Category Archives: Recensioner

Capletons eld brinner ut

För ett år sedan skrev jag krönikan ”Unga arga män, gamla lugna gubbar”. Tesen var ungefär ju äldre desto mjäkigare.

Det stämmer in på fyrtioplussaren Capleton. Nya plattan I-Ternal Fire – den första på sex år – är lugnare än någonsin. För de som följt honom har utvecklingen kanske varit naturlig – han har blivit lugnare och lugnare för varje platta under 2000-talet. Men I-ternal Fire är dessvärre provocerande mjäkig. På Reign of Fire från 2004 fanns tendenser till en velourfarsa, men jag trodde inte att det skulle gå så här långt. Borta är högoktaniga dancehallpärlor som Real Hot och tunga rootsdängor som That Day Will Come.

Visst, det finns bra låtar på I-Ternal Fire, men det är långt mellan guldklimparna. Acres, på rytmen Indescretions producerad av Shane C. Brown, släpptes förra året och är plattans starkaste spår. Them Get Corel blandar spansk gitarr med nyabinghi och funkar faktiskt ganska bra. When I Come To Town har bra verser, men brister i refrängen eftersom Capleton envisas med att sjunga. Det här är ett problem på flera låtar. Han är en tung deejay med en stenbrottsröst av det elakare slaget när han tar i. Men sjunga kan han inte.

De största problemen finns i balladerna. Och de är alldeles för många. Mammahyllningen Mama You Strong, med sina plastiga syntar, är ingen av hans bättre låtar i karriären.

Faktum är att han inte ens lyckas göra en särskilt bra version av Kemar ”Flava” McGregors monsterrytm Rub A Dub från 2008.

Capleton har gått från att hälla bensin på en majbrasa till att lägga pinnar på en lägereld. Han måste få bättre fjutt på glöden. More fire!

Advertisements

8 Comments

Filed under Recensioner

Mer renodlad reggae från Million Stylez

Sollentunasonen Kenshin Iryo, mer känd som Million Stylez, är tillbaka med nya plattan Everyday, fyra år efter debuten From A Far och världshiten Miss Fatty.

Under de fyra åren som passerat har han inte varit sysslolös. Flera av låtarna på Everyday är kända sedan tidigare, exempelvis titelspåret, ösiga Joey Fever-duetten Young Gunz och blytunga Born In the System.

Everyday är en mer renodlad reggaeplatta än debuten och glättiga singeln Supastar är inte rättvisande för hur resten av skivan låter. Det mesta här är one drop, och ofta riktigt bra sådan.

Jag hade gärna sett att hela plattan var renodlad reggae och dancehall. Det är där Million Stylez är som allra bäst. Crossoverförsöken är tafatta och både Supastar och Lookin’ känns som att de finns på albumet för att blidka skivbolaget.

Om jag fick bestämma skulle brittiske producentgeniet Curtis Lynch haft hand om hela skivan. Det är han som ligger bakom skivans två bästa spår – tidigare nämnda Young Gunz samt Busy Signal-combon As Mi Forward på purfärska rytmen Jam1. Curtis Lynch ligger också bakom Police in Helicopter, som tyvärr inte inkluderats på Everyday.

2 Comments

Filed under Recensioner

Suggestiv stämning med Ward 21

I går intog Malmöbaserade klubben Gully Creepin med Safari Sound i spetsen Kägelbanan i Stockholm. Med sig hade de dancehalltrion Ward 21 från Jamaica.

Ward 21 är en ovanlig trio. De är lika mycket producenter som artister och har flera framgångsrika rytmer på sitt cv, bland annat Cosa Nostra som släpptes i vintras.

Deras sound tillhör det tuffaste i dancehallgenren. Det är minimalistiskt, hårt och filmiskt. Och ungefär så låter också kvällens show.

Klockan visar kvart i ett när trion äntrar scenen. Det är mörkt i lokalen när Andre ”Suku” Grey inleder med sitt entoniga, maniska mässande. Hans röst är mörk och stämningen suggestiv.

Musiken har ibland mer gemensamt med hiphop och house än dancehall. Hiphop-känslan förstärks också av Kunley McCarthys beatboxande i mitten av showen.

Det är Andre Grey och Kunley McCarthy som står för den mesta sången. Mark Henry verkar trött och fyller mest i de andras sång.

Låtarna levereras i ett rasande tempo och stämningen höjs avsevärt i Hotta, Betta, Phatta, Ganja Smoke och Full Up the Party med en förinspelad Wayne Marshall. Det är inte konstigt att den låten får starkt gehör hos publiken. Den bygger nämligen på Tupac & Dr Dres hiphop-klassiker California Love.

