Tag Archives: Kägelbanan

Lutan Fyah rocked Stockholm

Last night Jamaican singjay Lutan Fyah performed in Sweden for the third time. Last time he was here he did a decent performance at Uppsala Reggae Festival. That time he lacked energy and the setting wasn’t the best since he took stage early in the evening when it was still quite bright outside.

This time he performed at a small venue packed almost to the max.

He took the stage at 11.30pm. A vision in orange, starting off with a furious version of Ungrateful on the Cardiac Bass riddim. This tune is usually close to a ballad, but backing band House of Riddim turned the chorus into a dancehall frenzy.

Lutan Fyah oozes confidence on stage and gets a warm response from the crowd throughout the night, such as when the whole place joins in on the chorus of Rasta Still deh Bout.

He is an excellent performer and can easily go from growling to singing. And this is one of the reasons why an almost 90 minute long concert never gets dull – the versatility of the material.

He mixes sweet ballads with hardcore deejaying where he bolts across the stage with his knees up to his chin. And House of Riddim is a certainly a very capable band that easily turns each song into something new and fresh. They also know how to travel on some psychedelic dubwise excursions.

In the hip-hop tinged One Life on the Clockwork riddim and Come Over on the Minor riddim the crowd reaches climax. And when Lutan Fyah walks off stage at close to 1.00am Kägelbanan is like a sauna. The only thing that I miss is Save the Juvenile, probably still Lutan Fyah’s best song.

1 Comment

Filed under Concert reviews

Suggestiv stämning med Ward 21

I går intog Malmöbaserade klubben Gully Creepin med Safari Sound i spetsen Kägelbanan i Stockholm. Med sig hade de dancehalltrion Ward 21 från Jamaica.

Ward 21 är en ovanlig trio. De är lika mycket producenter som artister och har flera framgångsrika rytmer på sitt cv, bland annat Cosa Nostra som släpptes i vintras.

Deras sound tillhör det tuffaste i dancehallgenren. Det är minimalistiskt, hårt och filmiskt. Och ungefär så låter också kvällens show.

Klockan visar kvart i ett när trion äntrar scenen. Det är mörkt i lokalen när Andre ”Suku” Grey inleder med sitt entoniga, maniska mässande. Hans röst är mörk och stämningen suggestiv.

Musiken har ibland mer gemensamt med hiphop och house än dancehall. Hiphop-känslan förstärks också av Kunley McCarthys beatboxande i mitten av showen.

Det är Andre Grey och Kunley McCarthy som står för den mesta sången. Mark Henry verkar trött och fyller mest i de andras sång.

Låtarna levereras i ett rasande tempo och stämningen höjs avsevärt i Hotta, Betta, Phatta, Ganja Smoke och Full Up the Party med en förinspelad Wayne Marshall. Det är inte konstigt att den låten får starkt gehör hos publiken. Den bygger nämligen på Tupac & Dr Dres hiphop-klassiker California Love.

Konserten är lekfull. Andre Grey och Kunley McCarthy kör exempelvis en låt från publikhavet. Men jag kan inte låta bli att tycka att de är lite loja och ofokuserade. Det är inte ofta man ser en sångare lägga sig och jäsa på dj-podiet mitt under sin egen show.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Ward 21 till Sverige i maj

Dancehalltrion Ward 21 besöker Stockholm den 28 maj och Malmö dagen därpå. Bakom spelningarna står ”Skandinaviens råaste och smutsigaste dancehallklubb Gully Creepin” med Safari Sound i spetsen.

Ward 21 är en samling innovativa musiker från Jamaica. De upptäcktes av legendariske producenten och ljudteknikern King Jammy för tolv år sedan och har hunnit med fyra plattor samt massor av rytmer och hitlåtar. Ward 21 står också bakom några av dancehallens kvinnliga stjärnor, exempelvis Natalie Storm och Tifa.

För att på bästa vis ladda inför de blytunga spelningarna kan du lyssna på den här mixen som Safari Sound satt ihop. Hitlåtar som Garrison, Ganja Smoke och Blood Stain är givetvis inkluderade.

Leave a comment

Filed under Nyheter

Tarrus Riley briljerar

Onsdagskvällen är iskall i Stockholm. Utomhustermometern visar omkring tio minusgrader. Det är med andra ord ganska långt ifrån den jamaicanska tropiska hettan. I alla fall utanför Kägelbanan på Södra Teatern. Inomhus håller Tarrus Riley hov och levererar en veritabel hitkavalkad i ett furiöst tempo.

