Tag Archives: Sherkhan

Diana Rutherford is a pop princess from the ghetto

Diana Rutherford has made some excellent efforts on French producer SherKhan’s riddims in the past years. Now the pair has made the album Ghetto Princess together, an album that assembles 16 urban tunes.

But first things first. Ghetto Princess is neither a straight reggae nor a straight dancehall album. This is a popish RnB album with some notable exceptions. The dancehall excursion Hot Gyal is one such.

Ghetto Princess is rather in the same vein as Jason Mraz or Bruno Mars. But with a lot more attitude.

It’s radio friendly, stylish and often with infectious hooks and bass lines, even if the riddims and beats at times are minimal. Just listen to Caged on the Sufferah riddim.

Diana Rutherford sings with a sexy diva approach and with authority. She’s at her best when sounding fierce and angry, as in Beware, where she warns that your best friends are your worst. Or in the straight gospel tune The Treasure with its grand chorus and harmonies.

This album will probably disappear under mainstream radio’s radar. And that’s a shame. Several of the tunes would most likely appeal to a young urban audience that is continually fed with the latest Nicki Minaj, Flo Rida and Keyshia Cole.

Leave a comment

Filed under Record reviews

Nästan Perfect

Ettrig och ansträngd. Så skulle jag beskriva singjayn Perfects sångstil. Kanske är den också en smula gäll.

För att hålla kvar lyssnaren krävs därför en hel del av Greg Rose, som Perfect egentligen heter. Välskrivet material naturligtvis. Men även tajt och intressant produktion.

Perfects fjärde platta – French Connection – har allt som krävs för att jag ska ha plattan på repeat i skivspelaren. Franska producenten Sherkhan har skapat en modern och urban ljudbild som friskt blandar olika stilar. Plattan befinner sig någonstans i gränslandet mellan reggae, pop, soul och RnB. Den är inget för roots-traditionalister med andra ord.

Vid en första genomlyssning verkar French Connection nästan schizofren. Men den växer efter ett antal spelningar och jag märker att jag lyssnat på plattan i tre timmar i sträck. Det går inte att värja sig. Jag hittar finesser i produktionen, i musiken och i Perfects uttryck som jag vill höra igen, igen och igen.

Jag kan inte påminna mig om någon reggaeplatta som låter som French Connection. Ingen som skapat en så spretigt genomtänkt skiva. Perfect lyckas till och med göra soulstandarden Ain’t No Sunshine intressant.

Förhoppningsvis tar fler rygg på stilen och vågar gå utanför ramarna utan att för den skull mista sin identitet. För det här är Perfect nästan rakt igenom.

3 Comments

Filed under Recensioner