Category Archives: Recensioner

Magnifik dancehallsamling från Soul Jazz

För drygt ett år sedan släppte skivbolaget Soul Jazz den uppmärksammade boken Dancehall – The Rise of Jamaican Dancehall Culture av journalisten och fotografen Beth Lesser. Boken ackompanjerades av en utmärkt samlingsplatta med samma namn. Och nu kommer uppföljaren.

Dancehall 2 heter den nya skivan som innehåller hela 24 spår. Precis som förra gången handlar det om dancehall från 80-talets glansdagar, även om det smugit sig in några 90-talsproduktioner.

På den första volymen fanns en uppsjö hitlåtar. Den här gången bjuds det istället på fler okända alster och artister.

Det är ett skönt hopkok av stilar. Här samsas digitala produktioner med live instrument i ett myller av klassiska rytmer. Soul Jazz har också hittat en väl avvägd blandning mellan deejays och sångare. Insatser värda att lyfta fram är Papa Sans Money A Fe Circle, Johnny Osbourne & Papa Tullos Rock And Come On Ya och General Trees Everything So So So So.

Det enda jag egentligen saknar är några dancehall-spår från Studio One. Demonproducenten Clement ”Coxsone” Dodd är kanske inte mest känd för dancehall, men i hans studio spelades det ändå in skapligt mycket intressant reggae i rub a dub takt.

Reggaegurun Steve Barrow har skrivit inlagetexterna. Men för den optimala upplevelsen rekommenderas ändå Beth Lessers bok som sällskap. Då känns det nästan som att stå och jäsa på Chancery Lane eller Brentford Road.

Dancehall 2 finns att köpa som cd, lp eller mp3 via skivbolagets webbplats.

1 Comment

Filed under Recensioner

Trivsam promenad med Solo Banton

Familjen Banton har fått tillskott. Men det är ingen gökunge direkt. Solo Banton har varit i musikbranschen i många år, bland annat som producent. Han är en tungvrickare av rang och gör sannerligen skäl för efternamnet Banton.

I januari förra året släppte Solo Banton grymma digi-dängan Talk To Me på danska skivbolaget Maffi. Och snacket inför albumdebuten har varit idel lovord.

I november kom äntligen plattan på Reality Shock Records. Walk Like Rasta innehåller 19 spår, varav fyra är dubversioner på några av plattans starkaste låtar. Bakom spakarna hittar vi huvudsakligen Reality Shock Productions med Kris Kemist i spetsen, men även Mafia & Fluxy och The Bush Chemists har fingrar i syltburken.

Walk Like Rasta är modern brittisk reggae i sitt esse. Basen är tung och produktionen sitter där den ska.

Men även om plattan genomgående är bra, så är den en smula enformig. De flesta av låtarna har ungefär samma tilltal, oavsett om det handlar om en digital produktion eller en baserad på live instrument. Plattan hade tjänat på större variation och att Solo Banton sjöng mindre och deejayade mer. Fler innovativa produktioner signerade tyska Jahtari, som låg bakom singeln Talk To Me, hade också lyft plattan.

Bäst blir det i Mikey Murka samarbetet Love & Understanding och i Herb Story, en tung version av Dave Kellys Eighty Five riddim. Solo Banton gör också en cover på The Wailing Souls klassiska Kingdom Rise, Kingdom Fall. Ett lovvärt försök, men inte i klass med originalet.

Nyfiken på hur plattan låter? Glid in på skivbolagets webbplats och ladda ner tre kostnadsfria versioner av låten Old Time Something.

Du kan läser mer om Solo Banton på Culture Reggae och House of Reggae, som publicerat varsin intervju.

2 Comments

Filed under Recensioner

Spretigt från Sizzla

Sizzla släppte plattan Ghetto Youth-Ology så sent som i april 2009. Nio månader senare kommer nu uppföljaren Crucial Times, som enligt ett pressmeddelande från skivbolaget är en återgång till Sizzlas tidiga dagar. Retoriken känns igen. Exempelvis snacket inför Buju Bantons Rasta Got Soul från förra året.

Crucial Times har producerats av Homer Harris – producenten som sägs ha upptäckt både Sizzla och Luciano. Homer Harris har inte gjort särskilt mycket väsen av sig, men har bland annat producerat några Sizzla-låtar på 90-talet.

Det är med andra ord upplagt för en bra platta. Men tyvärr infrias inte förväntningarna eftersom skivan spretar i för många riktningar. Sizzla och Homer Harris har inte lyckats bestämma sig för vilken av Sizzlas målgrupper som ska tillfredsställas.

