Category Archives: Recensioner

Junior Kelly bäst i hårda låtar

Junior Kelly är tillbaka med ett nytt album. Red Pond, döpt efter området i Kingston där han kommer ifrån, följer upp rosade Tough Life från 2005.

Red Pond skiljer sig från Junior Kellys tidigare plattor, bland annat genom att han väver in fler genrer än tidigare. Hela skivan är reggae, men vissa låtar drar år soulhållet, medan andra är betydligt tyngre med en tydlig dubkänsla. Här finns också ska och lite jazz.

Tyvärr funkar inte allt. Det är framför allt balladerna och de lugnare låtarna som inte håller. De blir bara för cheesy. Arrangemangen på Real Love och Believe in Yourself skulle passa bra i startfältet på melodifestivalen. Den plastiga fågelsången på Real Love blir pricken över i:et.

Som tur är finns det flera ljuspunkter. Tuffa One Bright Day och How Better Ah Go Come har hårda dubbiga komp som skulle ge Christer Björkman en hjärtattack. Skadängan Slackness har skönt hög energinivå och självbiografiska Waan Lef’ De Ghetto är mörk med en pumpande kör i refrängen.

Red Pond är ingen dålig platta, den lider bara av för många smöriga arrangemang. Hade Junior Kelly och producenten George ”Dusty” Miller hållit sig till de mörka och dubbiga arrangemangen skulle det här varit en fullträff.

1 Comment

Filed under Recensioner

Sånglektioner för Gyptian

Gyptians senaste singel Hold Yuh klättrar på listor världen över. Det är en trevlig historia med en sällsynt catchy pianoslinga.

Ungefär samtidigt som Hold Yuh nådde skivdiskarna passade producenten Kemal ”Flava” McGregor på att släppa en samling Gyptian-låtar från de senaste åren.

Revelations heter samlingen och innehåller 14 låtar som alla bär tydliga spår av Kemal McGregors produktionsstil – mjuk och lugn med tydlig balladkänsla. Inga tuffa dancehallrytmer eller galna idéer med andra ord.

Jag har förstått att Kemal McGregor är en uppskattad producent och att Gyptian är en populär sångare. Men jag hajar inte deras storhet. Den här plattan är osannolikt ojämn, och mycket handlar om Gyptians röst som sällan håller genom en hel låt. Ojämnheten kan bero på att det är en samling låtar från olika perioder, men det ursäktar ändå inte.

Ett antal av låtarna håller hög klass, exempelvis titellåten Revelations, en uppdaterad version av Fade Away rytmen, och Rude Boy Shuffling, en duett med Duane Stephenson som sjunger skjortan av Gyptian.

Men det finns gott om dikeskörningar och många vita linnekostymer. Exempelvis sötsliskiga Togetherness, ett samarbete med Chezidek, Norris Man, Lutan Fyah och Perfect. I singjaypartierna funkar den, men när Gyptian och Chezidek står framför mikrofonen så undrar jag vilket fyllo som gav dem skivkontrakt. Det finns kanske någon form av innerlighet i deras röster, men den kommer inte till sin rätt här.

Gyptian måste hantera sin röst med yttersta varsamhet. Ska han leka Usher och waila behöver han träffa en sångpedagog eller en arbeta med en producent som vet var han ska sätta stopp.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Naptali behöver ta mer plats

Jag stötte på Naptali förra året genom rytmsamlingen Bad Boys. Hans Fire Burn, var tillsammans med låtar från Buju och Burro Banton, plattans starkaste och långt bättre än Inner Circles signaturmelodi. Låtens styrka låg dock huvudsakligen inte hos Naptali, utan i den kompromisslösa produktionen och den upphottade basgången. Men när jag sätter Naptalis debutplatta Long Journey i skivspelaren är jag ändå hoppfull.

Naptali är en duglig sångare. Hans hesa, lite nasala stämma, påminner stundtals om Michael ”Mykal” Rose eller en mindre intensiv Natty King. Men Naptalis sång saknar karaktär. Han gör sitt jobb och sjunger melodin perfekt, dock utan att imponera. Visst, det kan vara skönt att slippa wailande och olika röstkonster, men det blir lite som landsvägskörning – det händer inte mycket och är ganska tråkigt.

