Tag Archives: Södra Teatern

Suggestiv stämning med Ward 21

I går intog Malmöbaserade klubben Gully Creepin med Safari Sound i spetsen Kägelbanan i Stockholm. Med sig hade de dancehalltrion Ward 21 från Jamaica.

Ward 21 är en ovanlig trio. De är lika mycket producenter som artister och har flera framgångsrika rytmer på sitt cv, bland annat Cosa Nostra som släpptes i vintras.

Deras sound tillhör det tuffaste i dancehallgenren. Det är minimalistiskt, hårt och filmiskt. Och ungefär så låter också kvällens show.

Klockan visar kvart i ett när trion äntrar scenen. Det är mörkt i lokalen när Andre ”Suku” Grey inleder med sitt entoniga, maniska mässande. Hans röst är mörk och stämningen suggestiv.

Musiken har ibland mer gemensamt med hiphop och house än dancehall. Hiphop-känslan förstärks också av Kunley McCarthys beatboxande i mitten av showen.

Det är Andre Grey och Kunley McCarthy som står för den mesta sången. Mark Henry verkar trött och fyller mest i de andras sång.

Låtarna levereras i ett rasande tempo och stämningen höjs avsevärt i Hotta, Betta, Phatta, Ganja Smoke och Full Up the Party med en förinspelad Wayne Marshall. Det är inte konstigt att den låten får starkt gehör hos publiken. Den bygger nämligen på Tupac & Dr Dres hiphop-klassiker California Love.

Konserten är lekfull. Andre Grey och Kunley McCarthy kör exempelvis en låt från publikhavet. Men jag kan inte låta bli att tycka att de är lite loja och ofokuserade. Det är inte ofta man ser en sångare lägga sig och jäsa på dj-podiet mitt under sin egen show.

Leave a comment

Filed under Recensioner

Tarrus Riley briljerar

Onsdagskvällen är iskall i Stockholm. Utomhustermometern visar omkring tio minusgrader. Det är med andra ord ganska långt ifrån den jamaicanska tropiska hettan. I alla fall utanför Kägelbanan på Södra Teatern. Inomhus håller Tarrus Riley hov och levererar en veritabel hitkavalkad i ett furiöst tempo.

Kvällen börjar sömnigt. Duktiga, men rätt tråkiga, sångaren Duane Stephenson inleder omkring halv elva på kvällen, en timme efter utsatt tid. Konserten är vid den här tiden långt ifrån fullsatt och Duane Stephenson anstränger sig inte nämnvärt för att roa publiken under sina dryga 20 minuter på scenen.

Lovande singjayn I-Octane är det desto mer liv i. Han far fram och tillbaka över scenen likt en speedad road runner. Han gör sitt bästa för att väcka liv i publiken, som nu börjat växa betydligt.

Även om I-Octane gör en godkänd insats så spelar han inte samma division som kvällens huvudperson. Faktiskt inte ens samma liga. Tarrus Riley fullkomligen kör över Duane Stephenson och I-Octane med sin scennärvaro, sin intensitet och sitt låtmaterial.

Tarrus Riley kliver på scenen klädd i hatt, slips, skjorta och glasögon. Han ser ut att komma direkt från skolbänken på något amerikanskt Ivy League-universitet. Men allt visar sig bara vara en chimär.

Tarrus Riley är en briljant entertainer och lyckas göra tuffa liveversioner av sitt många gånger harmlösa material. Tillsammans med niomannabandet ger han redan bra låtar som Beware, Micro Chip, System Set, One Two Order och Good Girl, Gone Bad nytt liv. Han lyckas till och med göra Michael Jackson-covern Human Nature riktigt intressant. Mycket tack vare tempohöjningen.

Publiken har kul. Tarrus Riley har kul. Stora delar av bandet har också kul. De enda som verkar ha tråkigt är de två körsångerskorna som mest ser ut att frysa.

1 Comment

Filed under Recensioner