Tag Archives: Mavado

A jubilee selection worthy a Prime Minister

Musical tributes to Jamaica’s 50th year of independence continue to arrive, even three months after the island’s national day.

Reggae Golden Jubilee: Origins Of Jamaican Music – 50th Anniversary is a beautifully put together four disc and book box set partly selected by former Jamaican Prime Minister Edward Seaga (Jamaican Labor Party), whose interests in the music and folklore of Jamaica go as far back as its recording history being both a record producer and a label owner.

The 100 tracks showcase the origin and evolution of Jamaican music and include several significant milestones, taking its start with Theophilus Beckford’s Easy Snappin’ and closing with Mavado’s On the Rock. In between these two monster tunes there are many tracks marking the start of several reggae sub genres, including ska, rocksteady, dancehall and ragga, and most of the selected tunes are on the smoother side of things.

There’s however a lack of the sounds of nyabinghi and dub, and the shortage of the latter was explained by Edward Seaga himself at an event in New York City in late November, where he said “It is minimal performance in the recording, with too much space left; and that is why DJ music followed immediately-with toasting by artist like U-Roy- filling in the space.”

Apart from being instrumental in choosing the music, Edward Seaga has also contributed to the 64 page booklet text alongside John Masouri, Dermot Hussey and Christopher Chin as well as Daddy Lion Chandell, Donald Clive Davidson and Roy Black who have written the track-by-track text parts.

The booklet is really extraordinary and includes rare photographs and short essays on each music period.  Most of the 100 tracks have been on dozens on compilations and are easy available elsewhere, so the packaging and the booklet are the main driving forces for investing in this piece of musical history. Unless you’re completely new to reggae, then there’s plenty of amazing tunes to enjoy.

1 Comment

Filed under Record reviews

Greensleeves and VP inna dubstep style

Late last year Greensleeves and VP Records announced that their back catalogue was to get a remix treatment by dubstep artists for a new vinyl series. The first release was a remix of Yellowman’s classic Zunguzunguguzungguzeng.

Now it’s time for another three releases. First out is Pampidoo’s Synthesizer Voice that gets a mad re-construction by Japan’s Goth-Trad, one of the major artists on the Japanese dubstep scene.

CokiDigital Mystikz takes on Badman Place, a Busy Signal and Mavado duet. This one is furious in its sonic treatment.

Dubstep giant The Bug mashes Ding Dong’s dancehall anthem Badman Forward Badman Pull Up from 2006. The Bug has invited MC Flow Dan from Roll Deep to go head to head with Ding Dong. The result is vicious.

All three tunes come with a version, and if you like dubstep you probably need to check these three releases out.

1 Comment

Filed under News

The third day of Uppsala Reggae Festival – several highs and one all-time low

The second day of Uppsala Reggae Festival offered lots of great roots reggae and it was almost a veteran get together. The third and final day was a more mixed bag of artists and range in quality.

Saturday in Uppsala is grey and drizzling. When I walk into the festival area about 6pm, the area is much muddier than the day before. But it is not raining, not yet anyways.

When teen favourite Jah Cure enters the main stage about half an hour late the rain has both started and increased in strength and many people are soaked. But several defy the weather and attend the concert. In particular girls, who are heard loud when Jah Cure sings some of his languorous ballads, which are gladly enough mixed with heavier songs such as King in This Jungle and Sunny Day, a tune that turns into heavy dub excursion. The shrilling cries increases when he starts to undress – from black jacket and white shirt, to a white tank top, to bare chest.

When Alborosie performed at the festival in 2008 he ran into legal complications that led to the song Operation Uppsala. It’s therefore probably no coincidence that he starts off with two songs about drugs – No Cocaine and Herbalist. He of course also plays Operation Uppsala. To get extra strength behind the message, he sings parts of the verses a cappella to great applause. The audience is caught on during the show and if it wasn’t so muddy because of the rain, I would probably have had knees up to my chin during the entire performance.

Busy Signal at Uppsala Reggae Festival 2010. Photo by Stefan Gunnarsson/Reggaefoto.se

Dancehall superstars Busy Signal and Mavado makes one fifty-minute concert each. Busy Signal is up first. He jumps onto stage backed by a lonely dj and tears of a veritable hit song extravaganza with favourites such as Unknown Number and Wine Pon the Edge. Best is Hustlin’ on the heavy Baddaz rhythm. The crowd sings the entire chorus in Hustlin’ as well as in the Commodores cover Night Shift, a song that Busy Signal does not really do justice. He seems to have throat problems and when he sings it doesn’t nearly sound as good as it should. But it certainly doesn’t seem to bother the crowd when he takes off his sunglasses and wiggle his hips.

