Category Archives: Krönikor

Kreativa eller bara galna

Galen eller kreativ? Enligt svenska forskare är gränsen hårfin. Reggaen har flera exempel på producenter och ljudtekniker som kan ha varit tokiga. Framför allt inom dubben finns ljudbilder och ljudeffekter som mest liknar galenskap.
 
I dokumentären Dub Echoes beskriver Lee Perry hur han fick fram det omtalade ”muuu”-ljudet från Ark of the Covenant med The Congos. Han säger att ursprungstanken var att använda en riktig ko, men att det inte fungerade. Så vad gjorde han? Jo, han tog pappröret från en rulle aliminumfolie och lät Watty Burnett – mannen med reggaens mörkaste röst – göra ett ”muuu”-ljud.
 
Kreativt och entrepreniöriellt så det förslår. Man tar vad man har liksom. Lee Perry hade en vision och var fast besluten att göra verklighet av sin idé. Men mest intressant är egentligen inte hur ljudet skapades. Det mest spännande är varför han tyckte att just ett råmande skulle passa.
 
Lee Perry är omtalad för sin kreativitet. Men minst lika omtalad för sitt labila psyke. Han brände ner sin studio Black Ark eftersom han tyckte att den blivit besudlad av bland annat för mycket marijuana.
 
Lee Perry är kanske reggaens främsta tokfrans. Och kanske den främsta innovatören. Men han är inte ensam i sin galenskap och kreativitet.
 
Det är inom dubgenren man hittar de tokigaste upptågen. För att skapa en knasig ljudbild vrider och vänder ljudtekniker på alla instrument. Mixerbordet blir ett instrument i sig självt. Men för vissa räcker det inte. De vill gå längre och längre och längre. Knäppast vinner. I alla fall om ljudeffekter.
 
Lyssnar du igenom plattorna African Dub Chapter 1, 2, 3 & 4 får du en rejäl dos galenskap. The Mighty Two (producenten Joe Gibbs och ljudteknikern Errol Thompson) sparade knappast på krutet när de mixade skivorna. Lee Perry kan slänga sig i väggen. Här samsas rinnande vatten och cykelklockor med gökur och dörrar som slår igen. Allt ovanpå några av de tuffaste reggaerytmer som producerats. Och det låter fantastiskt.

Visst, Dub Three hade säkert låtit lika bra utan gökuret. Men ljudeffekterna tillför en skön lekfullhet som annars är svår att hitta. Inget är förbjudet, allt är tillåtet. Bara din egen kreativitet sätter ramarna. Och därför är det svårt att inte älska reggae och de här producenterna. Galningar eller kreativa genier. Mig spelar det ingen roll när musiken är fantastisk.
 
Nyfiken på fler knasiga ljudeffekter? Ladda in den här Spotify-listan och lyssna på tolv låtar med galna upptåg.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Krönikor

Rihannas Rude Boy – fyra versioner du inte får missa

Ingen har väl undgått blott 21-åriga Rihannas monsterhit Rude Boy från hennes fjärde platta Rated R. Låten ligger för närvarande på plats nio på Billboard Hot 100 och på plats 20 på svenska DigiListan.

Rated R bygger enligt recensionerna inte särskilt mycket på hennes västindiska rötter. Istället är det amerikansk rnb för hela slanten. Nåja, nästan i alla fall. För Rude Boy har helt klart gliringar till dancehall.

Rude Boy är explosiv. Texten är barnförbjuden – “…come here rude boy, can you get it up, come here rude boy, is you big enough…” – något som säkert bidragit till försäljningssiffrorna.

Precis som många andra hitlåtar så har Rude Boy get upphov till en drös remixar. Jag har fastnat för fyra versioner av olika karaktär:

Rihanna & Assassin aka Agent Sasco – Rude Boy
Serengeti
Soundboy
Rihanna featuring SadikiRude Boy
Rihanna (Blenda Sound Remix) – Rude Boy

Alla fyra versioner sätter garanterat fart på ett dansgolv nära dig. Oavsett om det är hångelfest till Kemal ”Flava” McGregors mysversion eller händerna i luften till Rihanna & Assassin.