Konserten är lekfull. Andre Grey och Kunley McCarthy kör exempelvis en låt från publikhavet. Men jag kan inte låta bli att tycka att de är lite loja och ofokuserade. Det är inte ofta man ser en sångare lägga sig och jäsa på dj-podiet mitt under sin egen show.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Svensk reggae mer än Peps Persson

Intresset för reggae i Sverige har vuxit explosionsartat de senaste åren. Nu kommer boken Jamaica – Sverige tur & retur som syr ihop hela Sveriges reggaehistoria. Bakom boken står journalisten och författardebutanten Kristian Lönner.

Kristian Lönner älskar reggae. Utan tvekan. Hans förälskelse är tydlig i färska Jamaica – Sverige tur & returStenberg-Schentz förlag.

Jamaica – Sverige tur & retur tar med läsaren på en reportageresa genom den svenska reggaeutvecklingen. Resan går från söder till norr och är 40 år lång. De flesta nedslagen är i Skåne, Göteborg och Stockholm.

Men den mest intressanta historien hittar man någonstans mitt emellan Stockholm och Göteborg. I Östergötland finns det lilla samhället Skärblacka, som i boken kallas Sveriges Kingston. Här har invånarna spelat reggae i decennier och arrangerar årligen en hyllningsfestival till Bob Marley. Kristian Lönner tecknar en rörande bild av samhället och dess befolkning. Det är ett underbart stycke svensk musikhistoria som endast ett fåtal känner till.

Och det är precis i de delarna Jamaica – Sverige tur & retur är allra bäst. Det här är inte bara en bok om reggae och svensk musik. Det är en bild av det svenska folkhemmet, om föreningslivet och, kanske framför allt, om mängder av intressanta människoöden. Tom ”Internal Dread” Hofwander, Tony Ellis och Papa Dee är bara ett axplock av de människor som varit öppna med sin livshistoria.

Jamaica – Sverige tur & retur innehåller matnyttiga tips och spännande historier för nybörjare och den stora massan som inte lyssnar på reggae (varför man nu inte skulle göra det vet jag inte). Men det finns också fakta för den som redan läst en reggaebok eller två. Jag har sällan intresserat mig för svensk reggae, eller svensk musik för den delen, men sträckläste ändå stora delar av boken. Och jag hittade nya spännande saker hela tiden.

Kristian Lönner vill väldigt mycket med den här boken. Han förklarar reggaens alla genrer, Jamaicas kultur och rastafarireligionens rötter. Boken skulle förmodligen tjänat på ett inledningsavsnitt där han förklarade begrepp som har med reggaen i stort att göra. Då skulle avsnitten blivit mer kärnfulla och fokuserade. Men det är en smaksak och spelar ingen roll för helhetsintrycket. När de knappt 200 sidorna är tummärkta så är det människoödena som etsat sig fast.

Du behöver inte älska reggae för tycka om den här boken. Inte heller vara expert på dancehall, steppers eller rastafari. Det enda du behöver är ett öppet sinne och nyfikenhet på människor och musik. Det är nämligen i det gränslandet Jamaica – Sverige tur & retur lyckas bäst.

2 Comments

Filed under Recensioner

Chezidek lyckas igen

I höstas släppte Chezidek I Grade. En skiva som tog sig in på min topp tio lista över årets bästa plattor. Sju månader senare slår han till igen. Nu ännu starkare.

Nya Judgement Time – den åttonde i ordningen – har spelats in tillsammans med holländska Not Easy At All Productions och skivbolaget JahSolidRock, som drivs av sångaren Benaïssa. Och de har gjort ett fantastiskt jobb med både Chezideks sköra röst och arrangemangen. Framför allt är många av blåsarrangemangen brutalt bra.

Judgement Time är inspelad med live instrument och bygger på nya, fräscha rytmer. Här finns inga relicks, något ganska ovanligt i dag.

Ett av Chezideks starkaste kort är gräshyllningar. Hans Leave the Trees är en av de bästa låtarna från 2000-talets första tio år. Ganja Tree från nya plattan är också en välskriven och välsjungen hyllning. Men Judgement Time innehåller mer än så. Mycket mer. Exempelvis följs sex av låtarna av instrumentala versioner. Och de låtarna byggs in i varandra, så att lyssnaren inte tappar fokus.

