Jag skulle beskriva vår stil som eklektisk sammanhängande. Den är ”digital ancient”, säger Andrew Bain.

Dagens reggae är inte vad den varit
Lustre Kings producerar musik som bär ett budskap. Men Andrew Bain ställer sig frågande till om det finns en framtid för den typen av medveten reggae.

− Vi har haft svårt att motivera oss den senaste tiden på grund av den riktning reggaen tagit. Reggaen i USA är på nedgång. Det verkar inte finnas särskilt många skivbolag som regelbundet ger ut bra musik längre. Dessutom bryr sig de stora radiokanalerna inte om reggae och andra genrer får betydligt mer speltid, anser han, och fortsätter:

− Budskapen och produktionstekniken som är populära just nu är inte vad som fick oss att ge oss in i musikbranschen.

Men Andrew Bain verkar ändå förhoppningsfull.

− Saker kommer och går i cykler, och förhoppningsvis slår pendeln tillbaka till roots och musik med budskap, säger han.

Ger sig inte
Även om duon inte är helt nöjda med dagens reggaescen, så har de inga planer på att kasta in handduken. Utöver att nyligen ha gett ut två plattor har de flera projekt på gång, bland annat nya skivan Babylon Nightmare med Jahdan Blakkamoore och ett mixtape tillsammans med Project Groundation. På önskelistan över artistsamarbeten syns namn som Jah Cure och Natural Black. Men Andrew Bain verkar rätt nöjd som det är och berättar att de inte letar efter nya artister.

− Att få möjlighet att arbeta med en sådan talang som Jahdan räcker gott, säger han.

Sju snabba till Lustre Kings

Bästa artist?
Kan inte välja någon enskild (Corrin)
Jahdan Blakkamoore, Peter Touch, Tarrus Riley och Vaughn Benjamin (Andrew)

Bästa skivbolag?
Utöver Lustre Kings så är det Digital B (Corrin)
I Grade, Lustre Kings och Zion High (Andrew)

Bästa platta?
Real Thing och Black Woman and Child med Sizzla, Catch a Fire med The Wailers och It’s Growing med Garnett Silk (Corrin)
Burning Spears första på Studio One, Two Sevens Clash med Culture, King Tubby Meets Rockers Uptown med Augustus Pablo, The Real Thing med Sizzla och Rule the Time med Midnite-I Grade (Andrew)

Bästa genre?
Roots Radics på Channel One på 80-talet samt 90-tals roots (Corrin)
Studio One, Rockers, 90-tals roots och VI-roots (Andrew)

Bästa skivomslaget?
Greensleeves från 80-talet (Corrin)
Scientist och några från Midnite (Andrew)

Bästa producent?
Moon eller Bobby Digital (Corrin)
Joe Gibbs, Bobby Digital, Bob Marley & The Wailers och Don Corleone (Andrew)

Bästa rytm?
Party Time och Credential (Corrin)
Bad Road, Hard Times, Grasslands och Drop Leaf (Andrew)

1 Comment

Filed under Intervjuer

Sean Flowerdew gör modern reggae med soul

Brittisk reggae har funnits nästan lika länge som jamaicansk. 60-talets Dandy Livingstone och Symarip ersattes på 70-talet av tunga rootsakter som Aswad och Steel Pulse. Under senare år har det varit något tystare kring den brittiska reggaescenen, även om den i alla högsta grad lever. Något Pama International, aktuella med sin sjunde platta, är levande bevis på.

Reggaemani skrev i en recension av nya plattan Pama Outernational att Pama International inte är en vanlig reggaegrupp. De är ett band, något i sig rätt ovanligt i reggaesammanhang. Inom reggaen lyfter man oftast fram enskilda artister och producenter, men sällan musikerna.

Men det som verkligen skiljer Pama International från andra reggaeakter är musiken. Visst, det är reggae, men rikligt kryddad med 60-talssoul och emellanåt någon discotakt.

– Jag älskar reggae från 60- och 70-talen, men även 60-talssoul. Jag är inte intresserad av modern musik och föredrar analog ljudbild framför det rena, precisa och välputsade. Äldre musik har mer personlighet och 70-talet var en oerhört kreativ period för studior och produktionsteknik. Man experimenterade mer. I dag med Pro Tools och datorer är det för lätt att göra musik och många är helt enkelt lata, säger Sean Flowerdew, grundare, producent, låtskrivare och keyboardspelare i Pama International.

