Category Archives: Recensioner

Sly & Robbie lyfter Chezidek

i_gradeChezidek är kanske reggaens mest ojämna sångare. Få kan sjunga så falskt, men ändå lyckas knipa åt sig feta riddims och duktiga producenter.

På debuten Harvest Time och andra plattan Rising Sun rattade Phillip ”Fattis” Burrell spakarna. Och på Inna di Road var Bobby Konders från Massive B en av flera prominenta producenter.

På nya I Grade samarbetar Chezidek med klassiska duon Sly & Robbie samt Guillaume Bougard, som tidigare producerat åt bland annat Horace Andy och Gregory Isaacs.

Inga dåliga sammanhang Chezidek lyckats ta sig in i med andra ord.

Rösten är Chezideks främsta styrka, men samtidigt hans största svaghet. Därför är det viktigt att han arbetar med producenter som kan hantera hans sånginsatser, så att han inte tar sig för stora friheter.

I Grade har man hållit Chezidek hårt i örat. För det är glädjande nog ont om falsksång och Chezideks försök att hålla höga toner hålls till ett minimum. Och det är precis så han ska hanteras.

Det finns ett antal klassiska riddims på I Grade, exempelvis Solomon och The Girl is Mine. Båda fungerar utmärkt med Chezideks sång och Sly & Robbies kompromisslösa trummor och bas.

Soundet är modernt och återspeglar 70-talets roots. Det här är klassisk modern one drop enligt formel 1 A.

Att Chezidek väljer att göra en cover på irländska singer/songwritern Gilbert O’Sullivans Alone Again (Naturally) visar ändå att han har mod att gå utanför ramarna.

7 Comments

Filed under Recensioner

Lutan Fyah gör cross-over försök

LutanLutan Fyahs African be Proud är en temaplatta som vill vara mer än en reggaeskiva.

Temat för African be Proud är svarta talföra män som kämpade för medborgerliga rättigheter. Skivans första del inleds av jamaicanske profeten Marcus Garvey, medan den andra delen inleds av amerikanske medborgarrättskämpen Malcolm X.

Plattans första sex låtar, som följer talet av Marcus Garvey, är roots reggae. De fem sista, som följer talet av Malcolm X, är kraftigt hip hop-influerade. De två talen symboliserar naturligtvis låtarnas karaktär, men Lutan Fyah hade gärna fått skippa Malcolm X till förmån för exempelvis Haile Selassie. Att blanda hip hop med reggae blir nämligen sällan en särskild lyckad kombination. Många har försökt, få har lyckats.

Många, däribland jag, har sett fram emot en ny platta från Lutan Fyah. Sedan uppskattade Phantom of War från 2006 har han släppt en stor mängd singlar av varierande kvalitet (flera utgivna på förra årets singelsamling Africa). Själv hade jag hoppats på några nya Save the Juvenile eller Rasta Still de Bout, men erbjuds istället ordinär roots, som dessutom lider av en kraftig överanvändning av rockgitarriff. Av reggaelåtarna imponerar endast Long Road och tidigare utgivna Fall Hard på grymma Rastar riddim.

De fem hip hop-inspirerade låtarna blir varken hackat eller malet, och endast gräshyllningen High Grade tillsammans med Spectacular fungerar.

Jag hade höga förväntningar på den här plattan och blir lite bekymrad över att Lutan Fyah inte nådde ända vägen fram. Lite experimentlusta skadar aldrig, men det behöver vara mer inspirerat än så här.

4 Comments

Filed under Recensioner

Nygammalt av Delroy Wilson imponerar

333Jamaica har genom året producerat tusentals duktiga sångare och deejays. Vissa har nått stor internationell publik, medan andra endast spelade in en singel eller två för att därefter snabbt falla i glömska.

Mellan de här ytterligheterna finns en mängd artister. En av dem är framlidne Delroy Wilson, som aldrig slog igenom stort, trots stark röst och bra material. Nu, 14 år efter sin bortgång, är han aktuell med nygamla Dub Plate Style utgiven av skivbolaget Pressure Sounds.

Dub Plate Style, eller 20 Golden Hits som den hette på originalutgåvan från 1978, är en samling klassiska Delroy Wilson-låtar producerade av Bunny Lee. Och så här långt imponerar plattan föga. Esset i rockärmen är nämligen mixarna signerade Prince Jammy.

De flesta med hyfsat reggaeintresse har säkert redan hört flera av låtarna i originalutförandet, men faktum är att Prince Jammy tillför en helt ny dimension. Låtarna är tunga, råa och sparsmakade. Egentligen allt som Delroy Wilsons lovers rock-material inte brukar vara.