Ghetto Youth-Ology var en ganska regelrätt one drop-historia, medan Crucial Times bjuder på  80-talsdoftande Jolly Good Time och RnB-influerade Charming. Mest förvånande är dock Sufferation and Poverty, en låt vars titel gör anspråk på att vara renodlad roots. Men icke. Drum and bass är istället melodin.

Kalla mig gärna konservativ, men jag föredrar de mer renodlade reggaespåren, exempelvis Get Rid Ah Dem eller Agriculture and Education.

Vissa kanske kallar Crucial Times innovativ i vissa avseenden, men för mig är det ännu en Sizzla-platta i mängden.

3 Comments

Filed under Recensioner

Lukie D – reggaens schlagerstjärna

Lukie D är en långvägare i musikbranschen. Han har släppt plattor av varierande kvalitet sedan sent 80-tal och hans blandning av toksmörig lovers, lättviktardancehall och roots tilltalar säkert många.

Hans Deliver Me från 2006 var en av det årets bästa plattor, och innehöll bland annat låten Stand Firm, en av de bästa versionerna av World a Music riddimen.

Men nya plattan Love Again är tyvärr en helt annan femma, och långt ifrån en helgjuten investering, även om det finns vissa guldkorn, exempelvis singlarna One Cup a Day och Young Love.

Det största problemet med Love Again är att den doftar schlager. Japp, du läste rätt. Och Lukie D gör det inte ens särskilt bra. Till och med melodifestivalgeneralen Christer Björkman skulle rynka på näsan om han hörde Just As I Am tillsammans med L.U.S.T.

Lukie D kan bara han vill. Han har exempelvis en fantastisk röst. Men den behöver tyglas för att inte hamna alltför nära Wallmans Salonger. Det lyckades bland annat producenten Frenchie med på Deliver Me och singeln  How Long från 2008.

Lukie D måste rycka upp sig och ta sig ur schlagerträsket, annars finns risken att melodifestivalen får ytterligare en onödig reggaekoppling.

2 Comments

Filed under Recensioner

Lorenzos debut lika välkommen som vit jul

För ett par år sedan plockade jag upp Ras Mac Beans debutplatta Pack Up And Leave. Plattan är huvudsakligen producerad av franska Irie Ites och tillhör en av 00-talets absoluta höjdpunkter.

På en av skivans sista låtar medverkar den för mig okända Lorenzo. Forgive Dem Jah är en av plattans bästa låtar – mycket tack vare just Lorenzo. Sedan första gången jag lyssnade på låten har jag sett fram emot dagen då Lorenzo skulle göra en egen platta.

Häromveckan blev jag bönhörd. Movin’ Ahead är Lorenzos Irie Ites-producerade debut och innehåller – beroende på vilken utgåva du köper – 16 låtar av absolut högsta klass.

Både Lorenzo, som för övrigt borde kastat sitt porrfilmsklingande namn för länge sedan, och Irie Ites är i fin form och bjuder på många höjdpunkter.

Flera av låtarna har släppts som singlar tidigare, exempelvis Chezidek-samarbetet Please Mr. Officer på Mikey Dreads Roots & Culture-riddim och Gun Play på Clement ”Coxsone” Dodds Rocking Time-riddim.

Irie Ites har de senaste åren etablerat sig som några av reggaens absolut bästa producenter. Deras stil är energisk och melodisk och de använder oftast riktiga instrument på sina inspelningar. På Movin’ Ahead medverkar bland andra Mafia & Fluxy på trummor och bas samt Earl ”Cinna” Smith på gitarr och Dean Fraser på saxofon.

Lorenzos debutplatta håller precis lika hög klass som väntat och Movin’ Ahead kan mycket väl vara årets bästa reggaealbum.

8 Comments

Filed under Recensioner

Nya samling med Joe Gibbs discomixar håller hög klass

Den nya trilogin Joe Gibbs 12” Reggae Disco Mixes från skivbolaget 17 North Parade är en säker investering för många reggaefans. Hela 33 låtar ryms på de tre skivorna som spänner från sent 70-tal till tidigt 80-tal.