Kvällen börjar sömnigt. Duktiga, men rätt tråkiga, sångaren Duane Stephenson inleder omkring halv elva på kvällen, en timme efter utsatt tid. Konserten är vid den här tiden långt ifrån fullsatt och Duane Stephenson anstränger sig inte nämnvärt för att roa publiken under sina dryga 20 minuter på scenen.

Lovande singjayn I-Octane är det desto mer liv i. Han far fram och tillbaka över scenen likt en speedad road runner. Han gör sitt bästa för att väcka liv i publiken, som nu börjat växa betydligt.

Även om I-Octane gör en godkänd insats så spelar han inte samma division som kvällens huvudperson. Faktiskt inte ens samma liga. Tarrus Riley fullkomligen kör över Duane Stephenson och I-Octane med sin scennärvaro, sin intensitet och sitt låtmaterial.

Tarrus Riley kliver på scenen klädd i hatt, slips, skjorta och glasögon. Han ser ut att komma direkt från skolbänken på något amerikanskt Ivy League-universitet. Men allt visar sig bara vara en chimär.

Tarrus Riley är en briljant entertainer och lyckas göra tuffa liveversioner av sitt många gånger harmlösa material. Tillsammans med niomannabandet ger han redan bra låtar som Beware, Micro Chip, System Set, One Two Order och Good Girl, Gone Bad nytt liv. Han lyckas till och med göra Michael Jackson-covern Human Nature riktigt intressant. Mycket tack vare tempohöjningen.

Publiken har kul. Tarrus Riley har kul. Stora delar av bandet har också kul. De enda som verkar ha tråkigt är de två körsångerskorna som mest ser ut att frysa.

1 Comment

Filed under Recensioner

Kägelbanan fredagen den 3 april – “Chopin, Lady GaGa, Bengtzing”

I fredags hade jag förmånen att spela skivor på en läkarfest på Kägelbanan i Stockholm. I vanlig ordning plockade jag med mig högar med dansant reggae i många olika former – från skafavoriten Red, red wine med Tony Tribe till dancehallfavoriten Jail med Busy Signal och socadängan Doctor med Bunji Garlin & Tizzy.

För säkerhets skull hade jag även plockat med mig ovanligt många disco- och soullåtar. Som grädde på moset fyllde jag även väskan med ett antal “fulreggae”-hits som Here comes the hotstepper med Ini Kamoze, Love is wicked med Brick & Lace samt In the summertime med Shaggy. Bäddat för fest med andra ord. Trodde jag.

Läkare är kräsna med musiken visade det sig. Under kvällen kom omkring tio personer fram och ville önska låtar av lite varierad karaktär. Det gemensamma var nog att de ville höra låtar de kände igen, som helst inte var i baktakt och med ett tempo på typ 180 bpm. Ingen enkel kombination för en reggaefantast med andra ord.

I vanliga fall hade jag gärna uppfyllt önskan om jag kunde. I de här fallen var jag både glad och lättad över att jag inte hade möjligheten. I så fall hade jag nämligen varit tvungen att sälja mig till schlager, eurodisco och klassisk musik. Ja, du läste rätt – klassisk musik. Det var nämligen en kille som ville att jag skulle bryta av med något ovanligt, och vad passar bäst då om inte just Chopin.

PG11073Den polske kompositören Frédéric Chopin kan tyckas vara ett ganska märkligt önskemål, men faktum är att han tydligen skapat ett antal ganska dansanta mazurka-kompositioner. Så kanske är jag helt fel ute? Hur som helst får man bara den typen av önskemål på en läkarfest, som en kompis uttryckte det när jag beklagade mig över de märkliga önskemålen.

Jag spelar gärna musik människor känner igen. Så länge det är bra musik. Det behöver inte vara reggae, disco, soca eller soul. Jag skulle inte spela skivor som Linda Bengtzing meets Lee Perry at Black Ark, Chopin inna rub a dub style eller Lady GaGa vs. King Tubby in a dub conference bara för att det är reggae. Någonstans måste jag dra gränsen. Och den gränsen går vid att det svänger.

3 Comments

Filed under Krönikor