Tag Archives: Congos

Heart of the Congos reissued with rare original mixes

unnamedThe Congos’ debut album Heart of the Congos is by many regarded as the greatest reggae album ever to be released. And this album is certainly something very special with its swirling soundscape and haunting vocals courtesy of Cedric Myton’s falsetto and Watty Burnett’s deep baritone.

The set was originally released 40 years ago, but was soon withdrawn by producer and engineer extraordinaire Lee Perry. A year later – in 1978 – it surfaced again, but this time with new and different mixes. That release also formed the blueprint for all subsequent reissues.

But now – for the first time ever – the original album from 1977 has been reissued by reggae powerhouse VP Records. The set was put out on LP on Record Store Day in April and in early June on digital and a deluxe 3CD edition. The 3LP version put out in June does not include the original mixes. The only way to get your hands on those are via digital, CD, the Record Store Day edition or the incredibly rare original from the 70s.

Some might argue that this release is for reggae aficionados only. But think again. The digital and the 3CD set is the most definitive edition of this iconic album. It comes with the album mixes from 1978, discomixes, versions, the previously unreleased Don’t Blame it on I and, of course, the original album mixes, which are quite different from the others. These originals are more stripped-down, cleaner and lacks the mooing cow on Children Crying and Ark of the Covenant.

Get it and compare and judge for yourself.


Leave a comment

Filed under Record reviews

Sounds like Pura Vida and Congo Ashanti Roy are at the Black Ark

Congo Ashanti Roy & Pura Vida Step by Step (2014)Belgian band Pura Vida has managed to create a sound almost identical with what Lee Perry did at his famous Black Ark studio in the mid-70s. It’s swirling, sweaty and raw, and has been a successful recipe on a number of albums over the past years.

Pura Vida’s latest set is yet another combination with The Congos, and this time with Congo Ashanti Roy, one of The Congos’ lead singers.

Step by Step collects 17 cuts, of which five are dub versions and one is an instrumental with acclaimed trombone player Tommy Tornado taking lead. It offers well-crafted and live-played riddims as well as interesting arrangements, especially when it comes lead and back-up singing.

But, the problem with this set also lies in the vocals. Because Congo Ashanti Roy isn’t at the top of his game. He suffers occasionally from pitch lapses, and is off-key several times. A pity since he has emotional intensity, an intensity particularly showcased on the skanking and swinging Be True to You with its infectious sing-a-long chorus.

Even though Congo Ashanti Roy’s singing isn’t always up to par, he’s still a powerful exponent of vintage-flavoured roots reggae.

Leave a comment

Filed under Record reviews

Blazing hot from Pura Vida

Naamloos-2If might be easy to dismiss Belgian musician and multi-instrumentalist Bregt De Boever, his band Pura Vida and their producer Poddington Krank as Lee Perry copycats. Well, they might be, but that doesn’t matter when it’s sounding as great as it always does.

On Pura Vida’s latest album – Red Hot – the atmosphere is ghastly similar to when Lee Perry was recording some of his best material at his legendary Black Ark studio in the mid to late 70s. The sound is swirling, ethereal and sticky. It’s like the album was recorded in a rain forest. Impressive to say the least.

As usual Pura Vida uses live instrumentation with strong horns, nice melodica and a groovy accordion. The set comes with 13 tracks, of which two are live recordings and three are churning dub versions.

Bregt De Boever’s voice is complemented with beautiful and powerful back-up vocals, vocals that adds quite a lot to the songs, especially the melancholic Life is a Gift, the countryfied Broken Hearted and thumping album-opener Jah Make Yah.

Pura Vida has previously proved their skills and showing their talents working with reggae luminaries such as Prince Alla and The Congos. Now they’re on their own showcasing a set that is just as strong as their previous efforts. They’re still waiting for a big break. Hopefully Red Hot helps them to gain a wider audience. Because they definitely deserve it.


Filed under Record reviews

Congo Ashanti Roy’s swirling new album

In Belgium there is a studio named The Lost Ark. It’s a nod to Lee Perry’s legendary Black Ark studio in Kingston, Jamaica, where he crafted his unique sound. Calling the studio Lost Ark certainly sounds too good to be true, but when listening to some of the music recorded there it’s fascinating how it resemblances Lee Perry’s mid to late 70’s output.

The latest set to come out of the Lost Ark is Congo Ashanti Roy’s and Belgian band Pura Vida’s Hard Road. Congo Ashanti Roy is one third of the original Congo’s who recorded their world-renowned debut album Heart of the Congos at the Black Ark with Lee Perry, and also last year recorded the album We Nah Give Up together with Pura Vida at the Lost Ark.