Leave a comment

Filed under Krönikor

Reggaemanis 20 bästa debuter

Debut. Ett laddat ord. I musiksammanhang förknippat med mycket vilja, ångest och en stor dos oerfarenhet. Debuten är det första och kanske viktigaste avtrycket i karriären. Omedelbar succé eller svidande magplask, oavsett har debutplattan en avgörande inverkan på den nye artistens förutsättningar på en tuff marknad.

Kvalitetsskillnaden när det kommer till debutplattor är stor. Somliga debutanter har finslipat sitt sound och sin röst under många år, medan andra hastigt upptäcks och kastas in studion. En del debuter ger en tydlig bild av artistens potential, medan andra behöver flera plattor på sig för att hitta just sitt sound och sin stil.

Vissa debuter har också blivit stilbildare för en genre. Andra har skapat något eget som är stört omöjligt att kopiera. Framlidne deejayn Prince Far I är en sådan. Han var i vissa avseenden en deejay som många andra, men hans sätt att leverera texter påminner om en mässande präst, vilket han var ensam om på sin tid.

En annan säregen debutant är är Ijahman Levi med sin Haile I Hymn. Den innehåller bara fyra låtar med i reggaesammanhang ovanliga låtstrukturer och arrangemang. Inte särskilt publikfriande för någon målgrupp, men i dag en platta som stått emot tidens tand.

När jag fick idén till den här listan var tanken först tio debuter. Men det fungerade inte. Det har producerats så bisarrt många grymma reggaedebuter. För att snäva till urvalet har jag valt bort singelsamlingar och ”best of”-plattor i mesta möjliga mån. Det är egentligen inte särskilt rättvist eftersom reggae många gånger är en singelbaserad genre, men jag var tvungen att göra något för att inte tappa förståndet.

Jag har inte försökt mig på att ranka debuterna. Istället presenteras de i kronologisk ordning. Reggaeplattor kan dock vara svåra att tidsbestämma, så någon kan säkert ha fel årtal.

Läser du hela listan garanterar jag att du har en glasklar bild av vilken typ av reggae som ligger mig varmast om hjärtat. Here goes…

Augustus Pablo – This Is… Augustus Pablo (1973)
En av de mest originella och inspirerade debuterna någonsin. Augustus Pablo skapar magi med vad som egentligen är en leksak. På plattan spelar han sitt signaturinstrument melodica samt clavinet, piano och orgel, och allt låter fantastiskt.

I Roy – Presenting I Roy (1973)
I Roy var en av fyra deejays som regerade under ett par år på 70-talet. Han var ensam om sin deejaystil och få har lyckats härma honom. Den här plattan innehåller nästan bara klassiker producerade av en ung Augustus ”Gussie” Clarke.

Big YouthScreaming Target (1973)
Ytterligare en tung deejaydebut signerad Augustus “Gussie” Clarke. Kom samma år som I Roys debut, men de är rätt olika även om båda är deejayplattor. Big Youth har en hårdare och mer oborstad stil, något som gör hela plattan lite naggad i kanterna.

Junior Byles – Beat Down Babylon (1973)
Beat Down Babylon producerades av Lee Perry före perioden med The Congos och The Heptones och är mer avskalad än hans senare produktioner. Här skapar han starka låtar tillsammans med känslige Junior Byles, en sångare som kunde nått hur långt som helst om han inte varit sjuk och från tid till annan inlagd på mentalsjukhus.

Joe Higgs – Life of Contradiction (1975)
Bob Marleys och Winston “Pipe” Matthews mentor släppte till slut en egen platta med tio (tolv på nyutgåvan) jazziga rootsreggaelåtar. Joe Higgs nådde aldrig lika stor publik som sina lärljungar, men tiden har visat att Life of Contradiction är minst lika bra som allt Bob Marley och The Wailing Souls gjorde under sin storhetstid.

The AbyssiniansSatta Massagana (1976)
The Abyssinians var mästare på harmonier och skapare av en av reggaens mest populära rytmer – Satta Massagana. Den är givetvis med på debuten precis som klassiker som Declaration of Rights och Forward On To Zion.