Long Journeys styrka ligger i rytmerna och melodierna signerade teamet bakom Oneness Records. Bästa blir det i ovan nämnda Fire Burn, duetten And They Cry och i tokpoppiga The Law Of Attraction, en låt vars refräng etsar sig fast och vägrar försvinna.

Det här är en fullt godkänd debut. Men framöver skulle jag vilja att Naptali tar mer plats och visar vad hans röst kan göra. Det behöver bli mer än rytm och melodi.

2 Comments

Filed under Recensioner

Karibiskt gung med Blaak Lung

Reggae från Virgin Islands har vuxit enormt under hela 2000-talet och är i dag en egen genre med förgrundsfigurer som bland annat Midnite.

En som tagit intryck av genren är producenten och sångaren Blaak Lung från Oakland i Kalifornien. Jag snubblade över honom för en tid sedan då jag upptäckte att han producerat Arkaingelles starka debutplatta O’Pen från 2008. Efter lite research visade det sig att han släppt tre plattor i eget namn och producerat artister som Turbulence, Andrew Tosh och Batch. Dessutom driver han egna skivbolaget Green Sphere Records.

Nyligen nådde hans fjärde platta Rooted In Inity skivdiskarna. En traditionell och gemytlig bekantskap i Virgin Island-skolan.

Det som får Rooted In Inity att sticka ut är Blaak Lungs sångstil. Slår man ihop Linton Kwesi Johnson och Kiddus I hamnar man någonstans i närheten. Emellanåt fungerar det riktigt bra, exempelvis i vackra titelspåret och i 10,000 Chariots, där han får till en skön domedagskänsla.

Rooted In Inity kommer inte att vinna några stora priser, men gillar du Virgin Island-reggae så kan Blaak Lung vara ett välförtjänt tillskott i skivsamlingen.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Traditionellt från Eljai

Eljai, eller Lloyd Carlton McFarlane, heter en sångare från Belize som för någon månad sedan släppte plattan I Know, uppföljaren till 2006-års Da Rebirth.

Eljai har tagit tid på sig. Han flyttade från hemlandet till Los Angeles i slutet av 80-talet och omkring 20 år senare har han lyckats prångla ur sig två fullängdare.

Han är alltså ingen ungdom och det märks i musiken. Ingen hård hiphop-influerad dancehall här inte. I Know är traditionell gubbreggae med få musikaliska utsvävningar. Plattan är producerad av veteranen Fabian Cooke och Kemal ”Flava” McGregor, och ingen av dem är heller känd för sina banbrytande produktioner.

Även om I Know inte innehåller mycket nytänkande, så är den stabil, om än med några onödiga gitarrsolon och drag mot musikalgenren, exempelvis dramatiska Don’t Leave som skulle kunna vara signerad Andrew Lloyd Webber. Bäst blir det i titellåten eller So It Set där han får till ett skönt 70-talsgroove.

Fem av låtarna på albumet är nyinspelningar från debuten. Två av dessa – Blessed och The Wilderness – är betydligt bättre än originalen. Mycket tack vare gästspelen från Capleton och Degree, som väcker liv i annars ganska sömniga produktioner.

Om dina husgudar heter Stevie Face, Nereus Joseph, Lloyd Brown och Richie Stephens, så är det här plattan för dig.

Leave a comment

Filed under Recensioner

T.O.K förför publiken på Berns

I fredags intog ett pojkband Berns i Stockholm. Men det var inget vanligt pojkband. Inga vita kostymer eller synkroniserade danssteg, nej, jamaicanska T.O.K har inte mycket gemensamt med klassiska pojkband som Westlife, ‘N Sync eller Backstreet Boys. Det är dock en sak som förenar dem – den i stora delar kvinnliga publiken. Och T.O.K älskar sin publik. Det märks tydligt under konserten.

T.O.K har en ovanligt bra interaktion med publiken. Långa mellansnack, call and response-övningar varvas med poserande för kamerablixtar och tjejer och killar bjuds upp att dansa på scenen. Vid ett tillfälle är hela åtta tjejer ur publiken på scenen och skakar sina höfter med tydliga sexanspelningar. T.O.K är synnerligen populära bland damerna. Alistaire “Alex” McCalla utbrister när han kommer upp från publikhavet – ”These girls are crazy, I love my job”.