Pama International startades för nästan tio år sedan. Sean Flowerdew hade fått nog av skivbolagen Sony och A&M, men ville fortfarande ge ut sin musik.

Han och sångaren Finny bestämde sig för att starta Pama International vid millennieskiftet. De hade känt varandra sedan 1988 när de spelade i ska-bandet The Loafers och senare i Special Beat, som bestod av medlemmar från 2-tonerävarna The Specials och The Beat.

– Finny är en briljant sångare och lätt att arbeta med. Jag kände att jag ville uppskatta musik igen och göra allt på mina egna villkor. Så Pama International föddes ur den idén, berättar Sean Flowerdew.

Sean startade sitt första skivbolag Staccato Records redan 1988. Åtta år senare drog han igång Jamdown Records, där Pama International kunde ge ut sina första skivor som ett led i bandets DIY-profil.

Men 2007 fick de kontrakt med legendariska skivbolaget Trojan.

– Under 2007 gav vi ut en platta på Trojan. Det var en ära, men de var inte särskilt duktiga på att göra affärer. Att arbeta med Trojan påminde mig om allt jag inte gillade med Sony och A&M eller skivbolag i allmänhet för den delen, säger Sean och fortsätter:
– De strävar efter medelmåttighet, och det fungerar inte.

Att driva skivbolag är ingen dans på rosor. Blood and Fire kastade in handduken för ett par år sedan och i förra veckan meddelade Motion Records att de gett ut sin sista skiva.

– Det blir svårare och svårare att sälja skivor, men att ha ett eget skivbolag är en lyx eftersom jag har möjlighet att göra saker i min egen takt och på mina egna premisser, berättar Sean.

Rockers Revolt heter skivbolaget Sean driver. De har utöver material från Pama International gett ut skivor med grupper som The Slackers, The Pietasters och Mungos Hifi. Ingen av de plattorna sålde särskilt bra, så numera ger Rockers Revolt endast ut material från Pama International.

I början av november släppte Pama International sin sjunde platta Pama Outernational. Utgivningstakten för gruppen har varit hög ända sedan starten, så sent som i december 2008 släppte de sin förra fullängdare Highrise Campaign.

På nya albumet medverkar kända namn som Lynval Golding och Sir Horace Panter från The Specials. Sean Flowerdew delar producentansvaret med John Collins, mannen bakom The Specials hyllade Ghost Town.

– John har inte producerat särskilt mycket musik. Han gjorde dock Ghost Town-EP:n med tre extremt välproducerade låtar. Men han älskar ungefär samma reggae som jag och har byggt sina egna effekter. Jag spelade in och arrangerade plattan och gav sedan materialet till John. Han har verkligen öra för att skapa de rätta ljudbilderna, menar Sean.

Den nya plattan har mycket av leva upp till. Flera av Pama Internationals tidigare plattor har unisont hyllats av musikkritiker. Sean säger att Pama Outernational har tyngre sound än exempelvis Trojan Sessions och att han inspirerats av bland andra Jimmy Radway, Joe Higgs, Johnny Cash och Al Green.

– Jag har försökt flytta soundet till dub och rockers, men även lagt mer soul i mixen. Trojan Sessions producerade jag tillsammans med Nick Manasseh och han gjorde ett fantastiskt jobb. Jag är stolt över den skivan, men vill samtidigt bli bättre hela tiden.

De tre senaste plattorna – Trojan Sessions, Love Filled Dub Band och Highrise Campaign – har alla haft prominenta gästartister, men den här gången lyser de med sin frånvaro. Sean förklarar varför:

– På den nya plattan såg jag ingen anledningen att ta in några andra. Jag ville lyfte fram Finnys och Lynvals underbara röster. Att jobba med gästartister är fantastiskt, och listan på folk jag vill jobba är ändlös. Men den här gången ville jag inte vara beroende av stora namn och istället fokusera Pama International.