Pressure Sounds har i vanlig ordning varit noggranna och re-mastrat samtliga 20 låtar från originaltejpen, vilket ger ett skarp ljudbild. Ta chansen och lyssna på Delroy Wilson i ett utförande du aldrig hört honom.

4 Comments

Filed under Recensioner

Essential Dub – nödvändigt tillskott i dubsamlingen

Essential dubReggaemarknaden fullkomligen svämmar över av dubsamlingar. Greensleeves Evolution of Dub i fyra volymer gav upphov till glädjerus i skivspelaren under våren, och genom släppet av nya Essential Dub från obskyra Goldenlane Records riskerar både jag och skivspelaren någon form av mental och teknisk överbelastning.

Sedan skivbolagen Pressure Sounds och Blood and Fire gjorde entré på skivmarknaden har alla vi dubfanatiker haft julafton mest hela tiden.

Men när Blood and Fire för några år sedan meddelande att de skulle lägga ner, så blev besvikelsen stor.

Därför känns det fantastiskt kul att, bland annat tack vare Greensleeves gedigna återutgivningsprogram, återigen kunna fylla skivspelaren med dub från glansdagarna på 70-talet.

Nya Essential Dub släpptes i början av juni, men har inte fått något större genomslag i reggaevärlden. Kanske har det att göra med skivbolaget Goldenlane, som inte har någon särskild vana av att släppa reggaeplattor.

Plattan är en dubbel-cd med hela 80 låtar. Här blandas kända band och producenter med för mig helt okända dito. Winston Riley och King Tubby känner de flesta igen, men sannolikt inte producenten Lloydie Slim eller Fe Me Time Allstars, som här lirar på East of Kabul, ett av de allra bästa spåren.

Merparten av de 80 låtarna är helt okända för mig, även om flera riddims ekar bekant. Det innebär att Goldenlane förmodligen letat djupt i skivbackarna för att hitta plattor och singlar, vilket haft en smått negativ inverkan på ljudet.

Flera av spåren låter som att jag lagt på en dammig vinylplatta, snarare än en cd-samling med bara några månader på nacken. Låtarna är sannolikt tagna från vinyl. Hade naturligtvis föredragit om Goldenlane lyckats lägga vantarna på mastertejperna istället och fått till ett fläskigare ljud.

4 Comments

Filed under Recensioner

Kill your darlings Tarrus Riley

tarrus-riley540Först ut i sommar av reggaebarnen var Queen Ifrica med plattan Montego Bay. Hon är dotter till ska- och rocksteadysångaren Derrick Morgan. För två veckor sedan var det Tarrus Rileys tur med nya plattan Contagious. Han är son till Jimmy Riley – sångare i 60-talsgrupperna The Sensations och The Uniques samt solo med höjdare som Majority Rule, Tell the Children the Truth och Love and Devotion.
 
Precis som sin far har Tarrus Riley haft en lyckad karriär. Han har släppt plattorna Challenges (2004) och Parables (2006). Han blev 2008 framröstad till Best Male Vocalist och Best Song (She’s Royal från Parables) på International Reggae and World Music Awards.
 
Trots att det gått tre år sedan förra plattan har det inte varit tyst om Tarrus Riley. Han har under tiden släppt en handfull starka singlar såsom Back Biter och Protect Your Neck.
 
Contagious innehåller flera tidigare osläppta spår. En smula ovanligt i reggaesammanhang, där albumen brukar bestå av en stor mängd tidigare utgivna singlar. Det är faktiskt hela 15 färska låtar. De som sipprat ut är Start a New, Young Heart och Good Girl, Gone Bad.
 
Precis som tidigare skivor är Contagious en blandning av roots och lovers med pompösa arrangemang och körer. Plattan har slagsida mot lugnare låtar i balladstuk, exempelvis Superman och toksmöriga Let Peace Reign tillsammans med Duane Stephenson och Etana.
 
Tarrus Riley skulle tjäna på att tuffa till sig och samarbeta med producenter som Donovan Germain, Donovan Bennett eller Bobby Konders, snarare än smöriga Dean Fraser som ligger bakom ett antal låtar på Contagious. För det är i upptempospåren och i de hårdare takterna som det svänger snarare än i de honungsglacerade.
 
Men Tarrus Riley är rätt ute, det märks inte minst i duetter med reggaestjärnor som ligger en bit från hans eget sound. I Herbs Promotion delar han micken med Auto-Tune-älskaren Demarco samt hårda Vybz Kartel och på Good Girl, Gone Bad möter han upp med Konshens.