Hard Road is the brainchild of Pura Vida’s lead singer Bregt “Braithe” De Boever and Congo Ashanti Roy and collects eleven tracks, of which two are dub versions, recorded in Belgium and Jamaica. The production and mixing were handled by Poddington Krank.

The album is swirling, richly textured and atmospheric and sounds like it was recorded in a dense greenhouse full of ganja. The musicians  utilizes a number of unexpected instruments, such as harmonica on the country-tinged Shadows of the Evening, strings on Hard Road and what sounds like a pan pipe on album opener Only Jah, a nyahbinghi track similar to Ras Michael’s album Love Thy Neighbour.

Even though Lee Perry has not been involved in this project his fingerprints are all over the place, and Hard Road is a fascinating musical journey with call-and-response singing, trancelike grooves, sublime horn arrangements and adventurous song structures.

Hard Road is available on digital platforms worldwide and a limited edition vinyl copy can by ordered via Lost Ark Music.


Filed under Record reviews

Rod Anton shines with the Congos on Reasonin’

On his debut album Reasonin’ Portuguese/French singer Rod Anton has received some guiding light from no other than the legendary Congos, a trio that with last year’s We Nah Give Up proved that they’re still in great shape.

On Reasonin’ they supply both backing and lead vocals, and I guess it’s no coincidence that they collaborate with Rod Anton – his voice is very similar to Cedric Myton’s distinct falsetto.

The album was recorded in France, Jamaica and the U.S. and the warm, solid backing is provided by The Ligerians and echoes of 70’s Jamaica. Rod Anton sings in English as well as his native Portuguese and has apart from the Congos also invited Max Romeo and Vaughn Benjamin of Midnite to share microphone duties with him.

Max Romeo’s emotional, rugged voice contrasts nicely with Rod Anton. He turns up on Mr. Richman, with a lead guitar that sounds like a stoned Dick Dale, and the excellent Holy City, with a sublime clavinet solo and a skanking rock solid bass line.

Reasonin’ collects 14 tunes of, which three are interludes with a reasonin’ theme and two dub versions. Three of the vocal cuts are also extended.

Rod Anton’s debut album was preceded by two strong EP’s – one in 2010 and one in February this year – and he has managed to excel once again. Reasonin’ is yet another example of the vital French roots reggae scene.

1 Comment

Filed under Record reviews, Uncategorized

Reggaemanis 20 bästa debuter

Debut. Ett laddat ord. I musiksammanhang förknippat med mycket vilja, ångest och en stor dos oerfarenhet. Debuten är det första och kanske viktigaste avtrycket i karriären. Omedelbar succé eller svidande magplask, oavsett har debutplattan en avgörande inverkan på den nye artistens förutsättningar på en tuff marknad.

Kvalitetsskillnaden när det kommer till debutplattor är stor. Somliga debutanter har finslipat sitt sound och sin röst under många år, medan andra hastigt upptäcks och kastas in studion. En del debuter ger en tydlig bild av artistens potential, medan andra behöver flera plattor på sig för att hitta just sitt sound och sin stil.

Vissa debuter har också blivit stilbildare för en genre. Andra har skapat något eget som är stört omöjligt att kopiera. Framlidne deejayn Prince Far I är en sådan. Han var i vissa avseenden en deejay som många andra, men hans sätt att leverera texter påminner om en mässande präst, vilket han var ensam om på sin tid.

En annan säregen debutant är är Ijahman Levi med sin Haile I Hymn. Den innehåller bara fyra låtar med i reggaesammanhang ovanliga låtstrukturer och arrangemang. Inte särskilt publikfriande för någon målgrupp, men i dag en platta som stått emot tidens tand.

När jag fick idén till den här listan var tanken först tio debuter. Men det fungerade inte. Det har producerats så bisarrt många grymma reggaedebuter. För att snäva till urvalet har jag valt bort singelsamlingar och ”best of”-plattor i mesta möjliga mån. Det är egentligen inte särskilt rättvist eftersom reggae många gånger är en singelbaserad genre, men jag var tvungen att göra något för att inte tappa förståndet.

Jag har inte försökt mig på att ranka debuterna. Istället presenteras de i kronologisk ordning. Reggaeplattor kan dock vara svåra att tidsbestämma, så någon kan säkert ha fel årtal.

Läser du hela listan garanterar jag att du har en glasklar bild av vilken typ av reggae som ligger mig varmast om hjärtat. Here goes…

Augustus Pablo – This Is… Augustus Pablo (1973)
En av de mest originella och inspirerade debuterna någonsin. Augustus Pablo skapar magi med vad som egentligen är en leksak. På plattan spelar han sitt signaturinstrument melodica samt clavinet, piano och orgel, och allt låter fantastiskt.