Gladiators – Trench Town Mix Up (1976)
The Gladiators hade före den här plattan spelat in ett gäng underbara låtar på Studio One. Flera av dem arbetades om till nya, ännu bättre, versioner på Trench Town Mix Up. Frontmannen Albert Griffiths röst påminner om både Bob Marley och Joe Higgs, men med en egen tvist.

Leroy Brown – Color Barrier (1976)
En bortglömd guldklimp. Skivbolaget Makasound gjorde världen till en bättre plats när de släppte den här plattan 2005, nästan 30 är efter originalutgåvan. Leroy Browns släpiga, hesa röst ger många av låtarna en underbar dramatisk dimension. Tung roots i sitt esse.

Mighty Diamonds – Right Time (1976)
Ett mästerverk rak igenom. Mighty Diamonds souldränkta harmonier och Donald ”Tabby” Shaws bräckliga röst skapar tillsammans med Joseph Hoo Kims solida produktion en platta som nått bortom de vanliga reggaeentusiasterna.

The Congos – Heart of the Congos (1977)
Ett av producentgeniet Lee Perrys många mästerverk. En av plattans många styrkor finns i harmonierna från medlemmarnas falsett, tenor och baryton. Men utöver deras egna stämmor medverkar också Gregory Isaacs, The Heptones och The Meditations. Harmonier galore med andra ord.

Culture – Two Sevens Clash (1977)
En apokalyptisk platta som spår om en förestående domedag – den sjunde juli 1977. Som tur är hade frontfiguren Joseph Hill och kompani fel och skivan låter i dag bättre än någonsin. Försök att lägga vanterna på nyutgåvan på skivbolaget Shanachie. Då får du fem extraspår, bland annat två discomixar med I Roy.

Winston Jarrett & The Righteous Flames – Man of the Ghetto (1977)
Winston Jarrett har aldrig riktigt fått det genomslag han förtjänar trots att han sjungit tillsammans med legenden Alton Ellis och levererade under hela 70-talet genomgående starkt material. Titelspåret är en brutal tolkning av Marlena Shaws souldänga Woman of the Ghetto.

The Meditations – Message From the Meditations (1977)
Ytterligare en platta med harmonierna som en central del. Relativt okände sångaren Dobby Dobson producerade stora delar av plattan, som innehåller mestadels tunga rootsteman, men även lättare alster som Woman Is Like A Shadow och Running From Jamaica.

The Royal Rasses & Prince Lincoln Thompson – Humanity (1979)
Frontfiguren Prince Lincoln Thompson upptäcktes av Coxsone Dodd och spelade in några fina singlar på Studio One innan den här egenproducerade plattan släpptes. Humanity skiljer sig från många andra plattor med 70-talsroots, bland annat genom Prince Lincoln Thompsons skrikiga sångsätt och hans oväntade influenser.

Freddie McGregorMr. McGregor (1979)
Freddie McGregor har en av reggaens starkaste röster och är starkt soulinfluerad. På Mr. McGregor blandas lovers-material med tyngre rootsgung i en makalöst bra mix. Winston ”Niney” Holness satt bakom spakarna och lyckades skapa originella versioner av såväl Satta Massagana som Neil Diamonds Brandy.

Toyan – How the West Was Won (1981)
Framlidne Toyan hade en kort och intensiv karriär. Upplägget på debuten borgade för total succé – Roots Radics bakom instrumenten och Scientist och Henry ”Junju” Lawes bakom spakarna. How the West Was Won har även ett av reggaehistoriens schysstaste omslag. Kan du hitta vinylen kan du skatta dig lycklig. Annars får du nöja dig med nya cd-utgåvan med fem bonusspår.

Ini Kamoze – Ini Kamoze (1984)
Ini Kamoze är mest känd för Here Comes the Hot Stepper från 1994. Men han blev aldrig bättre än den här debuten. Han har en speciell röst som hypnotiserar lyssnaren och den fungerar perfekt med Sly & Robbies kompromisslösa komp. Lyssna exempelvis på World A Music med rytmen som ligger bakom Damien ”Jr. Gong” Marleys Welcome To Jamrock.