Skivbolaget 17 North Parade har tidigare släppt flera samlingar med discomixar – låtar som innehåller ursprungsversionen och en deejay-eller dubversion – producerade av Joe Gibbs, exempelvis Dennis Brown & The DJ’s och Culture & The DJ’s. Båda vann mycket på att de innehöll flera extremt svåråtkomliga låtar. De förlorade dock en hel del på den taskiga mastringen, som innebar att ljudet bitvis var klart undermåligt.

Men på ljudpunkten har skivbolaget nu lärt sig en läxa. Visst, det är fortfarande inte klockrent, men en tydlig förbättring jämfört med plattorna från Dennis Brown och Culture.

Låtmaterialet håller hög klass. Här finns flera klassiska låtar som är lätta att få tag på i originalutförande, men vars discoversioner många gånger krävt både ljus och lykta för att spåras upp. Många har exempelvis kanske hört Cornell Campbells Boxing Around eller Cultures Innocent Blood, men sannolikt inte deejayversionerna Look How She Fat med Lee Van Cleef eller Rock It Up med U-Brown.

Det senaste åren har det kommit många samlingar med discomixar från flera kända producenter. Exempelvis har skivbolaget Greensleeves gjort en hjältebragd genom att släppa sina 12” Rulers med material från producenter som Augustus ”Gussie” Clarke, Jah Thomas och Linval Thompson.

Förhoppningsvis är det här en trend som fortsätter och att vi får se skivbolagen ge ut ännu fler samlingar med svåråtkomliga discomixar.

2 Comments

Filed under Recensioner

Pama Outernational – soulfylld reggae i modern tappning

Pama_International-Pama_Outernational_bPama International är en engelsk allstar-ensemble. På gruppens senaste platta Pama Outernational – den sjunde i ordningen – samlas kända namn som Lynval Golding och Horace Panter från The Specials, Fuzz Townshend från Pop Will Eat Itself och John Collins, producenten bakom The Specials klassiska Ghost Town.
 
Pama International är en ovanlig reggaegrupp. De tvekar inte att blanda sina baktakter med pop, funk och, kanske mest tydligt, amerikansk 60-tals soul. Musiken är levande, experimentell och, inte minst, förbaskat kul att lyssna på.

Deras patenterade musikrecept har visat sig framgångsrikt och 2006 fick de möjlighet att ge ut en platta på legendariska skivbolaget Trojan. Det var hela 30 år sedan Trojan senast signade någon ny, och det säger något om gruppens storhet.

I december förra året släppte gruppen hyllade Highrise Campaign, en platta där intäkterna gick till att stödja antivåldsorganisationer i Storbritannien. På plattan, som delvis byggde på Cherry Oh Baby-riddimen, medverkade ett gäng kändisar – Dennis Alcapone, Billy Bragg och Mungos Hifi för att nämna några.

När det nu är dags för nya plattan är förväntningarna höga och risken att bli besviken överhängande.

Men Pama International lyckas leva upp till förväntningarna. Plattan håller inte lika höga klass som Highrise Campaign eller Trojan Sessions, men sticker ändå ut i drösen av reggaeplattor som kommit ut i år.

Pama Outernational samsas soul med dub med roots med disco med ska. Och det funkar utan att någonsin bli krystat. Lyssna bara på Dub A Disco, Question the Answer och I Still Love You More.

Pama Outernational är tillräckligt cross-over för att kunna attrahera den stora skara som tröttnat på Duffy och Amy Winehouse och söker något mer genuint.

Plattan finns exempelvis att köpa genom gruppens eget skivbolag Rockers Revolt eller genom iTunes.

3 Comments

Filed under Recensioner

Congos bjuder på show

The Congos Lee Perry-producerade debutplatta Heart of the Congos från 1977 är en reggaeklassiker av stora mått. Lee Perrys magiska fingrar tillsammans med Cedric Mytons karakteristiska falsett och Watty Burnetts hypnotiska baryton skapade en ljudbild av sällan skådat slag.

Gruppen bröt mer eller mindre upp efter Heart of the Congos, och uppföljaren Image of Africa passerade rätt obemärkt, sannolikt på grund av att en av de viktigare ingredienserna fattades – Lee Perry.

Nu är Congos originaluppsättning på turné för kommande plattan Back at the Black Ark, som sägs spelas in tillsammans med just Lee Perry. Bäddat för succé kan man hoppas.

På gårdagens konsert med Congos på Göta Källare i Stockholm river de tre grånande farbröderna av flera låtar från kommande plattan tillsammans med material från debuten såväl som från plattorna under 00-talet.

