Sean Paul on the right track

Jamaican dancehall superstar Sean Paul is back with a new album, following the polished and American Idol-friendly Tomahawk Technique, released in 2012.

Full Frequency opens with the Damian Marley combination Riot, one of the best tracks from last year and one hell of a reggae/dancehall banger. It’s hard, raw and full of vital energy, quite opposite to anything that was offered on Tomahawk Technique.

And so it continues for a number of tracks. The tempo is often high and the amount of glossy and fluffy club bangers can be handled, even though they are too many for my taste. Sean Paul is not Flo Rida or Pitbull. He’s a dancehall artist, and dancehall should be his focus and that’s where he’s at his best. It doesn’t matter if it’s aggressive or smooth, just as long as it is dancehall.

Want Them All is an aggressive combination with Konshens, while Wickedest Style, now with Iggy Azalea on the microphone, is gentle and laid-back. Both excellent, but on their own terms.

With Tomahawk Technique Sean Paul strayed and missed the mark, but on Full Frequency he seems to be on the right track again, even though he needs to step it up even more on the next album.

Advertisement

20 years of Maximum Sound

In the history of reggae music it’s often referred to labels and producers in the so-called golden era, i.e. the 70’s and Bob Marley’s heydays. Lee Perry at Black Ark, Coxsone Dodd at Studio One and Duke Reid at Tresure Isle regularly pops up.

But there are of course many, many other key labels and producers, and one of the most important ones in recent years is Frenchie, who operates and owns Maximum Sound and its subsidiaries Calabash, Pull Up My Selecta! and the most recent addition Maximum Sound Bwoy Killers.

He has run Maximum Sound for 20 years and has put out a truckload of hard-bouncing dancehall and spiritual and relentless roots and culture, including Junior Kelly’s Tough Life, Fantan Mojah’s Stronger and Sean Paul’s Back Off. He was also involved in the creation of the world famous Diwali riddim and served as executive producer for Mr. Vegas’ breakthrough album Heads High.

Since it’s Maximum Sound’s 20th anniversary this year I had a chat with Frenchie about his career, the music industry and a broken fridge. Check the full story over at United Reggae and be sure to keep an eye out for an anniversary compilation dropping on September 16.

Reggae Grammy nominees announced

In the past weeks a list of entries to the Grammy Award for best reggae album has circulated. The list contained a total of 53 entries and had its fair bit of highs and lows. Yesterday the actual nominees were announced and unfortunately only one of five nominees is a real gem.

The total list of 53 entries contained several great albums, for example Busy Signal’s Reggae Music Again, Courtney John’s From Letters To Words, I Octane’s Crying to the Nation, Konshens’ Mental Maintenance, Singing Melody’s They Call Me Mr. Melody and Jimmy Cliff’s Rebirth. The only one that made to the final round was Rebirth.

But there is good news. Rebirth is by far the strongest nominee. It’s accompanied by The Original Wailers’ Miracle, Sean Paul’s Tomahawk Technique, Sly & Robbie & The Ram Masters’ New Legend and Toots Hibbert’s Unplugged At Strawberry Hill.

Rebirth is Jimmy Cliff’s strongest album since his heydays in the 60’s and 70’s and if there’s any justice in the world and the jury knows anything about reggae music; it will be a landslide victory for Jimmy Cliff.

The winners of the 55th Grammy Award will be presented on February 10, 2013.

Sean Paul’s new direction

Dancehall sensation Sean Paul is by far the most successful reggae artist in the 21st century with smash hits such as We Be Burnin, Gimme the Light, Temperature and Get Busy.

His initial success came with his second album Dutty Rock in 2002, which was followed-up in 2005 with the more hard-edged album The Trinity, an album that embraced his dancehall roots. His fourth set – Imperial Blaze – was put out in 2009, but wasn’t the same commercial triumph as its two predecessors, even though it was a consistent effort with Jamaican producer Stephen “Di Genius” McGregor handling most of the production.

Tomahawk Technique is Sean Paul’s latest set, an album where he takes a new direction directly aimed at the charts.

The three first singles of the album – Got to Luv U, She Doesn’t Mind and Hold On – are produced in collaboration with hit makers Stargate, Shellback, Benny Blanco and Ryan Tedder. These boys CV’s are jam-packed with chart toppers from the likes of Pink, Katy Perry and Jennifer Lopez. And this is the sound that Sean Paul has embraced throughout the album – electronica-influenced modern R&B and hip-hop with bright pop melodies.

