New reggae compilation celebrates Africa

A new compilation from reggae powerhouse VP Records celebrates the kinship and inspiration that Africa has given reggae music.

Some of the industry’s greatest voices and biggest artists pay tribute on Reggae Loves Africa, a twelve track collection including classic cuts with themes of liberation and repatriation sung by the likes of Buju Banton, Warrior King, Queen Ifrica, Luciano, Freddie McGregor, Beres Hammond, Dennis Brown and Tarrus Riley.

Reggae Loves Africa presents Africa’s history and its modern day struggles. It’s conscious reggae with messages of upliftment and hope. It drops in the UK on July 14 and the rest of Europe on July 20, not including France though, where fans have to wait until August 25.

Advertisement

Oneness Records showcase talent on new compilation

Germany’s Oneness Records showcase their work on the fresh compilation One Love One Heart Oneness, a set featuring 20 artists murdering 15 bouncy riddims.

Loads of talent is one of the main ingredients, beautiful melodies is another. The well-crafted riddims are built with live instrumentation, including bright horns on a number of cuts.

Highlights include an angry Buju Banton on a clever relick of Inner Circle’s Bad Boys, Naptali & Arofat’s elegant Jail Song and Sara Lugo & Kabaka Pyramid’s version of The Paragons’ Riding on a High and Windy Day.

One Love One Heart Oneness is evidence of a strong and thriving European reggae scene.

Marcia Griffiths teams up with everyone on new album

Combinations, combinations and yet another set of combinations. That summarizes the latest Marcia Griffiths album Marcia Griffiths and Friends. This double disc collects 38 (!) unreleased and already put out duets with a veritable who’s who in vintage and contemporary reggae. It’s a mix of original material, relicks of classic riddims and covers of familiar pop songs.

The list of soulful vocal partners goes on and on, while the more rugged voices are too few and far between, even though the incarcerated Buju Banton shows up on five tracks, including standouts Childish Games and Closer.

And it’s usually the tracks where Marcia Griffiths shares vocal duties with a singer with a different style and approach than her own that shines the most, for example Round and Round with Queen Ifrica, Riddim Affi Roll with Lady G or Ready to Go with Tony Rebel.

The slick and polished production is strongly influenced by pop, rock and R&B and is handled by Donovan Germain, a producer with a list of merits going back to the 70’s and tough roots albums by Cultural Roots and Mighty Diamonds.

Marcia Griffiths and Friends is an adult and radio-friendly album that showcases Marcia Griffiths’ solid voice and her strong reputation in the reggae industry.

Buju Banton’s early cultural material reissued

In 2009 Jamaican deejay and Grammy winner Buju Banton dropped the album Rasta Got Soul, an album marketed as being the follow-up to his widely acclaimed and hugely influential set ‘Til Shiloh, released in 1995.

The same year he was caught with cocaine in the U.S. and two years later he was convicted and sentenced to ten years in jail.

Buju Banton’s latest album Before the Dawn, more or less made up from material from the same sessions as Rasta Got Soul, was put out in 2010, and since then it has been rather silent from one of Jamaica’s most loved and notable reggae artists.

But if you have been thirsting for his intense and abyss deep chanting VP Records has something to quench your thirst – a compilation collecting 15 cultural tunes recorded mostly for Donovan Germain and his Penthouse label.

The Early Years Vol. 2 (The Reality of Life) collects an impressive line up of conscious gems. Several of these are non-album exclusives and include guest team-ups with Morgan Heritage, Beres Hammond, Wayne Wonder and a couple more.

Several of the riddims are relicks, mostly from original Studio One riddims, and have that dark 90’s sparse and computerized feeling to them.

The Early Years Vol. 2 (The Reality of Life) hits the streets as CD and digital download and is now available in the UK, while it can be found in Germany on August 17 and in France on August 20.

And also – The Early Years Vol. 1 was put out in 2001 on Penthouse and collected mostly hardcore dancehall gems.

I want to be yelled at

Do you remember how it felt when your parents shouted at you when you were a kid? You broke a vase or wanted to stay up way too late and they raised their voice and maybe shouted angrily at you. That’s the same feeling I get when listening to old material from some of the greatest Jamaican deejays of all time.