Garnett Silk – It’s Growing (1992)
Han spåddes bli nästa Bob Marley, men gick tragiskt bort innan han nådde den större internationella publiken. Hans gospelklingande röst är rik och känslofull och passar perfekt till de här stompiga 90-talsproduktionerna signerade Bobby ”Digital” Dixon.

JahmaliEl Shaddai (1998)
En av 90-talets absolut bästa plattor. Jahmali sjunger skiten ur många av dåtidens reggaeartister på den här skivan som producerats av Donovan Germain. El Shaddai bjuder på både nyproducerade rytmer och omarbetningar av gamla godingar, bland annat en mördande version av Augustus Pablos East of the River Nile.

Ras Mac BeanPack Up and Leave (2004)
Pack Up and Leave är en av 2000-talets bästa plattor. Det beror på två saker – franska Irie Ites plåttunga produktioner och Ras Mac Beans ohyggliga talang som både deejay och sångare. Den här debuten kom från igenstans och sex år senare hoppas jag fortfarande på en uppföljare. Varje låt är ett mindre mästerverk.

Ladda in den här Spotify-listan och lyssna på åtta av plattorna.

7 Comments

Filed under Krönikor

OLW kidnappar reggaegenren

Chipsmärket OLW tar sitt ”fredagsmys”-tema till en ny bottennivå. Reggae ska locka folkliga familjer med en twist att köpa chips, enligt Dagens Media. Att bara nämna reggae i samma andetag som termen “fredagsmys” får mig att må illa och kippa efter luft.

Kanske innebär “fredagsmys” i reggaetappning ett större intresse för genren. Men folkliga familjer med twist låter mer som dansbandsfanatiker med tuppkam än dreadlocks och marijuana.

”Fredagsmys”-låten har spelats in tillsammans med Desmond Foster och Mary N’diaye och kommer inte att innebära något tillskott i min skivsamling.

Leave a comment

Filed under Krönikor

Tio reggaefavoriter med munspel

Munspel har använts i reggaen sedan ska-dagarna på 60-talet och har sedan dess varit ett hyfsat vanligt inslag i musiken.

Den mest kända reggaelåten med munspel är sannolikt Mille Smalls monsterhit My Boy Lollipop från 1964. Men även en av Jimmy Cliffs genombrottslåtar – King of Kings från 1962 – innehåller ett ösigt munspel.

De främsta munspelsfantomerna på 60-talet var Roy Richards och Charlie Organaire. Båda spelade tillsammans med flera stora artister och grupper, exempelvis Baba Brooks Band och The Skatalites.

Munspelet följde med in i 70-talet, decenniet då de bästa reggaelåtarna med munspel producerades. Exempelvis rekommenderas valda pärlor av Jimmy Becker, Peter Tosh med svängiga Leave My Business och Johnny Osbourne, som bland annat ligger bakom mästerliga solon på Black Uhurus Love Crisis och Oh Mr. D.C med Sugar Minott.

Bakom munspelet på Bob Marleys Rebel Music (3 O’Clock Road Block) från plattan Natty Dread hittar vi amerikanen Lee Jaffe, som egentligen inte är musiker, utan snarare konstnär och var nära vän till Bob Marley.

Munspelet har en fin förmåga att tillföra ös i en reggaelåt, lyssna exempelvis på The Rastafarians A Love We Deal Wit eller Toots & The Maytals Reggae Got Soul. Det är ös och rytm i en ohelig allians.

För att du ska veta exakt hur bra kombinationen reggae och munspel är, så listar jag nedan tio av mina allra bästa reggaelåtar där munspelet spelar en viktig roll.

Det är både instrumentallåtar och vokalversioner med allt från Keith Hudsons psykeliska produktion av Melody Maker Version 2 till Skin, Fles & Bones Bands intensiva version av B.T. Express Do It (‘Til You’re Satisfied).

Alla låtarna är kanske inte världskända, men de förtjänar verkligen ditt öra (Spotify-lista med sju av låtarna).