Gruppen är just nu på Englandsturné med kompisarna i The Specials för att marknadsföra plattan. Det finns ännu inga planer på att ta sig över kanalen till kontinenten. Sean hoppas dock spela på ett antal festivaler i sommar, och med lite tur får Uppsala Reggae Festival påhälsning. Kanske blir det tillsammans med Mad Professor.

– Vi pratar med Mad Professor om att göra en dubversion av Pama Outernational. Om det blir av så sticker vi på turné med honom som live-mixare. Han är en fantastisk människa som hela tiden lyckas ta sin musik till nya nivåer, säger Sean och tillägger:
– Jag skriver också på material till en ny platta, men den kommer inte förrän 2011.

Fem snabba till Sean Flowerdew

Bästa artist?
För tillfället Jimmy Radway & The Fe Me Time All-stars.

Bästa reggaelåt?
Just nu Life of Contradiction med Joe Higgs.

Favorit reggaegenre?
I dag är det dub.

Bästa reggaeproducent?
King Tubby.

Bästa skivomslaget?
Den generiska 2-tone.

Leave a comment

Filed under Intervjuer

“Idén bakom Pressure Sounds var att ge ut musik vi gillade”

pressure_sounds_guyAtt driva skivbolag är ingen dans på rosor. Det vet Pete Holdsworth, en av grundarna till hyllade engelska skivbolaget Pressure Sounds.

Pressure Sounds grundades 1995 av vännerna Adrian Sherwood och Pete Holdsworth. Skivbolaget var ursprungligen dotterbolag till Adrian Sherwoods On-U Sound, men blev snabbt ett eget bolag.

Pete Holdsworth var inte ny i musikindustrin när han var med och grundade Pressure Sounds. Han hade spelat i två band och dessutom stått på scenen tillsammans med legenden Lee Perry. I dag är han närmast en veteran i musikbranschen.

Idén bakom Pressure Sounds var enkel – att ge ut musik båda gillade.

– Ursprungsidén var att ge ut musik vi tyckte om och som vi trodde att andra också skulle gilla bara de fick chans höra den. Vår långsiktiga plan var att ge ut omkring tio plattor, säger Pete Holdsworth.

Att arbeta på skivbolag i dag är enligt Pete Holdsworth inget för den som vill tjäna en förmögenhet. Konkurrenten Blood and Fire gick exempelvis omkull härom året. Men det berodde egentligen inte på att de inte sålde några plattor, enligt Pete Holdsworth. Snarare på att de hade för höga kostnader.

– För oss handlar det om kärleken till musiken. Det här är inget du blir rik på. Om vi skulle vara någorlunda logiska hade vi lagt av för länge sedan, berättar Pete Holdsworth och fortsätter:
– Vi har alltid gjort vår grej i liten skala och med små medel. Vi lånade 10 000 pund när vi skulle sätta igång och tog ut väldigt lite lön i början. Till och med i dag arbetar vi med en liten budget.

Pressure Sounds har under flera år hyllats bland reggaefans, och gett ut mängder av skivor som annars aldrig skulle fått särskilt många lyssnare. Men det rör sig knappast om några okända artister eller dåliga plattor – snarare har Pressure Sounds envist lyckats lägga vantarna på det ena guldkornet efter det andra.

–  Jag tror att vi har lyckats väl eftersom vi alltid varit oerhört flexibla. Dessutom har jag bra hörsel och litar på mitt eget och andras omdöme. Jag fattar det slutgiltiga beslutet om vad vi ska ge ut, men jag lyssnar även på andra, säger Pete Holdsworth.

Fokuserar man på återutgivningar av plattor finns det naturligtvis massor att välja mellan, och ibland kan man säkert missa fynd. Pete Holdsworth säger att Pressure Sounds gärna hade gett ut plattor från Studio One, men de hamnade istället hos konkurrenten Soul Jazz.

– Vi har missat många plattor. Jag hade ju gärna arbetat med Studio One och Harry Mudie, men han gör ett utmärkt jobb med att ge ut plattorna på egen hand. Prince Buster skulle nog också vara ett bra projekt, menar Pete Holdsworth.

Safe TravelPete Holdsworth har svårt att ge några direkta favoriter ur Pressure Sounds-katalogen och säger att han brukar vara mest förtjust i de plattor han jobbar med för tillfället. Men några sticker ändå ut, och han passar på att skvallra om vad som är på gång.