Sean Paul sings about having a good time, whining waists and boyish love – “cause she only love me when I close my eyes, that’s why I call her dream girl, dream girl, she’s the only one that gives me butterflies, I see her in my eye, dream girl, dream girl”.

Tomahawk Technique boasts several teenage floor fillers and will surely attract a new crowd, all the while losing his long-time dancehall fans.

Steely & Clevie revolutionized reggae

Steely & Clevie are two of the most gifted musicians and producers coming from Jamaica. They are responsible for numerous hits spanning over three decades and their musicianship has been utilized by producers such as King Jammy and Augustus “Gussie” Clarke.

Now VP Records has bestowed them with a three disc compilation containing 42 of their own productions and a DVD with almost two hours of material.

Steely, who sadly passed away in June 2009, and Clevie, have been in the music business since the 70’s. Their first recording together was Hugh Mundell’s classic Africa Must be Free (by 1983) produced by Augustus Pablo.

Afterwards, Steely & Clevie went different ways – Steely joined the famous Roots Radics band and Clevie joined In Crowd, led by producer, singer and song writer Fil Callender.

They met up again in the mid 80’s and from then on they’ve played on countless of hit songs coming out of Jamaica – both as session musicians at King Jammy’s studio as well as on their own after they opened their own facilities in 1988.

The 42 songs on Digital Revolution showcase an era in reggae, an era when technology and computers reigned in the studio and in the dancehalls. And Steely & Clevie were masters of handling drum machines and keyboards. Their innovative style paved the way for digital, percussion driven and groundbreaking riddims such as Punany, Duck and Cat’s Paw.

Digital Revolution includes plentiful of hits spanning over growling deejay Tiger’s When and soulful singer Garnett Silk’s Love is the Answer to more contemporary sounds in Sean Paul & Mr. Vegas’ smash hit Haffi Get da Gal Yah (Hot Gal Today).

Steely & Clevie’s importance in reggae music cannot be exaggerated and this anthology certainly shows the minds of geniuses.

Stephen Marley tog hem sin andra Grammy

Bob Marley-sonen Stephen kammade i går kväll hem sin andra Grammy för plattan Mind Control. Det rapporterar bland annat Dancehall Mobi. Sin första Grammy fick han för originalversionen av Mind Control 2008, och sin andra för den akustiska versionen av samma platta.

Konkurrensen bestod av Rasta Got Soul från Buju Banton, Awake med Julian Marley, Brand New Me med veteranen Gregory Isaacs och Imperial Blaze med Sean Paul.

Hade jag enhälligt valt vinnare bland de nominerade hade det blivit Rasta Got Soul med Buju Banton, även om den plattan hamnade utanför mina personliga favoriter från förra året.

Därför lyckades Bob Marley

Bob Marley är utan tvekan världens mest kända reggaeartist. Reggaemani har läst ett gäng Bob Marley-biografier och listat ut några av ingredienserna i hans framgångsrecept.

Desmond Dekker, Millie Small, Jimmy Cliff, Shabba Ranks, Shaggy och Sean Paul är alla reggaeartister med världshits i bagaget. Men trots stora framgångar är de inte i närheten av Bob Marleys stjärnstatus på den internationella musikscenen.

Att Bob Marley blev en stor stjärna berodde på ett antal viktiga faktorer. Han var perfektionist, en fantastisk låtskrivare som omgav sig med duktiga musiker och hade dessutom oslagbar karisma.

Men det var ett strategiskt avgörande beslut i London 1972 som förändrade Bob Marleys framtid dramatiskt. The Wailers hade gett ut singeln Reggae On Broadway på skivbolaget CBS och var i London för att marknadsföra den.

Men den sålde inte.

Frustrerad bestämde sig Bob Marley för att knacka på hos Chris Blackwell, ägare av skivbolaget Island (framgångsrikt med soundtracket till reggaerullen The Harder They Come). Marknadsföringsgeniet Chris Blackwell, delvis uppvuxen på Jamaica, förstod reggaemusik men även vad den vita rockpubliken ville ha. Han fattade tycke för Bob Marley, såg möjligheterna och signade bandet.

De två första The Wailers-plattorna på Island – Catch A Fire och Burnin’ – blev hyggliga framgångar, men det var när Peter Tosh och Bunny Wailer lämnade gruppen som det tog fart på allvar för Bob Marley.