When my parents shouted at me, I hated it. But when I hear Sizzla, Capleton, Burro Banton or Buju Banton from the 90’s and early 2000’s I love it.

Unfortunately three of these have changed their style during the past couple of years, and turned to a more melodic singing style rather than gruff voiced deejaying.

Sizzla has never had the depth or “rock stoneness” that Capleton and Buju and Burro Banton possess. But on the other hand – he has a faster rather than heavy delivery. Sometimes he spits out his lyrics rather than grunts them. Either style is compelling and has me craving for more.

Burro Banton has however been true to his style and has if anything gotten even heavier during the years. On his 83’debut album Buro – which deserves a proper reissue – his flow is melodic and there is hardly a trace of the Burro Banton that dropped the aggressive Da Original Banton twelve years later.

And he has continued to record in the rock stone mode, and some of the latest examples being Sound Exterminator for Maximum Sound, No Fake Friend for Weedy G Soundforce and Defend My Own for Massive B.

I have nothing against deejays turning singers and I really rate Sizzla’s latest album effort, a set on which he sings more than ever before. But I don’t want to see the rock stone voices extinct and the regrowth is far from satisfying, even though UK’s premier grunter Blackout JA keeps the flag flying high.

Don’t lose sleep over Before the Dawn

In 2009 the nowadays incarcerated reggae Grammy nominee Buju Banton released his much anticipated Rasta Got Soul album. I was heavily disappointed with that effort since I thought Buju had gone too soft.

On his latest album Before the Dawn – released late September last year – he has gone even further towards the soft balladeer style. This is very unfortunate. Buju Banton is a great artist with a voice that is much better suited for heavier riddims. It might just be me, but I have a very hard time accepting his Bob Marley-influenced strained singing.

Before the Dawn is supposedly recorded before he was arrested in Miami on a charge of conspiracy to possess, with intent to distribute, more than 5 kilograms of cocaine. It might be that the album consists of tunes that were rejected for Rasta Got Soul.

And I can easily understand if these tunes were rejected. Some of them are painful to listen to. The partly acoustic In the Air is best suited for Eurovision Song Contest and No Smoking At All sounds like an embarrassing imitation of Bryan Adams with its rock guitars.

There are some better moments though. Battered & Bruised, Bondage and Struggle Together are decent one drops. But nothing that gets me over excited.

Sadly the poor tunes make the strongest impression on Before the Dawn and it’s therefore nothing to lose sleep over.

Stephen Marley tog hem sin andra Grammy

Bob Marley-sonen Stephen kammade i går kväll hem sin andra Grammy för plattan Mind Control. Det rapporterar bland annat Dancehall Mobi. Sin första Grammy fick han för originalversionen av Mind Control 2008, och sin andra för den akustiska versionen av samma platta.

Konkurrensen bestod av Rasta Got Soul från Buju Banton, Awake med Julian Marley, Brand New Me med veteranen Gregory Isaacs och Imperial Blaze med Sean Paul.

Hade jag enhälligt valt vinnare bland de nominerade hade det blivit Rasta Got Soul med Buju Banton, även om den plattan hamnade utanför mina personliga favoriter från förra året.

Spretigt från Sizzla

Sizzla släppte plattan Ghetto Youth-Ology så sent som i april 2009. Nio månader senare kommer nu uppföljaren Crucial Times, som enligt ett pressmeddelande från skivbolaget är en återgång till Sizzlas tidiga dagar. Retoriken känns igen. Exempelvis snacket inför Buju Bantons Rasta Got Soul från förra året.

Crucial Times har producerats av Homer Harris – producenten som sägs ha upptäckt både Sizzla och Luciano. Homer Harris har inte gjort särskilt mycket väsen av sig, men har bland annat producerat några Sizzla-låtar på 90-talet.

Det är med andra ord upplagt för en bra platta. Men tyvärr infrias inte förväntningarna eftersom skivan spretar i för många riktningar. Sizzla och Homer Harris har inte lyckats bestämma sig för vilken av Sizzlas målgrupper som ska tillfredsställas.