Do It (‘Til You’re Satisfied) – Skin, Flesh & Bones Band

Windy Day/What A Windy Day – Ruddy Thomas & Trinity

Love Crisis – Black Uhuru

The Great PsalmsU-Roy

A Love We Deal Wit – The Rastafarians

This TrainBunny Wailer

Some Like It DreadBig Youth

Melody Maker Version 2 – The Chuckles

Oh Mr. D.C (12” version) – Sugar Minott

Shi-cagoDennis Bovell

2 Comments

Filed under Krönikor

Nollnolltalets tio bästa reggaeplattor

Ett decennium är slut, och listorna över de senaste tio årens bästa låtar, riddims och album trillar in med rasande fart. Reggaemani har rannsakat skivsamlingen och hitta tio godbitar som står ut från mängden.

Musiksmak är som bekant olika och tenderar att förändras genom åren. Och tur är det. Jag har lyssnat på reggae i ungefär tolv år och var fram till 2005 övertygad om att ny reggae inte var mycket att hänga i julgranen. Jag viftade bort stjärnor som Sizzla, Luciano och Sean Paul med att det var för modernt och bara en massa datorer bakom musiken. Jag ville ju ha den där live-känslan.

Men så hände något. Jag hörde låten Alpha & Omega från Lucianos platta Serious Times från 2004. Och den var inte alls dum. Till och med riktigt, riktigt bra. Från och med den dagen öppnades en helt ny värld av reggaemusik.

Trots att jag inte lyssnade på ”modern” reggae under 00-talets fem första år, så tänkte jag ändå drista mig till att lista decenniets tio bästa reggaeplattor.

Listan innehåller bara plattor som producerats under 00-talet, det är således inga återutgivningar med på listan. Många reggaeskivor består av en uppsättning singlar. Jag har dock undvikit regelrätta samlingsplattor.

Så, hur var reggaedecenniet? Ganska hyfsat ändå. Inte lika bra som 60,-  70,- 80,- och 90-talen. Men att  jämföra decennier eller år mellan varandra är en smula poänglöst. Alla har sin särskilda prägel. Dessutom har jag ännu inte fått perspektiv på decenniet. Om några år kanske de här tio åren värderas annorlunda.

När jag bläddrar igenom skivsamlingen hittar jag drösvis med plattor att välja bland. Veteranen Cocoa Tea släppte flera starka skivor, exempelvis Biological Warfare och Save Us Oh Jah. Debutanterna Warrior King, med Virtous Woman, Fantan Mojah, med Hail the King, och Zareb aka Mr. Flash, med Authentic Love, släppte fantastiska plattor. Även Junior Kelly, I-Wayne och Lutan Fyah gjorde strålande insatser med plattorna Love So Nice, Book of Life respektive Phantom of War.

Men de tio bästa reggaeplattorna under 00-talet är (Spotify-lista):

Chezidek – Inna di Road (2007)
Chezidek är en ojämn sångare som man tenderar att antigen älska eller hata. På den här plattan är han älskad. Innehåller bland annat grymma omarbetningar av klassiska riddims, exempelvis Yabby Yous Jah Love och Clement ”Coxone” Dodds Take A Ride.

Lorenzo – Movin’ Ahead (2009)
Stark debut som producerats av Irie Ites. Lorenzo hade en duett med Ras Mac Bean redan 2004, men det dröjde hela fem år innan han släppte en egen platta.

Luciano – Serious Times (2004)
Luciano släppte sina allra bästa plattor på 90-talet. I dag lider han av kraftig överexponering. Men den här plattan är ett exempel på när Luciano är som bäst.

Lukie D – Deliver Me (2006)
Den vanligtvis så smörige Lukie D tar på den här plattan en delvis ny inriktning. Producenten Frenchie har gett Lukie D tunga riddims att sjunga på. Lyssna exempelvis på Stand Firm, en av de bästa låtarna på World A Music riddimen.