Publikfavoriten är ändå Roshaun “Bay-C” Clarke. Han river ner absolut flest skrik. Med sin Isaac Hayes-liknande stämma verkar han kunna få vilken kvinna som helst på fall.

En annan publikfavorit är Craig “Craigy T” Thompson med sina patenterade ribbididongskeng. De utgör en perfekt inledning på en av kvällens många höjdpunker – den ösiga Money To Burn från debutplattan My Crew, My Dawgs.

Andra höjdare är när Craig Thompson och Roshaun Clarke får fritt spelrum och deejayar. De har ett osannolikt bra flow och deejayar klart bättre än de sjunger.

De elakare dancehallåtarna fungerar bäst. Exempelvis Runaway Senorita riddim, som inleds med enkla gitarrplink i mariachi-stil, men som när basen kickar in får publiken att formligen explodera och hoppa jämfota på uppmaning av T.O.K.

När konserten är slut vid halv ett på natten är jag övertygad om att tjejerna som klev upp på scenen och dansade med T.O.K skaffat sig ett minne för livet.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Bra introduktion till Henry Lawes

Henry ”Junjo” Lawes är en av de viktigaste och främsta producenterna i reggaehistorien. Han skapade nästan på egen hand dancehall-genren och ligger bakom stjärnor som Barrington Levy, Yellowman och Eek-A-Mouse. Mellan 1979 och 1985 blev nästan allt han rörde vid guld. Sedan tog det stopp. Henry Lawes flyttade till New York och försvann från scenen under ett par år. Han gjorde comeback i början på 90-talet, men lyckades inte nå upp till den höga kvalitet som publiken vant sig vid.

I förra veckan släpptes boxen Volcano Eruption – på pappret den mest definitiva samling Henry Lawes-producerat material någonsin.

Volcano Eruption är en utmärkt introduktion till Henry Lawes råa och kompromisslösa sound. Lyssnaren bjuds på hela 40 låtar. Från klassiker som Prison Oval Rock med Barrington Levy och Wa-Do-Dem med Eek-A-Mouse till mer okända Give Another Israel A Try från Barry Brown och Hoola Hoope med Josey Wales.

Boxen innehåller dessutom en 45-minuters dokumentär om Henry Lawes, där skivbolaget bland annat intervjuat Cocoa Tea, Michael Prophet och Anthony Johnson.

Men Volcano Eruption har tyvärr några problem. För det första saknas dub. Henry Lawes gjorde tillsammans med Scientist flera banbrytande dubplattor på 80-talet. För det andra är det för få discoversioner. Sådana finns visserligen på samlingen Greensleeves 12” Rulers från 2007, men det hade inte skadat den här plattan. För det tredje saknas ett antal spännande artister, exempelvis Little Harry och Flick Wilson. Skivbolaget hade enkelt kunnat byta ut några av låtarna från Josey Wales och John Holt, som har två vardera.

Volcano Eruption hade också tjänat på att få samma ambitionsnivå som samlingen från producenten George Phang. På Power House Selector’s Choice fyra volymer ryms hela 160 låtar indelade efter rytm. Det hade varit värdigt en av de bästa reggaeproducenterna genom tiderna.

2 Comments

Filed under Recensioner

Dåligt tryck från Pressure

Jag ska nämna det med en gång – jag är inte en särskilt stor anhängare av Pressure. Har svårt för hans ansträngda sångsätt och ofta ganska mesiga låtar. Han har gjort bra material. Riktigt bra till och med. Exempelvis ösiga Ina Dancehall och Beres Hammond-klassikern Putting Up Resistance samt tunga Ghetto Life från förra plattan Love And Affection. Men däremellan är det inte särskilt mycket.

Nya plattan Coming Back For You är producerad tillsammans med Dean Pond som låg bakom debuten The Pressure Is On från 2004, och låter ungefär som man kan förvänta sig. Den slicka produktionen från Pressures två tidigare plattor känns igen. Nya skivan sticker dock ut på ett område – den saknar riktiga upptempo-spår. Då räknar jag i och för sig bort usla rockförsöket I See Rastafari.