Tarrus Riley har blivit bättre för varje platta han släppt. Han har dock en bit kvar till ett helgjutet album. En väg kan vara att renodla och göra sig av med lovers-låtarna och fokusera på tyngre roots och dancehall. Han klarar bevisligen av även ett tuffare sound.

1 Comment

Filed under Recensioner

Blandad kompott på Uppsala Reggae Festival

URF-2009Än en gång lyckades festivalledningen ringa in gräddan av de främsta artisterna inom roots och dancehall. Reggaeälskare har under veckan kunna njuta av högdjur som Ky-Mani Marley, Alpha Blondy och Busy Signal.

Temperaturen var hög – på scenen, i publiken och i luften. Flera av de artister som uppträdde under lördagen, festivalens sista dag, hade flyt med både väder och publik. Nåja, nästan alla i alla fall.

På den stora scenen inleddes eftermiddagen med Governor Andy som med sin käcka folkparksreggae fick scenen och publiken att gunga. Hyfsat mycket folk hade tiden till trots flockats framför scenen för att se en av Sveriges främsta reggaeartister.

Det var många som försvann efter att Guvernören lämnat scenen, och tyvärr visade det sig att de flesta inte brydde sig om att komma tillbaka till området förrän flera timmar senare. När veteranerna Inna de Yard Allstars klev upp på scenen var det pinsamt tomt framför de numera grånande gubbarna Cedric Myton, Linval Thompson, Earl “Chinna” Smith och Kiddus I samt deras två yngre kollegor.

Gubbarna i Inna de Yard Allstars har tillsammans en diger meritlista som spänner över fyra decennier och de är sannolikt vana vid en större och betydligt mer aktiv publik – något som blir uppenbart när bandledaren Earl “Chinna” Smith  i konsertens inledning förtvivlat försöker få igång allsång under klassiska Soul Syndicate-låten Mariwana. “You can be arrested for smoking it, but not for singing about it!“. Det hela slutar med vad som ser ut som en rejält förbannad bandledare som lämnar scenen, för att efter en sekund eller två vända tillbaka och dra igång vad som blir en makalös spelning med både klassiska och mer okända låtval.

Etana är kvällens “Concious Lady”. Hon debuterade 2006 och har sedan dess släppt ett bra debutalbum och en rad starka singlar. Hennes röst kan utan problem konkurrera med souldivor som Beyoncé och Alicia Keys. Det kan däremot inte hennes utstrålning. Etana är en vacker men grå mus när hon kommer ut på scenen, och lyckas inte förmedla styrkan i väl valda låtar som Jah Chariot och I’m Not Afraid. Det hela blir dessutom pajigt i duetten Blessings. Originalet är tillsammans med Alborosie, men här framför hon den med den manliga delen av körduon. Och resultatet är allt annat än imponerande.

Musikerna som backar Etana stannar ett par timmar på scenen. De är nämligen band till efterföljande Lutan Fyah och Busy Signal.

Dessa två deejays river ner stora applåder när de kliver på scenen efter Etana.

Lutan Fyah är på Uppsala Reggae Festival för tredje gången. Och det är lätt att förstå varför festivalledningen vill ha honom tillbaka. Han river rappt och energiskt av hit efter hit, men avslutar tyvärr med att köra två korta versioner av favoriterna Save the Juvenile och Rasta Still de Bout.

Lutan Fyah påminner om en duracellkanin när han springer fram och tillbaka över scenen, men är ändå i en betydligt lägre energidivison än Busy Signal som greppar micken efteråt.

Busy Signal kan närmast liknas vid en duracellkanin på speed. Han hoppar jämfota, knäböjer, springer fram och tillbaka i en fart som för tankarna till Jamaicanska sprintern Usain Bolt. I all denna fart levererar han hittar som Unknown Number, Jail, Badman Place och Hustlin’ på tunga Baddaz Riddim. Han gör även ett annorlunda coverval – Nightshift av The Commodores passar förvånansvärt bra i dancehalltappning.

Få grupper har haft ett sådant stort inflytande på reggaemusiken som legendariska The Heptones. Eller kanske snarare gruppens frontman Leroy Sibbles. Det var han som startade gruppen, det var han som var leadsångare och det är han som är ansvarig för otaliga klassiska låtar och riddims från skivbolaget Studio Ones storhetstid i slutet på 60-talet.

Och det här är hans kväll. Det märks tydligt i sättet han med järnhand styr bandet och sin Heptones-kollega Barry Llewellyn. Men han har kul och trivs trots att arrangörerna petat in bandet på tältscenen medan pojkarna i T.O.K tar huvudscenen i anspråk.