Bredare sound
Han tog in de gospelinfluerade sångerskorna i the I-Threes och arbetade med gitarrister med tydliga rock- och bluesinfluenser. Amerikanerna Al Anderson, Don Kinsey och Junior Marvin blev en stor del i Bob Marleys nya och lite rockigare sound.

Turnéer
Nu ensam frontman började Bob Marley att turnera som en galning, varje platta följdes av långa turnéer i bland annat Europa och USA.

Budskap till media
Vid varje skivsläpp tog Bob Marley sig tid till att prata med media, och hade tydliga budskap om jämlikhet och mänskliga rättigheter. Han var en motpol till diskons dekadens, och medierna tog honom varmt till sina hjärtan. Detta hade en klar effekt på reggaemusikens ökade popularitet.

Även om Bob Marley hade koll på det mesta, fick han draghjälp av några slumpmässiga händelser. Eric Claptons rosade cover på I Shot the Sheriff kom lägligt sommaren 1974, och skakade av sig strålglans på Bob Marley som just skulle göra solokarriär. Även mordförsöket i december 1976 påverkade såväl image som låtskrivande i en positiv riktning.

Det är omöjligt att säga om reggaen någonsin kommer att föda en stjärna som Bob Marley igen. Garnett Silk nämndes på 90-talet som en efterträdare, men gick hastigt bort i en olycka 1994. I dag kan jag inte se någon tydlig tronarvinge, utan förutspår att dagens största stjärnor – som Sean Paul, Sizzla och Buju Banton – inte har en chans att slå igenom Bob Marley-style. De saknar helt enkelt hans kombination av karisma, viktiga budskap och förståelse för hur medierna skapar stjärnor.

Vill du läsa mer om Bob Marley rekommenderar jag biografierna Bob Marley – Conquering Lion of Reggae av Stephen Davis och Catch A Fire: The Life Of Bob Marley av Timothy White.

Vinterhälsning från VP Records

Skivbolaget VP Records släppte i dagarna en kostnadsfri mixplatta med artister från då och nu. Den 41 minuter långa mixen har skruvats ihop av dj Calli B och innehåller ett urval av de låtar VP släppt under året.

Här finns alltså nya låtar som Hold My Hand med Sean Paul, Alton’s Medley med Romain Virgo och Precious Gift från den kommande Sizzla-plattan, men även klassiker som I Love King Selassie med Black Uhuru och Prison Oval Rock med Barrington Levy.

Plattan laddas ned från Planet Reggae Webstore. Det enda du behöver göra är att skaffa ett användarnamn och ett lösenord samt kicka in koden ”wintersampler”.

Nominerade för Reggae Grammy 2010 har tillkännagetts

Flera sajter rapporterar om de fem finalister som nominerats för en reggae grammy nästa år. Totalt var 39 artister nominerade, men den listan har alltså kokats ner till fem.

De nominerade plattorna har släppts mellan den 1 oktober 2008 och den 31 augusti 2009, vilket diskvalificerar personliga favoriter som Omar Perrys Can’t Stop Us Now och Chezideks I Grade.

De nominerade plattorna är:

Buju Banton – Rasta Got Soul
Gregory Isaacs – Brand New Me
Julian Marley – Awake
Stephen Marley – Mind Control
Sean Paul – Imperial Blaze

Har inte hört vare sig Julian eller Stephen Marleys plattor, men det känns typiskt att två Marleys är nominerade.

En personlig lista på nominerade hade sett en smula annorlunda ut och exempelvis innehållit Sojahs Modern Revolution och Takana Zions Rappel à l’Ordre.

Grammy-utdelningen äger rum i Los Angeles den 31 januari nästa år.

Seranis debutplatta har nått skivdiskarna

Serani är 27-åringen som startade sin producentkarriär endast 19 år gammal. Tillsammans med två vänner grundade han producentkollektivet DASECA 2001.

Serani ligger bland annat bakom världshits som We Be Burnin’ med Sean Paul och Dutty Wine med Tony Matterhorn.

 

Men att producera var uppenbarligen inte tillräckligt för producentgeniet. Förra året släppte han singeln No Games och duetten Doh tillsammans med Bugle.

Sedan dess har nog många längtat efter plattan som släpptes i tisdags.

Debutplattan heter, precis som singeln, No Games och innehåller 14 spår, varav de flesta helt nya.

Seranis blandning av pop, RnB och lättviktar-dancehall får säkert många reggaekonnässörer att rynka på näsan. Men sannolikt kommer plattan att sälja som smör i solsken och många The Voice-lyssnare kommer säkert att hitta en ny favorit.