Alla låtar är stöpta i samma jämntjocka glasyr. Visst, det finns ett antal låtar som sticker ut från mängden, exempelvis obligatoriska gräshyllningen Weed samt vackra Jah Alone och den lite hårdare Baby Girl.

Om jag får bestämma ska Pressure sjunga mindre och deejaya mer. Han ska också tuffa till sig och våga vägra hårdrocksriffen som dyker upp här och var. För när Pressure väl trycker på gaspedalen blir det åka av.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Tarrus Riley briljerar

Onsdagskvällen är iskall i Stockholm. Utomhustermometern visar omkring tio minusgrader. Det är med andra ord ganska långt ifrån den jamaicanska tropiska hettan. I alla fall utanför Kägelbanan på Södra Teatern. Inomhus håller Tarrus Riley hov och levererar en veritabel hitkavalkad i ett furiöst tempo.

Kvällen börjar sömnigt. Duktiga, men rätt tråkiga, sångaren Duane Stephenson inleder omkring halv elva på kvällen, en timme efter utsatt tid. Konserten är vid den här tiden långt ifrån fullsatt och Duane Stephenson anstränger sig inte nämnvärt för att roa publiken under sina dryga 20 minuter på scenen.

Lovande singjayn I-Octane är det desto mer liv i. Han far fram och tillbaka över scenen likt en speedad road runner. Han gör sitt bästa för att väcka liv i publiken, som nu börjat växa betydligt.

Även om I-Octane gör en godkänd insats så spelar han inte samma division som kvällens huvudperson. Faktiskt inte ens samma liga. Tarrus Riley fullkomligen kör över Duane Stephenson och I-Octane med sin scennärvaro, sin intensitet och sitt låtmaterial.

Tarrus Riley kliver på scenen klädd i hatt, slips, skjorta och glasögon. Han ser ut att komma direkt från skolbänken på något amerikanskt Ivy League-universitet. Men allt visar sig bara vara en chimär.

Tarrus Riley är en briljant entertainer och lyckas göra tuffa liveversioner av sitt många gånger harmlösa material. Tillsammans med niomannabandet ger han redan bra låtar som Beware, Micro Chip, System Set, One Two Order och Good Girl, Gone Bad nytt liv. Han lyckas till och med göra Michael Jackson-covern Human Nature riktigt intressant. Mycket tack vare tempohöjningen.

Publiken har kul. Tarrus Riley har kul. Stora delar av bandet har också kul. De enda som verkar ha tråkigt är de två körsångerskorna som mest ser ut att frysa.

1 Comment

Filed under Recensioner

Nästan Perfect

Ettrig och ansträngd. Så skulle jag beskriva singjayn Perfects sångstil. Kanske är den också en smula gäll.

För att hålla kvar lyssnaren krävs därför en hel del av Greg Rose, som Perfect egentligen heter. Välskrivet material naturligtvis. Men även tajt och intressant produktion.

Perfects fjärde platta – French Connection – har allt som krävs för att jag ska ha plattan på repeat i skivspelaren. Franska producenten Sherkhan har skapat en modern och urban ljudbild som friskt blandar olika stilar. Plattan befinner sig någonstans i gränslandet mellan reggae, pop, soul och RnB. Den är inget för roots-traditionalister med andra ord.

Vid en första genomlyssning verkar French Connection nästan schizofren. Men den växer efter ett antal spelningar och jag märker att jag lyssnat på plattan i tre timmar i sträck. Det går inte att värja sig. Jag hittar finesser i produktionen, i musiken och i Perfects uttryck som jag vill höra igen, igen och igen.

Jag kan inte påminna mig om någon reggaeplatta som låter som French Connection. Ingen som skapat en så spretigt genomtänkt skiva. Perfect lyckas till och med göra soulstandarden Ain’t No Sunshine intressant.

Förhoppningsvis tar fler rygg på stilen och vågar gå utanför ramarna utan att för den skull mista sin identitet. För det här är Perfect nästan rakt igenom.

3 Comments

Filed under Recensioner