Tag Archives: Reggaefotografer

Fotografen Dave Hendley visar 70-talets Jamaica

Dave Hendley är en brittisk fotograf som plåtat en hel del reggae genom åren. Under 70-talet besökte han Jamaica med jämna mellanrum och lyckades fånga flera storstjärnor på bild, exempelvis Lee Perry, Burning Spear och King Tubby.

Han ligger bakom ett antal av bilderna i boken Reggae Explosion: The Story of Jamaican Music av Chris Salewicz och Adrian Boot. Hans material har också använts till skivomslag för bland annat I Roy.

Ett antal av hans bilder finns tillgängliga på webben. Det är fantastiska person- och miljöporträtt från 70-talets Jamaica. Titta på de 16 bilderna och dröm dig tillbaka till en tid när reggaen kanske var som allra bäst.

Leave a comment

Filed under Nyheter

Marley in på bara skinnet

MarleyomslagBob Marley-böcker finns det gott om. En sökning på Amazon ger hela 164 träffar. Böckerna sträcker sig från den mytologiska Catch a Fire: The Life of Bob Marley till den barnboksliknande The Boy from Nine Miles: The Early Life of Bob Marley.

Sedan några månader tillbaka kan man utöka sitt bibliotek med ytterligare en bok. Den här gången rör det sig om en fotobok signerad pressfotografen David Burnett.

Den 200 sidor långa Soul Rebel: An Intimate Portrait of Bob Marley in Jamaica and Beyond (Insight Editions) innehåller mängder av tidigare opublicerade bilder på såväl Bob Marley som andra framstående reggaesångare och grupper.

David Burnett är en fantastisk fotograf med en imponerande karriär – The New Yorker, The New York Times Sunday Magazine och Life Magazine var bara några av hans uppdragsgivare innan han tillsammans med journalisten David Devoss 1976 skickades iväg av Time till Jamaica för att porträttera reggae i allmänhet och Bob Marley i synnerhet.

I artikeln som sedan publicerades fanns endast två bilder. Resterande harBUR0000_BMarley_08 tydligen legat i David Burnetts byrålåda och väntat på att publiceras. Efter att ha läst boken kan jag  konstatera att det var väl värt väntan, men något förvånande att den inte nått bokdiskarna förrän 30 år efter att bilderna plåtades.

Boken tar med läsaren på en resa i en tid när reggaen var på väg att bli en världsangelägenhet och då Jamaica fullkomligen sprudlade av musikalisk energi. David Burnett har bland annat plåtat Burning Spear i Ocho Rios, Peter Tosh och Lee Perry i Kingston samt Bob Marley under sin hyllade Exodus-turné. Det är en fullkomligt fantastisk resa som har musikhistoriskt värde för alla.

Boken har dock ett litet aber. Den är nämligen ganska stor, typ “coffee table bok stor”. Därför passar den inte särskilt väl att läsa på stranden eller i hängmatten i sommar. Istället kan du packa ner Don Letts intressanta uppväxtskildring Culture Clash: Dread Meets Punk Rockers, som finns i praktiskt pocketformat.

1 Comment

Filed under Recensioner

Reggaejournalisten och fotografen Beth Lesser berättar

Inom alla branscher och områden finns personer som arbetar i bakgrunden, men ändå fyller en oerhört viktig uppgift.  Det kan vara vd-sekreteraren, låtskrivaren eller funktionärerna på ett maratonlopp. Personer man är i stort behov av, men som sällan syns eller får den uppskattning de förtjänar.

Reggaejournalisten och fotografen Beth Lesser är en sådan. Hon har varit en vital del av den internationella reggaescenen ända sedan slutet av 70-talet, då hon började att intressera sig för den jamaicanska musiken.

– Jag började att lyssna på reggae efter att punken dog i slutet av 70-talet. Jag gillade punkens aggressivitet, gräsrotskänslan och spontaniteten. Men sen blev musiken så bitter och inåtvänd, berättar Beth Lesser för Reggaemani.

YP 1Beth Lesser började istället att leta upp ny musik, musik som man kunde ha kul till. Och här kom reggaen in i hennes liv.

– Det var genom punken och den engelska two tone-scenen som jag kom i kontakt med reggaen. Dessutom hade jag anarkistvänner som älskade Bob Marley och soundtracket The Harder They Come. Jag upplevde reggaen som levande och ren. Det finns nog ingen annan genre som är så detaljrik eller öppen för nya influenser och musikaliska experiment, fortsätter hon.