– Jag har lyssnat en hel del på Safe Travel nyligen och Life of Contradiction är också bra, men det ändrar sig hela tiden och jag kommer ofta tillbaka till skivorna långt efter att vi gett ut dem, säger Pete Holdsworth, och tillägger:
– Vi har några riktigt bra rocksteady singlar på gång och sen en ny More Pressure-platta.

Fyra snabba till Pete Holdsworth

Bästa reggaelåt
Bob Andy är en speciell låtskrivare, och låten Life gillar jag riktigt mycket.

Favoritgenre
Svår fråga, vokalgrupper är min grej just nu.

Bästa producent
Jag är tvungen att säga Lee Perry. Men Studio One är Jamaicas bästa skivbolag.

Bästa skivomslag
Omslagen från 60-talet är rätt galna. De har en skön oskyldig känsla som ger dem en speciell skönhet. Speciellt de från Studio One som har ”silk screen printed label”.

5 Comments

Filed under Intervjuer

Genreöverskridande duo ser inga gränser

Det är bråda dagar för franska producentduon Bost & Bim. The Bombist Crew, som Matthieu Bost och Jérémie “Bim” Dessus också kallar sig, har nyligen släppt sin Soprano-riddim och planerar att åka på dj-turné under hösten. Samtidigt har de väckt stor uppmärksamhet under friidrotts-VM i Tyskland där deras Jamaican Boy spelats när sprintstjärnan Usain Bolt vunnit sina många lopp.
Men det Bost & Bim är kanske mest kända för är deras remixar, där duon struntar i alla musikaliska gränser. På remixplattorna Yankees A Yard vol. 1 & 2 är grundstommen – eller rytmen – hela tiden reggae, men där tar det också stopp. För resten kan komma från genrer som hip-hop, soul, r&b, rock eller till och med house.
¬¬- Den ursprungliga idéen var att bygga riddims utifrån hip-hop låtar vi älskar. En dag tyckte vi att de skulle vara kul att prova att mixa in originalsången från låtarna, och det fungerade så bra att vi bara fortsatte med ännu fler riddims och acapellas, säger Bost.
Trots att duons remixar är genreöverskridande så betonar båda att det är reggae de sysslar med, även om de gärna inspireras av många andra musikstilar.
– Vi försöker alltid bevara en tydlig reggaeidentitet i våra låtar och remixar. Det vi gör måste få höfter att svänga och magar att vibrera, menar Bim.
Bost & Bims remixar har fått stor uppmärksamhet bland såväl hårdhudande reggaefantaster som den mainstreamlyssnande allmänheten. Men vissa reggaepurister tycker att remixarna är ute på väl djupt vatten.
– Vissa har sagt att vi gör fel när vi mixar reggae med amerikanska låtar, men den kritiken ger vi inte mycket för. De glömmer ju att många älskade reggaeartister har spelat in covers på amerikansk soul. Ta bara Dennis Brown, Sanchez eller John Holt. Dessutom finns det ju inga regler i musik, och vi försöker hela tiden att vara så nära de så kallade gränserna som möjligt.
Oavsett kritiken, så tycks remixarna gå hem på såväl klubbar som hos reggaefans och i de icke-reggaelyssnande stugorna.
– Många dj:s uppskattar vårt material eftersom de kan använda det till att förena flera olika genrer på dansgolvet. På ett sätt kan man säga att vi använder en trojansk häst-strategi för att få ut reggaen ännu bredare. Men det fungerar åt bägge håll, säger Bost och tar ett exempel.
– Vi har mött hårdnackade reggaefans som kommit fram till oss och undrat ”Vem är den där underbare sångaren Usher?”.
Och framgångarna med remixarna ser ut att fortsätta. Remixen mellan Police/Mavado har exempelvis legat högt på flera olika försäljningslistor i både Europa och Japan. Härnäst kan vi se fram emot låtar av Flo Rida tillsammans Kesha och Rick James discohit Superfreak. Båda i klassiskt reggaetempo. Naturligtvis.