Bäst blir det i Live & Learn och i Walk With JahCollie Weed riddim, som släpptes innan plattan. Redan då kunde man ana att det var något stort på gång. Burning Fire, vars gitarrslinga för tankarna till Dennis Browns Westbound Train, är också ett av de starkaste korten.

Det här är reggae från den gamla skolan, men utan att någonsin låta tråkigt eller mossigt. Precis så här låter modern roots när den är som allra bäst. Judgement Time är utan tvekan årets bästa platta så här långt.

8 Comments

Filed under Recensioner

Mer hiphop än reggae från Nas och Damian Marley

Så har den äntligen kommit. Rykten om en platta med Nas och Damian Marley har florerat ända sedan samarbetet Road To Zion från 2005, och i april förra året bekräftades det av Nas.

Förväntningarna på Distant Relatives har varit höga och singlarna har lovat gott. Framför allt öppningsspåret As We Enter som bjöd på både orgel à la The Doors och feta hockeykörer. Andrasingeln Land of Promise fick det också att vattnas i munnen. Den tuffa rytmen, baserad på Aswads Love Fire och Dennis Browns Land of Promise, visar hur tung roots reggae kan vara.

Den tredje singeln Friends släpptes härom dagen och är betydligt lugnare än sina föregångare. Rytmen är huvudsakligen hiphopbaserad, och när jag lyssnat igenom hela plattan så är faktiskt Friends mest representativ för den övergripande känslan. Distant Relatives är betydligt mer hiphop än reggae. Och ibland är det nästan inte hiphop. Jag kan tänka mig att om Fugees och Massive Attack hade hängt i en studio i Addis Abeba, så hade rytmerna kunnat låta ungefär så här.

Distant Relatives
är baserad runt Afrika och har budskap om att alla människor hör ihop, därav titeln. Damian Marley för in sin fars budskap i 2000-talet. Och ärligt talat så är det uppfriskande med omväxling. Här finns inga gräs- eller vapenhyllningar.

Plattan är producerad av Damian Marley, men på några spår har halvbrorsan Stephen hoppat in. Därför är det lite förvånande att skivan andas så mycket New York, vilket i vanliga fall får mig att rygga tillbaka. Men den här gången funkar det ruskigt bra. Mestadels i alla fall. Produktionen är kanske väl slick på sina ställen och texterna om Afrika kan kännas klyschiga. Dessutom frossas det i gitarr åtminstone två gånger för mycket.

Men det finns gott om snygga samplingar och sköna beats. Lyssna exempelvis på pianodrivna My Generation med Joss Stone eller de elaka slagverkarna i Tribes At War, som för övrigt är plattans kanske bästa spår.

Distant Relatives kommer att locka både kepsar och dreads. Men för de mest inbitna traditionalisterna rekommenderar jag en provlyssning före köp.

Skivan finns i butik tisdagen den 18 maj.

9 Comments

Filed under Recensioner

Perfekt introduktion till Chukki Starr

Chukki Starr, en engelsk singjay med rötterna på Jamaica, har förärats en Most Wanted-samling på Greensleeves. Det måste vara ett tecken på hans storhet. Andra Most Wanted-samlingar har nämligen förärats namn som Wailing Souls, Yellowman, Ranking Dread och Eek-A-Mouse. Chukki Starr är betydligt mer okänd än vad de är, men hans låtar håller emellanåt nästan lika hög klass.

Chukki Starr startade karriären i början av 90-talet som deejay på egna soundsystemet Echo Tone Hi Fi, tog vägen via Jamaica, för att komma tillbaka till London i mitten av 90-talet. Det var då saker och ting började ta fart. Han satte exempelvis igång att arbeta med producenterna Gussie P och Mad Professor, som även låg bakom debuten Ghetto Youth’s Livety från 1998, från vilken två spår hämtats till den här samlingen.

Most Wanted bygger även på material från plattorna Forever Shall Praise och From Crime To Kodesh samt ett antal svåråtkomliga tolvor och singlar, exempelvis Saxon-producerade Mark of the Beast och Sweet Meditation från Ruff Cutt.

Bäst blir det i Hard Fi Smile och Show Your Love som bygger på rytmerna World Jam respektive Tempo. Men det blir å andra sidan aldrig dåligt. Det här är en väl sammansatt samling med både dancehall och roots från en singjay som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Natty King briljerar

Natty King är tillbaka med en ny fullängdare. Born To Be Free är hans andra sedan debuten No Guns To Town från 2005.