Michael Rose – Warrior (2007)
Michael “Mykal” Rose är en reggaeveteran som hängt med ända sedan 70-talet. En av få reggaeartister som gjort några av sina bästa låtar och plattor 30 år in i karriären.

Natural Black – Far From Reality (2006)
Flyttade från Guyana till Jamaica 1995 för att ta sig in i musikbranschen. Och han lyckades bra. Den här plattan innehåller bland annat den starka titellåten på populära Seasons riddim.

Pama International – Trojan Sessions (2006)
En platta som är mer än bara reggae. Här finns tydliga influenser från både soul och funk. Skivan är delproducerad av Nick Manasseh och har gästspel från legendariska artister som Dave & Ansel Collins, Rico Rodriguez och Dennis Alcapone.

Prezident Brown – Generation Next (2004)
Den här plattan är nästa lika stark som mästerverket To Jah Only från seklet innan. Presidenten pendlar mellan flera olika stilar, ibland på gränsen till regelrätt funk och soul. Här finns exempelvis trallvänliga titelspåret, på bekanta Liquidator riddimen, och det hip hop-influerade samarbetet med Gentleman.

Ras Mac Bean – Pack Up and Leave (2004)
En fullkomligt makalös debut av den då okände Ras Mac Bean. Plattan är huvudsakligen producerad av Irie Ites och de lyckas få Ras Mac Bean att låta precis lika bra i skönsång som i en hårdare singjay-stil.

Ras Shiloh – From Rasta To You (2002)
Fyra år efter fantastiska plattan Babylon You Doom lyckas den Garnett Silk-inspirerade Ras Shiloh överträffa sig själv. Flera av låtarna är producerade av Donovan Germain, som även gjorde några av Garnett Silks största hits.

Fler listor med reggae under decenniet hittar du exempelvis på bloggarna Uncarved och Musik Line.

2 Comments

Filed under Krönikor

Därför lyckades Bob Marley

Bob Marley är utan tvekan världens mest kända reggaeartist. Reggaemani har läst ett gäng Bob Marley-biografier och listat ut några av ingredienserna i hans framgångsrecept.

Desmond Dekker, Millie Small, Jimmy Cliff, Shabba Ranks, Shaggy och Sean Paul är alla reggaeartister med världshits i bagaget. Men trots stora framgångar är de inte i närheten av Bob Marleys stjärnstatus på den internationella musikscenen.

Att Bob Marley blev en stor stjärna berodde på ett antal viktiga faktorer. Han var perfektionist, en fantastisk låtskrivare som omgav sig med duktiga musiker och hade dessutom oslagbar karisma.

Men det var ett strategiskt avgörande beslut i London 1972 som förändrade Bob Marleys framtid dramatiskt. The Wailers hade gett ut singeln Reggae On Broadway på skivbolaget CBS och var i London för att marknadsföra den.

Men den sålde inte.

Frustrerad bestämde sig Bob Marley för att knacka på hos Chris Blackwell, ägare av skivbolaget Island (framgångsrikt med soundtracket till reggaerullen The Harder They Come). Marknadsföringsgeniet Chris Blackwell, delvis uppvuxen på Jamaica, förstod reggaemusik men även vad den vita rockpubliken ville ha. Han fattade tycke för Bob Marley, såg möjligheterna och signade bandet.

De två första The Wailers-plattorna på Island – Catch A Fire och Burnin’ – blev hyggliga framgångar, men det var när Peter Tosh och Bunny Wailer lämnade gruppen som det tog fart på allvar för Bob Marley.

Bredare sound
Han tog in de gospelinfluerade sångerskorna i the I-Threes och arbetade med gitarrister med tydliga rock- och bluesinfluenser. Amerikanerna Al Anderson, Don Kinsey och Junior Marvin blev en stor del i Bob Marleys nya och lite rockigare sound.

Turnéer
Nu ensam frontman började Bob Marley att turnera som en galning, varje platta följdes av långa turnéer i bland annat Europa och USA.

Budskap till media
Vid varje skivsläpp tog Bob Marley sig tid till att prata med media, och hade tydliga budskap om jämlikhet och mänskliga rättigheter. Han var en motpol till diskons dekadens, och medierna tog honom varmt till sina hjärtan. Detta hade en klar effekt på reggaemusikens ökade popularitet.

