Tag Archives: Reggaecovers

Nästan Perfect

Ettrig och ansträngd. Så skulle jag beskriva singjayn Perfects sångstil. Kanske är den också en smula gäll.

För att hålla kvar lyssnaren krävs därför en hel del av Greg Rose, som Perfect egentligen heter. Välskrivet material naturligtvis. Men även tajt och intressant produktion.

Perfects fjärde platta – French Connection – har allt som krävs för att jag ska ha plattan på repeat i skivspelaren. Franska producenten Sherkhan har skapat en modern och urban ljudbild som friskt blandar olika stilar. Plattan befinner sig någonstans i gränslandet mellan reggae, pop, soul och RnB. Den är inget för roots-traditionalister med andra ord.

Vid en första genomlyssning verkar French Connection nästan schizofren. Men den växer efter ett antal spelningar och jag märker att jag lyssnat på plattan i tre timmar i sträck. Det går inte att värja sig. Jag hittar finesser i produktionen, i musiken och i Perfects uttryck som jag vill höra igen, igen och igen.

Jag kan inte påminna mig om någon reggaeplatta som låter som French Connection. Ingen som skapat en så spretigt genomtänkt skiva. Perfect lyckas till och med göra soulstandarden Ain’t No Sunshine intressant.

Förhoppningsvis tar fler rygg på stilen och vågar gå utanför ramarna utan att för den skull mista sin identitet. För det här är Perfect nästan rakt igenom.

3 Comments

Filed under Recensioner

VP hyllar King of Pop

JacksonFå, om ens någon, har undgått blott 50-åriga Michael Jacksons bortgång i juni i år.

Michael Jackson hade varit osynlig i många år innan han i år presenterade nyheten att han skulle avverka hela 50 avskedsspelningar i London.

Efter hans bortgång har skriverierna och hyllningarna avlöst varandra. TV4 direktsände den märkliga minnesceremonin, SVT stuvade om i programtablån för att göra plats åt en extrainsatt dokumentär och klubbar runt om i världen tävlade om att göra de fetaste Michael Jackson hyllningarna.

Reggaemani var naturligtvis med på tåget och skrev en krönika på temat Michael Jacksons bästa reggaelåtar.

Skivbolaget VP har hakat på den smått avtagande hyllningstrenden och släpper samlingsplattan Jackson Lovers den 6 oktober.

Den nya plattan innehåller tolv Jackson-covers i reggaetappning av såväl kända som okända artister, bland annat bleka Human Nature av Tarrus Riley.

Gissningsvis innehåller Jackson Lovers relativt nyinspelade Jackson-covers, och därför saknas guldkorn som Billie Jean med Shinehead och Don’t Stop Til You Get Enough med Derrick Laro & Trinity.

Leave a comment

Filed under Nyheter

Michael Jacksons bästa reggaelåtar

Reggaeartister är mästare på att göra covers. Country, soul, rock och pop är bara några musikgenrer som genom åren konverterats till baktakt. Många låtar har varit riktigt bra, medan andra rejäla bottennapp.

Till kategorin bra covers finns tre låtar av nyligen avlidne Michael ”King of Pop” Jackson.

511QMPPPB1L__SS500_Don’t Stop ’til You Get Enough var första singeln från albumet Off the Wall från 1979. På 80-talet gjorde Derrick Laro & Trinity en utomordentlig reggaeversion. Den finns bland annat på skivan Hustle utgiven av skivbolaget Soul Jazz.

 

 

Shinehead-Rough--Rugged-391286Billie Jean var andra singeln från storsäljaren Thriller från 1982. Ett par år senare gör Shinehead en version av låten på debutalbumet Rough & Rugged från 1986. Shineheads version bygger på obskyra Lee Perry-producerade riddimen Billy Jean aka Get A Lick.

 

 

The Girl is Mine är också från albumet Thriller och spelades in som en duett tillsammans med Paul McCartney. Yellowman & Peter Metro gjorde 1984 en dancehallversion av låten. Riddimen – som också heter The Girl is Mine – producerades av Clive Jarret.

3 Comments

Filed under Krönikor

Beyoncé goes reggae

I dagarna spelade Destiny’s Child-stjärnan Beyoncé på svensk mark. I Dagens Nyheter noterar Nanushka Yeaman att stjärnan går loss på Dawn Penns reggaeklassiker You don’t love me  (No, No, No). Och hon gör det tydligen riktigt bra. “Själfullt” låter beskrivningen.

Det är faktiskt inte första gången Beyoncé går loss på reggaeklassiker. Hon har nämligen gjort en riktigt bra version av dancehalldängan Ring the alarm, som ursprungligen spelades in av framlidne Tenor Saw, och som populariserades ytterligare 1991 då rapparna Fu-Schnickens gjorde sin egen – hysteriska – version. Faktum är att även Alborosie använt sig av Ring the alarm, om än endast i samplat format. Lyssna på tunga Soundkilla från hans debutalbum, så hör du tydligt samplingen.