Leroy Sibbles bjuder på en kavalkad av hittar från 60-talet och försätter den lite åldriga publiken i ett glädjerus. Jag hade dock gärna hört några alster från perioden tillsammans med Lee Perry.

Kvällen avslutas med ivorianen Alpha Blondy som är här för andra gången. Även han har varit i reggaebranschen länge och har gett ut en rad starka plattor. Till kvällens spelning har han tagit med sig bandet Solar System, som för att förstärka världsmusikkänslan består av musiker från jorden runt. Tyvärr verkar de ha hittat gitarristen i något glamrockband i Tyskland. Han har nämligen inga som helst problem att riva av ett och annat meningslöst och glammigt gitarrsolo i tid och otid.

Alpha Blondy gör en vad som i vissa delar känns som en rutinspelning. Visst, energin finns där, och låtvalen också. Men jag saknar inlevelse.

Kanske har det med mig att göra. Efter nära nio timmar på ett festivalområde som på kvällen närmast liknar en ungdomsgård, så lockar annat än ringande mobiltelefoner, irriterande visselpipor och ölluktande kläder.

Vill du se festivalbilder och läsa mer om 2009-års festival? I så fall kan du spana in Reggae Galore och Rebelmusic som haft en diger rapportering från festivalområdet.

2 Comments

Filed under Recensioner

Marley in på bara skinnet

MarleyomslagBob Marley-böcker finns det gott om. En sökning på Amazon ger hela 164 träffar. Böckerna sträcker sig från den mytologiska Catch a Fire: The Life of Bob Marley till den barnboksliknande The Boy from Nine Miles: The Early Life of Bob Marley.

Sedan några månader tillbaka kan man utöka sitt bibliotek med ytterligare en bok. Den här gången rör det sig om en fotobok signerad pressfotografen David Burnett.

Den 200 sidor långa Soul Rebel: An Intimate Portrait of Bob Marley in Jamaica and Beyond (Insight Editions) innehåller mängder av tidigare opublicerade bilder på såväl Bob Marley som andra framstående reggaesångare och grupper.

David Burnett är en fantastisk fotograf med en imponerande karriär – The New Yorker, The New York Times Sunday Magazine och Life Magazine var bara några av hans uppdragsgivare innan han tillsammans med journalisten David Devoss 1976 skickades iväg av Time till Jamaica för att porträttera reggae i allmänhet och Bob Marley i synnerhet.

I artikeln som sedan publicerades fanns endast två bilder. Resterande harBUR0000_BMarley_08 tydligen legat i David Burnetts byrålåda och väntat på att publiceras. Efter att ha läst boken kan jag  konstatera att det var väl värt väntan, men något förvånande att den inte nått bokdiskarna förrän 30 år efter att bilderna plåtades.

Boken tar med läsaren på en resa i en tid när reggaen var på väg att bli en världsangelägenhet och då Jamaica fullkomligen sprudlade av musikalisk energi. David Burnett har bland annat plåtat Burning Spear i Ocho Rios, Peter Tosh och Lee Perry i Kingston samt Bob Marley under sin hyllade Exodus-turné. Det är en fullkomligt fantastisk resa som har musikhistoriskt värde för alla.

Boken har dock ett litet aber. Den är nämligen ganska stor, typ “coffee table bok stor”. Därför passar den inte särskilt väl att läsa på stranden eller i hängmatten i sommar. Istället kan du packa ner Don Letts intressanta uppväxtskildring Culture Clash: Dread Meets Punk Rockers, som finns i praktiskt pocketformat.

1 Comment

Filed under Recensioner

Marleys låtar åter på Gröna Lund

Det är över trettio år sedan reggaekonserten alla svenskar talar om. Den 10 juni 1976 stod Bob Marley på Gröna Lunds scen och rev av ett antal mästerverk.

I kväll stod den enda kvarvarande medlemmen i The Wailers på samma scen och framförde både egna alster och ett antal signerade Bob Marley. Bunny Wailer är av många betraktad som en levande legend. Han har varit i branschen sedan tidigt 60-tal och spelat in en rad klassiker både på egen hand och tillsammans med The Wailers.

Vitskäggiga Bunny Wailer kliver på scenen klädd i en vit dress, rastahalsduk, solglasögon och en virkad väst i svenska flaggans färger. Han ackompanjeras av ett tajt band med en fullfjädrad blåssektion och en kör bestående av tre män på ålderns höst. Medan kören under kvällen gungar långsamt i takt med musiken, så har Bunny Wailer själv energi som en tonåring.

Han rör sig obehindrat över hela scenen och river av den ena klassikern efter den andra, bland annat ett medley från kritikerrosade debutalbumet Blackheart Man från 1976. Och det är i huvudsak åt den perioden – under kvällen kallad memory lane – den nästan två timmar långa konserten ägnas.