Ghetto Youth-Ology var en ganska regelrätt one drop-historia, medan Crucial Times bjuder på  80-talsdoftande Jolly Good Time och RnB-influerade Charming. Mest förvånande är dock Sufferation and Poverty, en låt vars titel gör anspråk på att vara renodlad roots. Men icke. Drum and bass är istället melodin.

Kalla mig gärna konservativ, men jag föredrar de mer renodlade reggaespåren, exempelvis Get Rid Ah Dem eller Agriculture and Education.

Vissa kanske kallar Crucial Times innovativ i vissa avseenden, men för mig är det ännu en Sizzla-platta i mängden.

Nominerade för Reggae Grammy 2010 har tillkännagetts

Flera sajter rapporterar om de fem finalister som nominerats för en reggae grammy nästa år. Totalt var 39 artister nominerade, men den listan har alltså kokats ner till fem.

De nominerade plattorna har släppts mellan den 1 oktober 2008 och den 31 augusti 2009, vilket diskvalificerar personliga favoriter som Omar Perrys Can’t Stop Us Now och Chezideks I Grade.

De nominerade plattorna är:

Buju Banton – Rasta Got Soul
Gregory Isaacs – Brand New Me
Julian Marley – Awake
Stephen Marley – Mind Control
Sean Paul – Imperial Blaze

Har inte hört vare sig Julian eller Stephen Marleys plattor, men det känns typiskt att två Marleys är nominerade.

En personlig lista på nominerade hade sett en smula annorlunda ut och exempelvis innehållit Sojahs Modern Revolution och Takana Zions Rappel à l’Ordre.

Grammy-utdelningen äger rum i Los Angeles den 31 januari nästa år.

Den lyriska familjen Banton

Artistnamn är vanliga inom reggaen, precis som inom många andra musikgenrer. Man tar ett passande namn, dels för att det låter ballt, dels för att man går in i en annan karaktär som artist. Sedan finns naturligtvis hela anonymitetsaspekten.

Inom reggaen är det också vanligt att man tar en del av någon annans namn. Kanske för att namnet redan är inarbetat, men även för att ge respekt till en inspirerande musiker.

Den globala familjen Banton är ett tydligt exempel. Här heter familjeöverhuvudet Buro, eller under senare år, Burro.

Buro Banton inledde karriären vid mitten av 70-talet. Den självbetitlade och Henry ”Junjo” Lawes-producerade debutplattan kom 1983. Buro försvann därefter från scenen under många år men gjorde storstilad comeback på 90-talet med låtar som Boom Wah Dis och Westmoreland Sensi. Samtidigt passade han på att visa sina lärjungar var skåpet ska stå genom plattan Da Original Banton. Han är fortfarande, snart 50 år gammal, högaktuell med singlar som No Problem och Nah Drop Di Ting.

Trots att Buro Banton inte var någon av 70- eller 80-talens mest framträdande deejays satte han ändå tydliga spår. Åtminstone sex olika artister har tagit namnet Banton.

Buju Banton – mest känd i familjen – slog igenom på tidigt 90-tal och har i år skapat rubriker med nya plattan Rasta Got Soul och proteststormarna mot hans texter om våld och homofobi.

Ungefär samtidigt som Buju Banton äntrade den stora scenen kom Mega Banton. Men före dem hade brittiske artisten och lustigkurren Pato Banton gjort sig ett namn på den globala reggaearenan med hits som Pato and Roger Come Again och Don’t Sniff Coke.

I Storbritannien finns ytterligare två Bantons – Solo och Starkey, båda relativt okända även om de varit verksamma i musikbranschen i många år.

Enligt hans Myspace-sida har tyske Uwe Banton sysslat med reggae i nästan 25 år och släppt ett gäng olika plattor. Han är hyfsat okänd för mig, vilket kan bero på att delar av materialet är på tyska, ett språk som inte lämpar sig särskilt väl för bra musik.

Banton betyder enligt sajten Jukeboxalive ”…a designation bestowed upon a commander of lyrical designation”. Vackra ord som betyder något i stil med den som har de vassaste texterna.

Och det är något jag måste berömma nästan hela familjen för. Kanske inte textinnehållet i sig, men flytet och deras sätt att hantera en riddim står sig bra i konkurrensen med andra familjer.