I fredags intog ett pojkband Berns i Stockholm. Men det var inget vanligt pojkband. Inga vita kostymer eller synkroniserade danssteg, nej, jamaicanska T.O.K har inte mycket gemensamt med klassiska pojkband som Westlife, ‘N Sync eller Backstreet Boys. Det är dock en sak som förenar dem – den i stora delar kvinnliga publiken. Och T.O.K älskar sin publik. Det märks tydligt under konserten.
T.O.K har en ovanligt bra interaktion med publiken. Långa mellansnack, call and response-övningar varvas med poserande för kamerablixtar och tjejer och killar bjuds upp att dansa på scenen. Vid ett tillfälle är hela åtta tjejer ur publiken på scenen och skakar sina höfter med tydliga sexanspelningar. T.O.K är synnerligen populära bland damerna. Alistaire “Alex” McCalla utbrister när han kommer upp från publikhavet – ”These girls are crazy, I love my job”.
Publikfavoriten är ändå Roshaun “Bay-C” Clarke. Han river ner absolut flest skrik. Med sin Isaac Hayes-liknande stämma verkar han kunna få vilken kvinna som helst på fall.
En annan publikfavorit är Craig “Craigy T” Thompson med sina patenterade ribbididongskeng. De utgör en perfekt inledning på en av kvällens många höjdpunker – den ösiga Money To Burn från debutplattan My Crew, My Dawgs.
Andra höjdare är när Craig Thompson och Roshaun Clarke får fritt spelrum och deejayar. De har ett osannolikt bra flow och deejayar klart bättre än de sjunger.
De elakare dancehallåtarna fungerar bäst. Exempelvis Runaway på Senorita riddim, som inleds med enkla gitarrplink i mariachi-stil, men som när basen kickar in får publiken att formligen explodera och hoppa jämfota på uppmaning av T.O.K.
När konserten är slut vid halv ett på natten är jag övertygad om att tjejerna som klev upp på scenen och dansade med T.O.K skaffat sig ett minne för livet.
Reggaemani 