Med tanke på gruppmedlemmarnas ålder så håller den över två timmar långa konserten ganska bra kvalitet. Visst, rösterna har naturligtvis inte samma skärpa som på 70-talet och frontfiguren Cedric Myton har ibland svårt att träffa de höga tonerna.

Men energin finns där. Och det är precis det som gör kvällen. Hela gänget på scenen verkar ha förbaskat kul. Inte minst Cedric Myton som ser ut som ett barn som poserar och åmar sig framför spegeln med ett hopprep som mikrofon. Han nära nog strippar och rusar fram och tillbaka över scenen likt en tonåring som missat att ta sin dagliga dos ritalin.

Med tanke på att de flesta förknippar Congos med debutplattan, så spelar de förvånansvärt lite material från den. Ark of the Covenant och avslutande Fisherman, som spelas i för högt tempo, är de enda hitsen farbröderna väljer att spela. Men det spelar inte särskilt stor roll. De flesta i publiken har nog kommit för att se en skymt av den klassiska gruppen som gjort en av tidernas bästa roots-plattor.

3 Comments

Filed under Recensioner

Black Uhuru i lyxförpackning

Black SoundsUhuru betyder frihet på swahili. Och fri är precis vad den nya utgåvan av Black Uhurus debutplatta Black Sounds of Freedom är.

Black Uhuru bildades 1974. I originaluppsättningen ingick Don Carlos, Rudolph ”Garth” Dennnis och Derek ”Duckie” Simpson. De två första hoppade av efter ett par år. Don Carlos inledde en lyckad solokarriär och Rudolph Dennis blev medlem i Wailing Souls.

Ersättarna var inga gökungar. Errol Nelson hade tidigare sjungit i Jays och Michael ”Mykal” Rose hade spelat in tunga låtar med bland annat Winston ”Niney” Holness.

Love Crisis hette gruppens Prince Jammy-producerade debut från 1977. När den gavs ut på Prince Jammys eget skivbolag och brittiska Third World gjorde den inte något väsen av sig. Men 1981 la Greensleeves vantarna på skivan och så började saker att hända.

Greensleeves mixade om plattan och döpte den till det tuffare Black Sounds of Freedom. Succén var ett faktum. Låtar som I Love King Selassie, Love Crisis och Bob Marley-covern Natural Mystic kan i dag närmast betraktas som klassiker.

Den nya deluxe-utgåvan innehåller 34 låtar hämtade från fyra olika plattor –  hela Love Crisis från 1977, hela Black Sounds of Freedom från 1981 och hela Prince Jammys Uhuru in Dub från 1982. Greensleeves har dessutom kryddat med fyra låtar av deejayn U Black, bland annat grymma Ride Into Zion som är en version av Black Uhurus African Love.

Visst, den här plattan kanske är för komplettister. Men har du inte redan de här låtarna är det rätt tillfälle att utöka skivsamlingen med en platta som innehåller både rariteter och klassiker.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Omar Perry har hittat formen

Omar Perry2009 är reggaebarnens år. Först ut var Queen Ifrica. Sen var det Tarrus Rileys tur. Och nu har stafettpinnen nått Lee Perrys son Omar Perry.

Can’t Stop Us Now är Omar Perrys uppföljare till 2007-års debut Man Free. Debuten var en solid insats som blandade roots med lovers med ska med dancehall. Lite spretig med andra ord, men en klart godkänd debut.

Den nya plattan är betydligt mer sammanhållen jämfört med sin föregångare. Här finns exempelvis ingen ska, men väl två dancehallutflykter och lite nyabinghi-takter.

Dancehallåtarna Right Right Left och Bring Me Joy är inte plattans starkaste och Omar Perry borde hålla sig till det han kan bäst – roots.

Omar Perrys sånginsatser påminner stundtals om Junior Kelly och Alborosie. Hans lätt arga singjay-stil passar mycket bra tillsammans med de poppigare tongångarna i avslutande Spiritually och den nyabinghi-influerade och lejonkungendoftande 911 (Memorial).

Omar Perry spelar säkert hela skivan igenom. Arvet från hans far märks på en cover av Junior Byles klassiska Beat Down Babylon och en version av Max Romeos Chase the Devil.

Av pappa Perrys experimentlusta märks inte mycket annat än en fet och annorlunda version av Ini Kamozes World a Music som gjorts världskänd genom Damian ”Jr. Gong” Marleys Welcome to Jamrock. Omar Perrys version heter Boom Town och är en riktigt stökig historia.

2 Comments

Filed under Recensioner