Även om han inte släppt några fullängdare har han inte legat på latsidan, det visar inte minst singelsamlingen Trodding från i fjol. 2008 släppte han också hyllade Real Herbalist, en singel som producerades av House of Riddim, gänget som även ligger bakom stora delar av Born To Be Free. Förväntningarna från min sida är minst sagt höga eftersom just den låten är en av mina favoriter från 2000-talets första decennium.

Nya plattan innehåller 16 spår varav ett antal är kända sedan tidigare, bland annat ovan nämnda Real Herbalist samt The Truth och den Bassrunner-producerade tungviktaren Purge DemPrisonbreak-rytmen. Resten är nytt och låter ungefär som man kan förvänta sig – välproducerad one drop med en hiphop-influens här och en nyabinghi-influens där.

Natty King har ett särpräglat uttryckssätt och hans wailande och rösttrixande funkar utmärkt. Han har influenser från både Dennis Brown och Michael ”Mykal” Rose, men lyckas ändå skapa en egen stil. Personligen tycker jag att han ibland blir väl nasal, men han har också en innerlighet få sångare kommer i närheten av. Lyssna bara på sorgliga Care For Life, där det låter som att är på väg att falla i tårar.

Men trots den ibland något nasala sången, så är det här en platta som sannolikt förtjänar en plats på 2010-års topplistor. Natty King och House of Riddim har gjort en riktigt bra platta.

1 Comment

Filed under Recensioner

Mos Def inna Reggae Style

Mash-up galore! Max Tannone, producent och dj, har gjort en platta där han blandar tio låtar från hiphop-artisten Mos Def med lika många reggaerytmer. Resultatet är bländande bra.

Max Tannone har fått det hela att låta helt naturligt. Verkar nästan som att Mos Defs rap är som gjord för de här upphottade rytmerna. Ovanpå rappen och rytmerna har han också mixat in originalsången från ett antal reggaelåtar samt en massa effekter.

Merparten av rytmerna är välkända, exempelvis Johnny Too Bad med The Slickers och 007 (Shanty Town) med Desmond Dekker. Mer oväntade är Underground, hämtad från plattan Superape med The Upsetters, och Black Moon, från albumet Rebel Rock med Third World All Star. Bäst blir det i ösiga In My Math som bygger på Your Teeth In My Neck från Scientist/Michael Prophet.

Max Tannone måste verkligen ha gjort ett hästjobb med att sätta ihop Mos Dub. Det var länge sedan hiphop lät så här bra.

Plattan finns att ladda ner gratis här.

4 Comments

Filed under Recensioner

Winston Jarrett tillbaka till rötterna

Winston Jarrett har en karriär längre än många andra artister. Även om han varit med sedan 60-talet har han dock inte släppt särskilt många plattor.

Hans storhetstid kan delas in i två faser. Under ett par år på 60-talet var han med i The Flames som spelade tillsammans med Alton Ellis på hitlåtar som Rocksteady, Dance Crasher och Cry Tough.

Nästa fas var på 70-talet som solosångare. Det var då han var som bäst och hördes mest. Plattor som Man of the Ghetto, Wise Man och Ranking Ghetto Style bör finnas i varje roots-konnässörs skivsamling. Lyckas man inte lägga vantarna på de guldklimparna funkar samlingarna Rise Up och Survival is the Game som hedervärda substitut.

Winston Jarretts senaste platta bär den märkliga titeln Bushwackers Gangbangers och är den första sedan den Jah Shaka-producerade Children of the Ghetto från 2006. Det var en hyfsad platta av klassiskt Jah Shaka-snitt.

Bushwackers Gangbangers har ett helt annat sound. Till skillnad från Children of the Ghetto är nya plattan huvudsakligen inspelad med live-instrument, bland annat tillsammans med Sly Dunbar, Robbie Shakespear och Earl ”Chinna” Smith.

Winston Jarretts röst låter fortfarande som på glansdagarna och lirar bra med den varma ljudbilden med tydliga influenser från 70-talsroots. Lyssna exempelvis på titelspåret eller Lucy Underwood. Båda följs av dubversioner som hade tjänat på mer kreativitet. Nu blir det nästan som instrumentalversioner.

Plattan har hela 19 låtar, varav tre är bonusspår inspelade på 70-talet och lider av kraftigt dåligt ljud, vilket också är ett problem på några andra låtar, exempelvis Montpellier Collie och Work for Your Money. Hade man sorterat bort de fem låtarna hade plattan varit en bättre helhetsupplevelse.

Leave a comment

Filed under Recensioner