Även om Bob Marley hade koll på det mesta, fick han draghjälp av några slumpmässiga händelser. Eric Claptons rosade cover på I Shot the Sheriff kom lägligt sommaren 1974, och skakade av sig strålglans på Bob Marley som just skulle göra solokarriär. Även mordförsöket i december 1976 påverkade såväl image som låtskrivande i en positiv riktning.

Det är omöjligt att säga om reggaen någonsin kommer att föda en stjärna som Bob Marley igen. Garnett Silk nämndes på 90-talet som en efterträdare, men gick hastigt bort i en olycka 1994. I dag kan jag inte se någon tydlig tronarvinge, utan förutspår att dagens största stjärnor – som Sean Paul, Sizzla och Buju Banton – inte har en chans att slå igenom Bob Marley-style. De saknar helt enkelt hans kombination av karisma, viktiga budskap och förståelse för hur medierna skapar stjärnor.

Vill du läsa mer om Bob Marley rekommenderar jag biografierna Bob Marley – Conquering Lion of Reggae av Stephen Davis och Catch A Fire: The Life Of Bob Marley av Timothy White.

2 Comments

Filed under Krönikor

Reggaemanis årskrönika – så mycket musik, så lite tid

För knappt en månad sedan skrev Jamaican Gleaner om den allt sämre försäljningen av reggaealbum. Tidningen refererar till en undersökning som visar bistra försäljningssiffror för reggaeskivor i USA under årets tio första månader. Sean Pauls Imperial Blaze har exempelvis sålt i strax över 70 000 exemplar, att jämföra med över tre miljoner för hans förra platta The Trinity.

Samma tidskrift citerar två veckor senare Randy Chin, marknadschef på VP Records. Han menar att skivor via digital nedladdning säljer bra, men motsvarar inte minskningen av antalet sålda cd-skivor.

Bilden av marknaden för reggaealbum verkar alltså dystrare än någonsin, i alla fall om man endast kikar på försäljningssiffror.

Samtidigt har lagliga nedladdningssajter som iTunes och eMusic möjliggjort att enskilda artister utan världstäckande distributionskanaler kan sprida sin musik. Sociala communityn Myspace och musiktjänsten Spotify har också gjort underverk för mindre artister att nå stora målgrupper.

Personligen omfamnar jag de nya distributionskanalerna. Jag har aldrig tidigare upptäckt så mycket ny musik som jag gjort under 2009. Men jag har märkt att det produceras många dåliga riddims som voicas av etablerade artister. Ta exempelvis Lutan Fyah som under 2009 släppt hela fyra fullängdare – African Be Proud, Justice, Music och The King’s Son – samt medverkat på mängder av riddim-plattor.

Reggaen har ända sedan begynnelsen på 60-talet präglats av osannolikt hög utgivningstakt, och inget tyder några förändringar på den punkten. Tipset är helt enkelt att provlyssna så mycket det går och lyssna på initierade källor som lyckas hänga med i racet. Källorna tillsammans med skivbolagens A&R-representanter kommer att visa vilken reggae som verkligen håller måttet.

Saxat från året som gått

•    Fajten mellan Vybz Kartel och Mavado är över. I början av december meddelades att de båda lägren slutit fred och att deras verbala fajter nu är ett minne blott.
•    Buju Banton greps i december i Miami med fem kilo kokain. Han riskerar nu 20 års fängelse.
•    I mars rapporterades att Ninjaman åtalats för mord, anstiftan till mord och olaga vapeninnehav.
•    Wycliffe ”Steely” Johnson avled tidigt i höstas. Wycliffe Johnson var ena halvan av duon Steely & Cleevie som medverkat på otaliga reggaemästerverk.

Tre förhoppningar inför 2010
•    Att auto-tune missbruket kriminaliseras.
•    Att Toots & The Maytals kommer till Uppsala Reggae Festival.
•    Fler vägvisare till den bästa reggaen, exempelvis bloggar, forum och communities som hjälper till att sålla bort bruset och hitta guldkornen.

