Tag Archives: Dean Pond

Army keeps VI-reggae close to his heart

Dredlocks TimeThe list of reggae artists hailing from the U.S. Virgin Islands is long and seems to get longer for each and every year. Army – a former soldier, saxophone player and one of the scene’s veterans – has recently put out his fifth album Dredlocks Time, a set produced by himself and Higher Bound Productions with mixing magic courtesy of illustrious producer Tippy I of I Grade Records.

Army is not one of the most well-known artists coming from this group of islands, but he has been remarkably consistent over the years. As many other reggae singers he started his career as a little youth in the church choir. Acclaimed producer Dean Pond helmed production on his 2000-released debut album Yesterday’s News, a set re-released a few years later.

This new 15 track set is a prime example of VI-reggae. The riddims are original, the tempo is slow, the mood is eerie, the lyrics are conscious and the atmosphere is meditative. Army’s voice is soothing and the harmonies are set to a minimum.

There is however a short detour from the VI-reggae recipe. On There is Life the tempo increases and the hip-hop flavored riddim is bouncy and electronic, on an album that’s mainly based on live-instrumentation, including some very nice horns arrangements.

Today Army has relocated to the U.S. mainland, but he has kept the VI reggae scene close his heart.

Leave a comment

Filed under Record reviews

Dåligt tryck från Pressure

Jag ska nämna det med en gång – jag är inte en särskilt stor anhängare av Pressure. Har svårt för hans ansträngda sångsätt och ofta ganska mesiga låtar. Han har gjort bra material. Riktigt bra till och med. Exempelvis ösiga Ina Dancehall och Beres Hammond-klassikern Putting Up Resistance samt tunga Ghetto Life från förra plattan Love And Affection. Men däremellan är det inte särskilt mycket.

Nya plattan Coming Back For You är producerad tillsammans med Dean Pond som låg bakom debuten The Pressure Is On från 2004, och låter ungefär som man kan förvänta sig. Den slicka produktionen från Pressures två tidigare plattor känns igen. Nya skivan sticker dock ut på ett område – den saknar riktiga upptempo-spår. Då räknar jag i och för sig bort usla rockförsöket I See Rastafari.

Alla låtar är stöpta i samma jämntjocka glasyr. Visst, det finns ett antal låtar som sticker ut från mängden, exempelvis obligatoriska gräshyllningen Weed samt vackra Jah Alone och den lite hårdare Baby Girl.

Om jag får bestämma ska Pressure sjunga mindre och deejaya mer. Han ska också tuffa till sig och våga vägra hårdrocksriffen som dyker upp här och var. För när Pressure väl trycker på gaspedalen blir det åka av.

Leave a comment

Filed under Recensioner