Genom sina anarkistvänner lärde hon känna jamaicanske reggaemusikern Ernie Smith, något som ytterligare ökade intresset för reggae. Det ledde till att hon och hennes make Dave 1981 tog initiativet att starta numera kultförklarade tidningen Reggae Quarterly. Tidningen var och är fortfarande – om man lyckas lägga vantarna på ett exemplar – mycket uppskattad, bland annat eftersom den innehöll intervjuer med många legendariska artister och musiker.

– Jag och min make åkte till Jamaica för att söka upp Augustus Pablo. Vår ursprungliga idé var att göra en tidning om hans Rockers International-verksamhet, säger hon.

Augustus Pablo visade sig vara en ödmjuk person och mycket villig att berätta om sin musik och verksamhet. Men han tyckte inte att paret skulle begränsa sig till att skriva enbart om Rockers International. Istället bjöd han med dem till danser och olika studior där de fick unika tillfällen att träffa många av Jamaicas stjärnor.

– Mitt bästa minne är när vi fick följa med Augustus Pablo till King Tubbys studio. Det var på vår första resa till Jamaica, och att se King Tubby arbeta är allt en reggaefan kan drömma om, berättar hon.

dancehall-story-book-beth-lesserUtöver Reggae Quarterly har hon publicerat två böcker – King Jammy’s och den nya boken Dancehall: The story of Jamaican dancehall culture. King Jammy’s är, som titeln skvallrar om, en djupdykning i en av Jamaicas främsta producenter. Den nya boken är bredare och beskriver reggae – framför allt dancehallen – på ett lätt och ledigt vis. Boken är kryddad med fantastiskt bildmaterial och personliga upplevelser från 1980-talets Kingston.

– Det som inspirerade mig att skriva Dancehall: The story of Jamaican dancehall culture var att den information och fakta som finns på internet ger en vinklad och orealistisk bild av historien. Exempelvis har artisterna med läs- och skrivkunnighet eller datorkunskap haft möjlighet att framhäva sin egen roll i musiken, medan andra glömts bort, hävdar Beth Lesser och fortsätter:

– Samtidigt skapades en så stor del av dancehallen live snarare än på skiva. Många av de artister som inte spelade in något material har inte fått något utrymme alls i historien. Exempelvis så var Brigi (Brigadier Jerry, reds anm) och Charlie Chaplin influerade av Kanadas Screecha Nice.

Beth Lesser säger att hon är en del av den gamla reggaegenerationen och inte håller koll på dagens reggaeartister.

– Jag gillar delar av nutida reggae, men jag föredrar dj-stilen där man “ride the rhythm”, snarare än att tränga ut rhythmen med en massa annat som man gör i dag. Jag föredrar också livetrummor, framför allt Santa Davis. Han kunde göra vilken rhythm som helst magisk bara genom att improvisera. Jag är dock glad att äntligen se så många duktiga kvinnor. Jag älskar exempelvis Lady Saw och Queen Ifrica, avslutar hon.

FAKTA
Föddes 1953 i New York och flyttade 17 år senare till Kanada. Hon gifte sig 1986 på en Youth Promotion-dans (Sugar Minotts soundsystem, reds anm) och bor i dag i Kanada med sin make och 18-åriga dotter. Beth Lesser arbetade under många år som fotograf och har ställt ut sina verk på ett antal gallerier. I dag är hon reggaejournalist och arbetar med autistiska barn.

Fem snabba frågor till Beth Lesser
Bästa reggaeartisten?
Bob Marley hade störst påverkan, men jag vill lyfta fram Coxsone Dodd och King Tubby.

Bästa reggaelåten?
Dance Pon The Corner med Jah Thomas.

Bästa reggaeåret?
1980, eller kanske 1979-1981. Då visste man fortfarande hur man använder slagverk.

Bästa reggaeproducent?
Junjo och Jah Life – deras tidiga produktioner. George Phang har också haft några klassiker och Jammy har ju varit framgångsrik ända sedan 1970-talet.

MadooBästa skivomslaget?
Rock With Papa Madoo med Madoo eftersom skivomslaget visar honom på en dans.

3 Comments

Filed under Intervjuer