Bost & BimDet är bråda dagar för franska producentduon Bost & Bim. The Bombist Crew, som Matthieu Bost och Jérémie “Bim” Dessus också kallar sig, har nyligen släppt sin Soprano-riddim och planerar att åka på dj-turné under hösten. Samtidigt har de väckt stor uppmärksamhet under friidrotts-VM i Tyskland där deras Jamaican Boy spelats när sprintstjärnan Usain Bolt vunnit sina många lopp.

Men det Bost & Bim är kanske mest kända för är deras remixar, där duon struntar i alla musikaliska gränser. På remixplattorna Yankees A Yard vol. 1 & 2 är grundstommen – eller rytmen – hela tiden reggae, men där tar det också stopp. För resten kan komma från genrer som hip-hop, soul, r&b, rock eller till och med house.

– Den ursprungliga idéen var att bygga riddims utifrån hip-hop låtar vi älskar. En dag tyckte vi att de skulle vara kul att prova att mixa in originalsången från låtarna, och det fungerade så bra att vi bara fortsatte med ännu fler riddims och acapellas, säger Bost.

Trots att duons remixar är genreöverskridande betonar båda att det är reggae de sysslar med, även om de gärna inspireras av många andra musikstilar.

– Vi försöker alltid bevara en tydlig reggaeidentitet i våra låtar och remixar. Det vi gör måste få höfter att svänga och magar att vibrera, menar Bim.

Remixarna har fått stor uppmärksamhet bland såväl hårdhudandeyankees_a_yard_2 reggaefantaster som den mainstreamlyssnande allmänheten. Men vissa reggaepurister tycker att de är ute på väl djupt vatten.

– Vissa har sagt att vi gör fel när vi mixar reggae med amerikanska låtar, men den kritiken ger vi inte mycket för. De glömmer ju att många älskade reggaeartister spelat in covers på amerikansk soul. Ta bara Dennis Brown, Sanchez eller John Holt. Dessutom finns det ju inga regler i musik, och vi försöker hela tiden att vara så nära de så kallade gränserna som möjligt.

Oavsett kritiken, så tycks remixarna gå hem på såväl klubbar som hos reggaefans och i de icke-reggaelyssnande stugorna.

– Många djs uppskattar vårt material eftersom de kan använda det till att förena flera olika genrer på dansgolvet. På ett sätt kan man säga att vi använder en trojansk häst-strategi för att få ut reggaen ännu bredare. Men det fungerar åt bägge håll, säger Bost och tar ett exempel.

– Vi har mött hårdnackade reggaefans som kommit fram till oss och undrat ”Vem är den där underbare sångaren Usher?”.

Och framgångarna med remixarna ser ut att fortsätta. Remixen mellan Police/Mavado har exempelvis legat högt på flera olika försäljningslistor i både Europa och Japan. Härnäst kan vi se fram emot låtar av Flo Rida tillsammans Kesha och Rick James discohit Superfreak. Båda i klassiskt reggaetempo. Naturligtvis.

7 Comments

Filed under Intervjuer

Reggaejournalisten och fotografen Beth Lesser berättar

Inom alla branscher och områden finns personer som arbetar i bakgrunden, men ändå fyller en oerhört viktig uppgift.  Det kan vara vd-sekreteraren, låtskrivaren eller funktionärerna på ett maratonlopp. Personer man är i stort behov av, men som sällan syns eller får den uppskattning de förtjänar.

Reggaejournalisten och fotografen Beth Lesser är en sådan. Hon har varit en vital del av den internationella reggaescenen ända sedan slutet av 70-talet, då hon började att intressera sig för den jamaicanska musiken.

– Jag började att lyssna på reggae efter att punken dog i slutet av 70-talet. Jag gillade punkens aggressivitet, gräsrotskänslan och spontaniteten. Men sen blev musiken så bitter och inåtvänd, berättar Beth Lesser för Reggaemani.

YP 1Beth Lesser började istället att leta upp ny musik, musik som man kunde ha kul till. Och här kom reggaen in i hennes liv.

– Det var genom punken och den engelska two tone-scenen som jag kom i kontakt med reggaen. Dessutom hade jag anarkistvänner som älskade Bob Marley och soundtracket The Harder They Come. Jag upplevde reggaen som levande och ren. Det finns nog ingen annan genre som är så detaljrik eller öppen för nya influenser och musikaliska experiment, fortsätter hon.