I Roy – Presenting I Roy (1973)
I Roy var en av fyra deejays som regerade under ett par år på 70-talet. Han var ensam om sin deejaystil och få har lyckats härma honom. Den här plattan innehåller nästan bara klassiker producerade av en ung Augustus ”Gussie” Clarke.

Big YouthScreaming Target (1973)
Ytterligare en tung deejaydebut signerad Augustus “Gussie” Clarke. Kom samma år som I Roys debut, men de är rätt olika även om båda är deejayplattor. Big Youth har en hårdare och mer oborstad stil, något som gör hela plattan lite naggad i kanterna.

Junior Byles – Beat Down Babylon (1973)
Beat Down Babylon producerades av Lee Perry före perioden med The Congos och The Heptones och är mer avskalad än hans senare produktioner. Här skapar han starka låtar tillsammans med känslige Junior Byles, en sångare som kunde nått hur långt som helst om han inte varit sjuk och från tid till annan inlagd på mentalsjukhus.

Joe Higgs – Life of Contradiction (1975)
Bob Marleys och Winston “Pipe” Matthews mentor släppte till slut en egen platta med tio (tolv på nyutgåvan) jazziga rootsreggaelåtar. Joe Higgs nådde aldrig lika stor publik som sina lärljungar, men tiden har visat att Life of Contradiction är minst lika bra som allt Bob Marley och The Wailing Souls gjorde under sin storhetstid.

The AbyssiniansSatta Massagana (1976)
The Abyssinians var mästare på harmonier och skapare av en av reggaens mest populära rytmer – Satta Massagana. Den är givetvis med på debuten precis som klassiker som Declaration of Rights och Forward On To Zion.

Gladiators – Trench Town Mix Up (1976)
The Gladiators hade före den här plattan spelat in ett gäng underbara låtar på Studio One. Flera av dem arbetades om till nya, ännu bättre, versioner på Trench Town Mix Up. Frontmannen Albert Griffiths röst påminner om både Bob Marley och Joe Higgs, men med en egen tvist.

Leroy Brown – Color Barrier (1976)
En bortglömd guldklimp. Skivbolaget Makasound gjorde världen till en bättre plats när de släppte den här plattan 2005, nästan 30 är efter originalutgåvan. Leroy Browns släpiga, hesa röst ger många av låtarna en underbar dramatisk dimension. Tung roots i sitt esse.

Mighty Diamonds – Right Time (1976)
Ett mästerverk rak igenom. Mighty Diamonds souldränkta harmonier och Donald ”Tabby” Shaws bräckliga röst skapar tillsammans med Joseph Hoo Kims solida produktion en platta som nått bortom de vanliga reggaeentusiasterna.

The Congos – Heart of the Congos (1977)
Ett av producentgeniet Lee Perrys många mästerverk. En av plattans många styrkor finns i harmonierna från medlemmarnas falsett, tenor och baryton. Men utöver deras egna stämmor medverkar också Gregory Isaacs, The Heptones och The Meditations. Harmonier galore med andra ord.

Culture – Two Sevens Clash (1977)
En apokalyptisk platta som spår om en förestående domedag – den sjunde juli 1977. Som tur är hade frontfiguren Joseph Hill och kompani fel och skivan låter i dag bättre än någonsin. Försök att lägga vanterna på nyutgåvan på skivbolaget Shanachie. Då får du fem extraspår, bland annat två discomixar med I Roy.

Winston Jarrett & The Righteous Flames – Man of the Ghetto (1977)
Winston Jarrett har aldrig riktigt fått det genomslag han förtjänar trots att han sjungit tillsammans med legenden Alton Ellis och levererade under hela 70-talet genomgående starkt material. Titelspåret är en brutal tolkning av Marlena Shaws souldänga Woman of the Ghetto.

The Meditations – Message From the Meditations (1977)
Ytterligare en platta med harmonierna som en central del. Relativt okände sångaren Dobby Dobson producerade stora delar av plattan, som innehåller mestadels tunga rootsteman, men även lättare alster som Woman Is Like A Shadow och Running From Jamaica.

The Royal Rasses & Prince Lincoln Thompson – Humanity (1979)
Frontfiguren Prince Lincoln Thompson upptäcktes av Coxsone Dodd och spelade in några fina singlar på Studio One innan den här egenproducerade plattan släpptes. Humanity skiljer sig från många andra plattor med 70-talsroots, bland annat genom Prince Lincoln Thompsons skrikiga sångsätt och hans oväntade influenser.