Leave a comment

Filed under Krönikor

Röda, gula och gröna julklappstips

Julen innebär stress för de allra flesta. Och då kan det vara svårt att ta den där extra tiden att hitta de bästa julklapparna. Framförallt till nära och kära med ett intresse man inte vet ett dyft om.

Om du ska köpa en julklapp till någon med reggaeintresse eller bara vill skämma bort dig själv kan någon av följande vara en bra start på letandet.

Biljetter till Uppsala Reggae Festival
Inga artister är bokade ännu, men eftersom det är festivalens 10-års jubileum kan besökarna säkert förvänta sig något extra. Biljetter säljs med rabatterat pris fram till sista december.

Reggae Galore Magazine
Sveriges bästa, och enda, reggaemagasin är en julklapp för alla reggaefans. I första numret blickar man tillbaka och gör intressanta nedslag i den svenska reggaehistorien. Beställ tidningen här.

Biljetter till Stockholm Reggae Week
I år innehåller programmet bland annat Governor Andy, tyske Uwe Banton och världsstjärnan Million Stylez. Stockholm Reggae Week äger rum på Mosebacke och biljett till samtliga fyra dagar kostar 375 kronor, exklusive eventuella avgifter.

Prenumeration på eMusic
En prenumerationstjänst där man lagligt laddar ner musik till bra priser. Massor av reggae och en överlägsen sökfunktion. De många olika prenumerationsmodellerna passar både storkonsumenter och vanliga lyssnare.

Natty Dread Magazine
Ska du ge present till någon som pratar franska? I så fall är tidskriften Natty Dread Magazine det givna valet. Natty Dread Magazine är kanske världens främsta tidskrift för reggaeentusiaster. Här finns intervjuer med såväl legender som nya stjärnor.

Lorenzo Movin’ Ahead och Joe Gibbs 12” Reggae Discomix Showcase vol. 1 – 3
Lorenzo står för årets bästa platta och samlingen med Joe Gibbs discomixar är årets bästa återutgivning. Båda är ett nödvändigt tillskott i varje reggaenörds skivsamling.

The Rough Guide to Reggae: The Definitive Guide to Jamaican Music, From Ska Through Roots to Ragga av Steve Barrow & Peter Dalton (2001)
En bok som alla reggaeentusiaster behöver ha i bokhyllan. En uppslagsbok man återvänder till många gånger, och som innehåller kortfattade beskrivningar av alla reggaens subgenrer samt en makalöst bra genomgång av både klassiska och mer okända skivor.

Leave a comment

Filed under Krönikor

Reggaemanis bästa mixar 2009

I dag kan nästan alla göra sina egna mixar. Du behöver inte vara professionell dj längre, det enda som behövs är en dator och lite mjukvara. Sedan är saken biff.

Utvecklingen har inneburit att marknaden översvämmats av mixar och podcasts från höger och vänster. Vissa har talang för att mixa, andra för att ha ypperlig musiksmak. Tricket är att kunna kombinera båda.

Personerna bakom årets bästa vinnare är både fenor på att mixa och på att välja musiken. Konkurrensen har varit tuff, men de tre på prispallen nedan står starka.

3. Rough Lynx & Million Vibes – Rough Lynx & Million Vibes Present: A Tribute To Gussie Clarke
Två svenska soundsystem hyllar en av reggaens främsta producenter. Innehåller flera hits av bland annat Shabba Ranks och Johnny Osbourne.

2. BMC – Nothing Can Touch the 45
Hans bästa mixar är de med modern reggae, men även de med äldre roots och dancehall håller mycket hög kvalitet. Den här mixen innehåller låtar från 2008 och 2009, bland annat Queen Omegas Jah Dawta och Chezideks Bun Di Ganja.

1. Echotone – UK Dub From the Roots
Mix som på ett fantastiskt vis blandar äldre reggae med 00-tal. Låtarna spänner över kända alster som West Bound Train med Dennis Brown till Super T med sin version av samma låt.

2 Comments

Filed under Krönikor