One that also has problems with his voice is Mavado. He makes a Busy Signal with throat problems sound like Celine Dion. Many had looked forward to see him live, but he did not do any of his hit songs justice. He moves back and forth across the stage and sings randomly to pre-recorded material. He makes less than a minute of each song, which helps the energy. But it hardly helps when both pre-recorded parts and live singing is so false it’s embarrassing.

When I leave the rainy festival area to the sounds of World A Music by Anthony B the bass echoes over the outskirts of Uppsala. This year was the tenth anniversary and hosted a magnificent line-up. Hopefully the festival will live on at least a decade longer and that this is only the beginning of a proud Swedish tradition.


Filed under Columns

Musical wish list for Uppsala Reggae Festival

Uppsala Reggae Festival is the largest reggae festival in the Nordics and this year it’s a 10 year anniversary with some of the biggest artists of all time.

Legendary roots veterans such as the Abyssinians and Bunny Wailer perform along with fresh talents such as dancehall stars Mavado and Busy Signal. There are also plenty of domestic acts, for example Million Stylez, Kalle Baah and Serengeti.

The crew behind the festival has also invited three well-acclaimed sound systems – Meditative Sounds, Channel One Sound and Stone Love.

The festival starts on Thursday August 5th and ends on Saturday August 7th. Reggaemani will cover the festival on Friday and Saturday and will also cooperate with Svenska Reggaebloggen and Reggaefoto.se. Svenska Reggaebloggen is specialized in Swedish reggae and Reggaefoto is a site dedicated to reggae photography.

As a warm up, I’ve compiled ten of my favorite tunes for this year’s festival. It’s a mixture of old and new.

Mavado – Nine Lives
Abyssinians – Satta Massa Gana
Busy Signal – Beep
Million Stylez & Busy Signal – As Mi Forward
Peetah Morgan & Busy Signal – Unfair
Peetah Morgan – Di Government
Alborosie – Rudie Don’t Fear
Jah Cure – Save Yourself
Midnite – Pagan, Pay Gone
Anthony B – Heavy Load

Leave a comment

Filed under Columns

Dagens Nyheter skriver om Stingfestivalen

Dagens Nyheters reporter Erik Gripenholm skriver i dag om vad som kallas världens tuffaste festival – jamaicanska dancehallfestivalen Sting.

Insomnade Reggaebloggen brukade skriva oerhört initierade inlägg om Sting, den ”War season” som rådde veckorna innan festivalen och (ö)kända artister som Mavado, Bounty Killer, Beenie Man och Vybz Kartel. Reportaget i DN är i samma anda.

Det tvåsidiga reportaget handlar om festivalen som företeelse snarare än om musiken. Med lite tur publicerar DN ytterligare en artikel med recensioner från festivalen, men med tanke på hur deras reggaebevakning är i allmänhet är det kanske att hoppas på väl mycket. Man får nog nöja sig med festivalen som kulturell händelse.

Leave a comment

Filed under Nyheter

Den jamaicanska musikens inspiratörer

Clyde McPhatterHäromdagen skrev jag en krönika på Rebelmusic om kopplingen mellan reggae och de förenta staterna. Faktum är att även om USA har dåliga reggaegener, så har landet haft stort inflytande över den jamaicanska musikens utveckling, och reggaen härstammar i ett krokigt nerstigande led från tidig amerikansk r&b och storbandsjazz.

Amerikansk r&b dök upp på Jamaica på 50-talet genom handelsresande och säsongsarbetare. De som hade radio kunde också lyssna på favoriter som Nat ”King” Cole, Fats Domino och Clyde McPhatter genom amerikanska radiostationer. När populariteten började dala i USA och delvis övergå till rock n’ roll, bestämde sig de jamaicanska herrarna Prince Buster, Clement Dodd och Duke Reid för att producera sin egen r&b.

Den jamaicanska versionen påminde en hel del om sin amerikanska motsvarighet. Men upphovsmännen valde att också använda influenser från latin och mento (tidig jamaicansk musik som bygger på afrikanska rytmer) samt sångteknik och klassiska melodier från England och Irland. Eftersom flera av dåtidens musiker var jazzskolade andades dessutom vissa låtar swing och bebop.

Klassiker från den här perioden är exempelvis Boogie in My Bones med Laurel Aitken, Donna med The Blues Busters och Easy Snappin’ med Theophilius Beckford. Det finns även ett antal instrumentala rökare från The Blues Blasters och Duke’s Group.