Genom sina anarkistvänner lärde hon känna jamaicanske reggaemusikern Ernie Smith, något som ytterligare ökade intresset för reggae. Det ledde till att hon och hennes make Dave 1981 tog initiativet att starta numera kultförklarade tidningen Reggae Quarterly. Tidningen var och är fortfarande – om man lyckas lägga vantarna på ett exemplar – mycket uppskattad, bland annat eftersom den innehöll intervjuer med många legendariska artister och musiker.

– Jag och min make åkte till Jamaica för att söka upp Augustus Pablo. Vår ursprungliga idé var att göra en tidning om hans Rockers International-verksamhet, säger hon.

Augustus Pablo visade sig vara en ödmjuk person och mycket villig att berätta om sin musik och verksamhet. Men han tyckte inte att paret skulle begränsa sig till att skriva enbart om Rockers International. Istället bjöd han med dem till danser och olika studior där de fick unika tillfällen att träffa många av Jamaicas stjärnor.

– Mitt bästa minne är när vi fick följa med Augustus Pablo till King Tubbys studio. Det var på vår första resa till Jamaica, och att se King Tubby arbeta är allt en reggaefan kan drömma om, berättar hon.

dancehall-story-book-beth-lesserUtöver Reggae Quarterly har hon publicerat två böcker – King Jammy’s och den nya boken Dancehall: The story of Jamaican dancehall culture. King Jammy’s är, som titeln skvallrar om, en djupdykning i en av Jamaicas främsta producenter. Den nya boken är bredare och beskriver reggae – framför allt dancehallen – på ett lätt och ledigt vis. Boken är kryddad med fantastiskt bildmaterial och personliga upplevelser från 1980-talets Kingston.

– Det som inspirerade mig att skriva Dancehall: The story of Jamaican dancehall culture var att den information och fakta som finns på internet ger en vinklad och orealistisk bild av historien. Exempelvis har artisterna med läs- och skrivkunnighet eller datorkunskap haft möjlighet att framhäva sin egen roll i musiken, medan andra glömts bort, hävdar Beth Lesser och fortsätter:

– Samtidigt skapades en så stor del av dancehallen live snarare än på skiva. Många av de artister som inte spelade in något material har inte fått något utrymme alls i historien. Exempelvis så var Brigi (Brigadier Jerry, reds anm) och Charlie Chaplin influerade av Kanadas Screecha Nice.

Beth Lesser säger att hon är en del av den gamla reggaegenerationen och inte håller koll på dagens reggaeartister.

– Jag gillar delar av nutida reggae, men jag föredrar dj-stilen där man “ride the rhythm”, snarare än att tränga ut rhythmen med en massa annat som man gör i dag. Jag föredrar också livetrummor, framför allt Santa Davis. Han kunde göra vilken rhythm som helst magisk bara genom att improvisera. Jag är dock glad att äntligen se så många duktiga kvinnor. Jag älskar exempelvis Lady Saw och Queen Ifrica, avslutar hon.

FAKTA
Föddes 1953 i New York och flyttade 17 år senare till Kanada. Hon gifte sig 1986 på en Youth Promotion-dans (Sugar Minotts soundsystem, reds anm) och bor i dag i Kanada med sin make och 18-åriga dotter. Beth Lesser arbetade under många år som fotograf och har ställt ut sina verk på ett antal gallerier. I dag är hon reggaejournalist och arbetar med autistiska barn.

Fem snabba frågor till Beth Lesser
Bästa reggaeartisten?
Bob Marley hade störst påverkan, men jag vill lyfta fram Coxsone Dodd och King Tubby.

Bästa reggaelåten?
Dance Pon The Corner med Jah Thomas.

Bästa reggaeåret?
1980, eller kanske 1979-1981. Då visste man fortfarande hur man använder slagverk.

Bästa reggaeproducent?
Junjo och Jah Life – deras tidiga produktioner. George Phang har också haft några klassiker och Jammy har ju varit framgångsrik ända sedan 1970-talet.

MadooBästa skivomslaget?
Rock With Papa Madoo med Madoo eftersom skivomslaget visar honom på en dans.

3 Comments

Filed under Intervjuer