Freddie McGregorMr. McGregor (1979)
Freddie McGregor har en av reggaens starkaste röster och är starkt soulinfluerad. På Mr. McGregor blandas lovers-material med tyngre rootsgung i en makalöst bra mix. Winston ”Niney” Holness satt bakom spakarna och lyckades skapa originella versioner av såväl Satta Massagana som Neil Diamonds Brandy.

Toyan – How the West Was Won (1981)
Framlidne Toyan hade en kort och intensiv karriär. Upplägget på debuten borgade för total succé – Roots Radics bakom instrumenten och Scientist och Henry ”Junju” Lawes bakom spakarna. How the West Was Won har även ett av reggaehistoriens schysstaste omslag. Kan du hitta vinylen kan du skatta dig lycklig. Annars får du nöja dig med nya cd-utgåvan med fem bonusspår.

Ini Kamoze – Ini Kamoze (1984)
Ini Kamoze är mest känd för Here Comes the Hot Stepper från 1994. Men han blev aldrig bättre än den här debuten. Han har en speciell röst som hypnotiserar lyssnaren och den fungerar perfekt med Sly & Robbies kompromisslösa komp. Lyssna exempelvis på World A Music med rytmen som ligger bakom Damien ”Jr. Gong” Marleys Welcome To Jamrock.

Garnett Silk – It’s Growing (1992)
Han spåddes bli nästa Bob Marley, men gick tragiskt bort innan han nådde den större internationella publiken. Hans gospelklingande röst är rik och känslofull och passar perfekt till de här stompiga 90-talsproduktionerna signerade Bobby ”Digital” Dixon.

JahmaliEl Shaddai (1998)
En av 90-talets absolut bästa plattor. Jahmali sjunger skiten ur många av dåtidens reggaeartister på den här skivan som producerats av Donovan Germain. El Shaddai bjuder på både nyproducerade rytmer och omarbetningar av gamla godingar, bland annat en mördande version av Augustus Pablos East of the River Nile.

Ras Mac BeanPack Up and Leave (2004)
Pack Up and Leave är en av 2000-talets bästa plattor. Det beror på två saker – franska Irie Ites plåttunga produktioner och Ras Mac Beans ohyggliga talang som både deejay och sångare. Den här debuten kom från igenstans och sex år senare hoppas jag fortfarande på en uppföljare. Varje låt är ett mindre mästerverk.

Ladda in den här Spotify-listan och lyssna på åtta av plattorna.


Filed under Krönikor

Congos bjuder på show

The Congos Lee Perry-producerade debutplatta Heart of the Congos från 1977 är en reggaeklassiker av stora mått. Lee Perrys magiska fingrar tillsammans med Cedric Mytons karakteristiska falsett och Watty Burnetts hypnotiska baryton skapade en ljudbild av sällan skådat slag.

Gruppen bröt mer eller mindre upp efter Heart of the Congos, och uppföljaren Image of Africa passerade rätt obemärkt, sannolikt på grund av att en av de viktigare ingredienserna fattades – Lee Perry.

Nu är Congos originaluppsättning på turné för kommande plattan Back at the Black Ark, som sägs spelas in tillsammans med just Lee Perry. Bäddat för succé kan man hoppas.

På gårdagens konsert med Congos på Göta Källare i Stockholm river de tre grånande farbröderna av flera låtar från kommande plattan tillsammans med material från debuten såväl som från plattorna under 00-talet.

Med tanke på gruppmedlemmarnas ålder så håller den över två timmar långa konserten ganska bra kvalitet. Visst, rösterna har naturligtvis inte samma skärpa som på 70-talet och frontfiguren Cedric Myton har ibland svårt att träffa de höga tonerna.

Men energin finns där. Och det är precis det som gör kvällen. Hela gänget på scenen verkar ha förbaskat kul. Inte minst Cedric Myton som ser ut som ett barn som poserar och åmar sig framför spegeln med ett hopprep som mikrofon. Han nära nog strippar och rusar fram och tillbaka över scenen likt en tonåring som missat att ta sin dagliga dos ritalin.

Med tanke på att de flesta förknippar Congos med debutplattan, så spelar de förvånansvärt lite material från den. Ark of the Covenant och avslutande Fisherman, som spelas i för högt tempo, är de enda hitsen farbröderna väljer att spela. Men det spelar inte särskilt stor roll. De flesta i publiken har nog kommit för att se en skymt av den klassiska gruppen som gjort en av tidernas bästa roots-plattor.


Filed under Recensioner