Rocksteadyns intåg
Rocksteady-perioden i den jamaicanska musikhistorien var kort – 1966 till 1968. Men genren har haft ett enormt inflytande på hela reggaens utveckling. Under den här perioden fick basen och trummorna en ännu mer framträdande roll. Rocksteadyn är cool, lugn och melodiös, och tempot är långsamt.

Dessutom hade 60-talets soul ett betydande inflytande på rocksteadyn. I boken Reggae: The Rough Guide, av Steve Barrow och Peter Dalton, menar reggaeradiostjärnan och selectorn David Rodigan att soulsångaren Curtis Mayfield är ”godfather of reggae”. Och det stämmer nog rätt väl. Lyssna på klassiska jamaicanska falsettsångare som Slim Smith, Ken Parker och Pat Kelly, så är det tydligt varifrån de hämtat en stor del av sin inspiration.mavado

Rocksteadyn och dess rytmer byggdes till stor del kring dessa Curtis Mayfield-imitatörer och därför kan soulens – och inte minst Curtis Mayfields – bidrag till rocksteadymusiken inte överskattas.

Reggae, rocksteady och jamaicansk r&b delar en gemensam  kärlek  till amerikansk musik. Relationen har varat i över ett halvt sekel, och ännu brinner lågan. Nutida dancehallstjärnor som Mavado och Sean Paul för traditionen vidare genom framgångsrika jamaicansk-amerikanska samarbeten.


Filed under Krönikor

Ny platta från dancehallstjärnan Sean Paul

sean-paul-imperial-blazePoppiga Sean Paul meddelade i april att han hade ett nytt album på gång. Tisdagen den 18 augusti når Imperial Blaze skivdiskarna. Redan i dag kan man dock läsa vad Svenska Dagbladet tycker om plattan.

Jag har själv ännu inte hört skivan, men enligt recensenten Paulina Stoltz rör det sig om en ganska hyfsad skapelse där Sean Paul valt att fokusera på dancehall i ett hårdare format.

Enligt recensionen har Sean Paul rört sig bort från den så kallade lightreggaen för att kanske låta mer som sina tuffare kollegor Busy Signal, Mavado och Vybz Kartel. Låter som att Sean Paul har fått en välbehövlig nytändning.

Leave a comment

Filed under Nyheter

Tre trumbeat – 40 år med reggae

Basen är reggaens blod konstaterade jag i förra veckan. Om så är fallet, vad är då trummorna? Kanske hjärtat, kärlen eller blodådrorna.

Hur som helst – trummor är en precis lika vital del inom reggae som bas. Var för sig gör basen och trummorna ingen glad. Det är tillsammans de skapar magi. ”No man is an island” som Dennis Brown konstaterade 1970.

Det finns många olika genrer inom reggae – roots, dub, ragga, ska, rocksteady m fl. Men det finns bara tre trumbeat. Vi har ”one drop” som användes flitigt till och med 1976. Sen har vi ”rockers” som var populärt mellan 1976 och 1980. Till sist finns ”dancehall” som uppfanns 1981, och ännu är aktuellt, precis som de två andra, men samtliga i uppdaterade versioner.

Skillnaderna mellan de olika trumbeatsen är inte särskilt tydlig, även för mig som lyssnat på reggae i många, många år. Det handlar om hantering och precision av baskagge, hi-hat och virveltrumma. Eftersom jag inte själv är trummis har jag själv svårt att sätta ord på det.

Därför är det så fiffigt att någon annan gör jobbet åt en, och förklarar. Litelet – ett alias på forumet på Roots-archives – har nämligen satt ihop en film som förklarar skillnaderna mellan de tre trumbeatsen. Kortfattat kan man säga att ”one drop” är slöare och långsammare, medan ”dancehall” är betydligt mer energisk i stilen.

”One drop” är fortfarande högaktuellt, likaså dancehall. Musiken låter annorlunda, medan trumbeatet är exakt detsamma. Underbart att historien fortfarande kan vara så aktuell. Lyssna exempelvis på The Wailers klassiska album ”Catch a fire” från 1973 eller Burning Spears självbetitlade från samma år. Jämför sedan med skivbolaget Greensleeves purfärska ”Nylon riddim”. Likheterna är slående.

Eller ta Toyans ”How the west was won” från 1981, och jämför med dagens låtar från Mavado och Busy Signal.

Den här kunskapen är kanske lite överflödig. Men det är rätt kul att kunna datera låtar endast med hjälp av trumbeat , eller att kunna säga på middagen – ”Marley, jahaja, han lirade ju bara slö one drop, tacka veta jag dancehall, där är det en massa skön energi”.

1 Comment

Filed under Krönikor