Nas steals the show

After the Swedish Hultsfred festival bankruptcy last week, most of the artists were scattered in the wind. But the bankrupt festival’s best booking – Nas and Damian Marley – went to Stockholm and Gröna Lund.

Damian Marley’s father was on the same stage 30 years ago and played a record audience of about 32.000. When Nas and Damian Marley enters the stage on their first joint visit it’s not quite as many. But that doesn’t prevent the distant relatives from tearing down the place together with a live band, two backing singers and a flag waving rasta for almost two hours.

They kick start the show with As We Enter, the best track from their joint effort and live it becomes even more powerful. And the up-tempo tunes are the best, for example Nah Mean, where they get into a mean groove, or in Dispear, where the duo gets the whole crowd jumping up and down to a hardcore dancehall beat.

In addition to songs from the Distant Relatives album, Nas and Damian Marley does medleys of their own material. Nas does two such sessions, while Damian Marley only does one. And that’s symptomatic for the evening. This turns out to be Nas show.

He performs his own material with fierce intensity and in their joint performances it’s Nas that shines the most. Damian Marley disappears next to Nas. He’s timid and seems shy as he stands in front of thousands of fans. But sometimes he shines, for example in hit song Welcome to Jamrock and in the Bob Marley cover Could You Be Loved, which is performed in a furious pace. The whole crowd has their hands in the air and when Nas enters into the song it explodes.

The duo certainly made a powerful performance. But it was Nas show. From beginning to end.

——————————–

Interested in knowing what other critics thought about the concert? Those who reads Swedish can check out Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen and Aftonbladet.

Mer hiphop än reggae från Nas och Damian Marley

Så har den äntligen kommit. Rykten om en platta med Nas och Damian Marley har florerat ända sedan samarbetet Road To Zion från 2005, och i april förra året bekräftades det av Nas.

Förväntningarna på Distant Relatives har varit höga och singlarna har lovat gott. Framför allt öppningsspåret As We Enter som bjöd på både orgel à la The Doors och feta hockeykörer. Andrasingeln Land of Promise fick det också att vattnas i munnen. Den tuffa rytmen, baserad på Aswads Love Fire och Dennis Browns Land of Promise, visar hur tung roots reggae kan vara.

Den tredje singeln Friends släpptes härom dagen och är betydligt lugnare än sina föregångare. Rytmen är huvudsakligen hiphopbaserad, och när jag lyssnat igenom hela plattan så är faktiskt Friends mest representativ för den övergripande känslan. Distant Relatives är betydligt mer hiphop än reggae. Och ibland är det nästan inte hiphop. Jag kan tänka mig att om Fugees och Massive Attack hade hängt i en studio i Addis Abeba, så hade rytmerna kunnat låta ungefär så här.

Distant Relatives är baserad runt Afrika och har budskap om att alla människor hör ihop, därav titeln. Damian Marley för in sin fars budskap i 2000-talet. Och ärligt talat så är det uppfriskande med omväxling. Här finns inga gräs- eller vapenhyllningar.

Plattan är producerad av Damian Marley, men på några spår har halvbrorsan Stephen hoppat in. Därför är det lite förvånande att skivan andas så mycket New York, vilket i vanliga fall får mig att rygga tillbaka. Men den här gången funkar det ruskigt bra. Mestadels i alla fall. Produktionen är kanske väl slick på sina ställen och texterna om Afrika kan kännas klyschiga. Dessutom frossas det i gitarr åtminstone två gånger för mycket.

Men det finns gott om snygga samplingar och sköna beats. Lyssna exempelvis på pianodrivna My Generation med Joss Stone eller de elaka slagverkarna i Tribes At War, som för övrigt är plattans kanske bästa spår.

Distant Relatives kommer att locka både kepsar och dreads. Men för de mest inbitna traditionalisterna rekommenderar jag en provlyssning före köp.

Skivan finns i butik tisdagen den 18 maj.