Nu har Ring the alarms popularitet alltså stigit ytterligare i graderna. Förhoppningsvis leder hennes version till att fler upptäcker originalversionen av Tenor Saw, eller i alla fall får upp ögonen för Collie Buddz som teamar upp med henne på versionen.

Vill du höra Dawn Penns version av You don’t love me (No, No, No) eller versionerna av Ring the alarm? Ladda in Spotify-länken, så är det fixat.

Leave a comment

Filed under Krönikor

Can’t buy me love

billboardschartsSmaken är ju som baken – delad.  Och det framgår tydligt när jag läser om Billboardlistans reggaesektion. I toppen ligger coverbandet Easy Star All-Stars med Beatleshyllningen Easy Star’s Lonely Hearts Dub Band med gästartister som Luciano och Mighty Diamonds. På andra plats återfinns Buju Banton’s Rasta got soul och tredjeplatsen stoltserar med gamla godingarna UB40.

Ett antal tankar slår mig när jag läser listan – som för övrigt inte innehåller någon platta jag skulle köpa. Min första tanke är att dagens reggaemusik inte alls håller samma klass som på 60-, 70-, och 80-talen. Visst finns det bra artister. Lutan Fyah, Fantan Mojah, Alborosie, Pressure, Etana, Warrior King, Chezidek m fl gör bra grejor. Men, jag saknar namn som Dennis Brown, Gregory Isaacs, Lone Ranger, Max Romeo, Johnny Osbourne och Freddie McGregor. Och kanske framför allt vokalgrupper som Meditations, Mighty Diamonds och Heptones. Det fanns tider då man kunde köpa helgjutna album snarare än enstaka makalösa singlar.

Det andra som slår mig är att ett förhållandevis okänt coverband toppar listan. De har visserligen idel bekanta gästartister, men det känns ändå inte helgjutet. Krävs det sådana tilltag för att nå kommersiell framgång? Klarar inte dagens reggae av att slå stort utan att Beatles ska behövas blandas in? Missförstå mig inte. Jag är den förste att omfamna reggaecovers av kända eller okända låtar. Heptones version av Bob Dylans I shall be released eller Ken Boothe’s version av Bill Withers Ain’t no sunshine kvalar båda in högt på mina topplistor. Men, någonstans känns det bekymmersamt att Beatles toppar även reggaelistan.

Leave a comment

Filed under Krönikor

Coverhysteri

 

easy_star_all_stars-easy_stars_lonely_hearts_dub_band_b1Dagens Nyheter skriver i dag om New York-bandet Easy Star All-Stars, som satt i system att göra reggaeversioner av kända rockplattor, bland annat Pink Floyds Dark side of the moon (Dub side of the moon). Deras senaste coverplatta är Beatles klassiska Sgt Pepper’s lonely hearts club band (Lonely hearts dub band) med gästartister som Luciano, Frankie Paul och The Mighty Diamonds.

Reggaeartister har ända sedan 60-talet med blandad framgång gjort covers avbob1 kända låtar. Det har främst varit soulcovers, men även ett stort antal låtar från storheter som Bob Dylan, Elvis Presley och The Police. Spana exempelvis in Trojan Records samlingsskivor Is it rolling Bob: A reggae tribute to Bob Dylan (finns även som dub-versioner) och All shook up: A reggae tribute to the King samt Regatta Mondatta: A reggae tribute to The Police

Tyvärr håller ingen av plattorna särskilt hög kvalitet. Det finns dock ett antal spår som sticker ut, exempelvis In the ghetto med Susan Cadogan och Jamaican in New York med Shinehead. Märkligt att Trojan missat att ta med The Heptones mästerliga Bob Dylan-cover I shall be released.

Trojan har även gett ut den lite märkliga boxen Trojan Country reggae box set. Som namnet antyder handlar det om reggaecovers på country-låtar. Boxen innehåller hela 50 låtar och kvaliteten är minst sagt ojämn. Guldkornen är bland annat Games people play med Bob Andy, Help me make it through tonight med Ken Parker och Green, green grass of home med Delroy Wilson.

darker-than-blue-soul-from-jamdown-1973-19801Ska man hitta bra reggaecovers måste man vända sig soulen. Där finns en hel del riktiga mästerverk, och reggaeversionen ofta är bättre än originalet. Hela skivor som Darker than blue: Soul from Jamdown 1973 – 1980 på insomnade Blood and Fire Records och Impact!Soul Jazz Records håller båda hög och jämn kvalitet. Vill man ha kvantitet före kvalitet kan man vända sig till Motor City Reggae box set på Trojan Records.

Vill du veta mer om reggaens relation till soulen kan du läsa min krönika Reggae got soulSkivkoll.

Leave a comment

Filed under Krönikor