Den inledande timmen vigs åt eget material, medan den andra består av klassiska Bob Marley-låtar samt en och annan från The Wailers och Peter Tosh. Den låt som drar mest applåder är faktiskt marijuanahyllningen Legalize It av Peter Tosh.

Två timmar är en lång konsert, och det krävs en hel del för att hålla intresset uppe under så lång tid. Därför är tempohöjningen med skaklassiker som I Stand Predominate och I’m the Toughest ett välkommet inslag bland en annars rätt mossig repertoar. Tyvärr räcker det inte för att lyfta kvällen. Jag lämnar Djurgården med lärdomen att man kanske inte ska förvänta sig en sprakande Bob Marley-upplevelse av en gammal, om än livlig, gubbe.

3 Comments

Filed under Recensioner

Alborosies flykt från Babylon levererar

alborosie-escape_from_babylonDe säger att han är det hetaste från Sicilien sedan Etna. Med hits som Herbalist, Kingston Town och Rastafari Anthem samt samarbeten bland annat Sizzla, Junior Reid och Michael ”Mykal” Rose har Alborosie skapat en stor skara anhängare.

Alborosie – vars riktiga namn är Alberto D’Ascola – fick redan som 17-åring sitt första skivkontrakt. Tillsammans med gruppen Reggae National Ticket spelade han in flera skivor i hemlandet Italien, men valde 2001 att påbörja ett nytt liv på Jamaica.

Han startade det egna skivbolaget Forward Recordings och gav ut flera framgångsrika singlar, bland annat ovan nämnda Kingston Town.

Hans popularitet växte snabbt och 2008 gav han ut sitt inofficiella debutalbum Soul Pirate – en singelsamling som samsades med ett antal nya spår.

Våren 2009 blev det känt att Alborosie knutits till klassiska skivbolaget Greensleeves, och nu har hans officiella debutalbum Escape From Babylon nått en förväntansfull flock reggaeentusiaster. Så – lever den upp till förväntningarna? Glädjande nog så gör den det, men med en liten brasklapp.

Escape From Babylon vinner inget pris för att vara en innovativ reggaeplatta. Här handlar det om traditionell roots och dancehall med tydliga spår av Burning Spear, The Wailers, Black Uhuru och Wailing Souls kryddat med lite soul i Motown/Stax-skolan. Faktum är att den mest soulinspirerande låten  – förstasingeln och skadängan Mama She Don’t Like You – är skivans starkaste och påminner, lite oväntat, en hel del om Amy Winehouse och Duffy.

Oavsett om Escape From Babylon är nyskapande eller inte, så kommer den att uppskattas av reggaeälskare världen över. Förhoppningsvis hamnar Mama She Don’t Like You på rotation på någon radio- eller TV-kanal. I så fall kan fler värma sig i tonerna av Siciliens nygamla stjärnskott i sommar.

1 Comment

Filed under Recensioner

Starkt andra album från Queen Ifrica

20iw1g6Det finns få kvinnor i reggaen, men de som finns håller genomgående hög kvalitet. Och Queen Ifrica är inget undantag. Som dotter till legendariske Derrick Morgan – mannen med hits som Conquering ruler, Fat man och Forward march – har hon reggaen i blodet.

Queen Ifrica slog igenom 2007 med singeln Below the waist och släppte samma år sin första fullängdare Fyah Mumma – en skiva som fick brett genomslag.

Nu har hennes andra platta Montego Bay nått skivdiskarna. Den har föregåtts av genomgående starka singlar som sorgliga Daddy samt Keep it to yourself och Choppa grade. Och nästan hela plattan håller samma höga standard. Kanske inte konstigt med producenter som erfarna Donovan Germain (mannen bakom Penthouse Records), Tony Rebel samt lovande Donovan Bennett bakom spakarna.

Queen Ifrica har ett oerhört tilltalande uttryckssätt – hon kan obehindrat pendla mellan singjay och skönsång samt blanda småhård dancehall med one drop. Lyssna exempelvis på titelspåret och jämför med avslutande balladen Streets are bloody eller den 90-talsdoftande dancehalldängan Don’t sign.

Till skillnad från många andra reggaeartister har Queen Ifrica lyckats att hålla en lagom längd på plattan. Att den endast innehåller tolv spår  signalerar att man valt låtarna med stor omsorg. Och det märks. Kvalitet bör premieras framför kvantitet.

Skivan är utgiven av VP Records och finns glädjande nog redan nu på Spotify.

2 Comments

Filed under Recensioner