Tag Archives: The Wailers

Marleys låtar åter på Gröna Lund

Det är över trettio år sedan reggaekonserten alla svenskar talar om. Den 10 juni 1976 stod Bob Marley på Gröna Lunds scen och rev av ett antal mästerverk.

I kväll stod den enda kvarvarande medlemmen i The Wailers på samma scen och framförde både egna alster och ett antal signerade Bob Marley. Bunny Wailer är av många betraktad som en levande legend. Han har varit i branschen sedan tidigt 60-tal och spelat in en rad klassiker både på egen hand och tillsammans med The Wailers.

Vitskäggiga Bunny Wailer kliver på scenen klädd i en vit dress, rastahalsduk, solglasögon och en virkad väst i svenska flaggans färger. Han ackompanjeras av ett tajt band med en fullfjädrad blåssektion och en kör bestående av tre män på ålderns höst. Medan kören under kvällen gungar långsamt i takt med musiken, så har Bunny Wailer själv energi som en tonåring.

Han rör sig obehindrat över hela scenen och river av den ena klassikern efter den andra, bland annat ett medley från kritikerrosade debutalbumet Blackheart Man från 1976. Och det är i huvudsak åt den perioden – under kvällen kallad memory lane – den nästan två timmar långa konserten ägnas.

Den inledande timmen vigs åt eget material, medan den andra består av klassiska Bob Marley-låtar samt en och annan från The Wailers och Peter Tosh. Den låt som drar mest applåder är faktiskt marijuanahyllningen Legalize It av Peter Tosh.

Två timmar är en lång konsert, och det krävs en hel del för att hålla intresset uppe under så lång tid. Därför är tempohöjningen med skaklassiker som I Stand Predominate och I’m the Toughest ett välkommet inslag bland en annars rätt mossig repertoar. Tyvärr räcker det inte för att lyfta kvällen. Jag lämnar Djurgården med lärdomen att man kanske inte ska förvänta sig en sprakande Bob Marley-upplevelse av en gammal, om än livlig, gubbe.

3 Comments

Filed under Recensioner

Sexiga skivomslag

Sex säljer. Tidningar, TV och andra medier har regelbundet rubriker i stil med “Så fixar du det heta semestersexet” eller “Här är TV-stjärnans bästa sextips”. Men det är rubriker. Bilder är desto mer sällsynta i rumsrena medier. Då får man söka sig någon annanstans. Och det behöver inte bli långt. Det räcker med att sträcka sig till skivbacken och plocka fram några gamla reggaegodingar från ett par decennier bakåt i tiden.

På 60-, 70-, och 80-talet var nämligen halvnakna skivomslag ett ganska regelbundet inslag i reggaen. Skivbolagen som gick fram hårdast var Trojan Records och Pama Records. Skivomslagen pendlar från mjuk erotik till regelrätt porr, om än i den mjukare skolan.

Trojan hade exempelvis en hel serie samlingsplattor med halvklädda kvinnor i olika poser på skivomslagen. Samlingsserien hade talande nog titeln Tighten Up och finns i åtta olika utgåvor. Den mest vågade är nog den sjätte utgåvan med en naken kvinna omslingrad av en orm på skivomslaget.

3397

Skivbolaget Pama – som startade sin verksamhet efter att Trojan nått stora framgångar – var inte sena att haka på trenden. De döpte sin version av Tighten Up till Straighten Up. Men den var nog en betydligt sämre försäljningsframgång och gavs endast ut i fyra versioner. Den mest vågade utgåvan är den första med en naken kvinna som sitter på knä.

Straighten up-Pama

Pama gav även ut samlingsskivan Something Sweet the Lady med ett hyfsat vågat skivomslag.

Something sweet-Pama

De här plattorna gavs huvudsakligen ut innan roots-reggaen gjort sitt intåg med texter som hyllar Gud och marijuana. Därför är det en smula förvånande att hitta ett sexigt omslag från skivbolaget Third World, som huvudsakligen gav ut artister med rättfärdiga budskap och musik.

447

Innan Bob Marley & The Wailers blev världskända genom plattor som Catch a fire och Burnin’ hade de en kort period på Trojan. Sannolikt hade de rättfärdiga The Wailers inte mycket att säga till om när skivomslaget till Lee Perry-producerade Soul Rebels var en halvnaken kvinna med automatvapen.

3089

På 80-talet – när smaken i allmänhet var ganska risig – så lyckades både Ken Boothe och Welton Irie att ge ut varsin skiva med några av de gräsligaste omslagen som skådats i genren.

694

2708

Det man vant sig vid är ju att se halvnakna kvinnor på skivomslagen. Därför blir man förvånad – och nästan lite glad – när man hittar det här hunkiga omslaget med okända Love Sensi.

copyoflovesenlpcover5ty

Musiken på de här plattorna är av ganska olika kvalitet. Höjdpunkterna är Soul Rebels med The Wailers och Showcase med The Uniques, medan Who gets you love med Ken Boothe och It feels so good med Welton Irie inte några av deras musikaliska höjdpunkter.

Tack till Roots Archives för skivomslagen.

Leave a comment

Filed under Krönikor

Gräsliga skivomslag

Reggaen kopplas flitigt ihop med marijuana. Det är inte konstigt eftersom drogen bland annat används för att komma närmare Gud inom rastafarireligionen.

På 70-talet – då roots-reggaen gjorde sitt intåg – var det hyfsat populärt att pryda skivomslagen med gräs på ett eller annat sätt. Det kunde vara en person som rökte en fet joint eller en bild av en marijuanaplanta.

De rökigaste skivomslagen är sällan de bästa (exempelvis platsar inget in på listan över schyssta skivomslag jag skrev om här). Däremot ska man inte underskatta deras dragningskraft. De sticker onekligen ut i mängden. Se bara på den nerrökta killen på omslaget till The Revolutionaries Vital dub (huvudsakligen versioner av Mighty Diamonds magnifika debutalbum Right time).
vital-dub

Peter Tosh bedrev under sin musikkarriär korståg i många frågor, bland annat för legaliseringen av gräs på skivan Legalize it. Argumenten var flera – bra mot influensa, astma och tuberkulos. Ingen dålig medicin med andra ord. På skivans omslag sitter Peter Tosh demonstrativt på ett fält med marijuanaplantor och röker vad som sannolikt är gräs.
legalize-it

Dread in a babylon – U Roys mästerliga platta från 1975 – är två av de rökigaste skivomslagen jag stött på. Båda utgåvorna av plattan illustrerar U Roy i fin form med en bong i högsta hugg.
u-roy
u-roy-2

Det finns även ett antal tecknade skivomslag som illustrerar gräs och rökande på lite olika vis. Dels finns Augustus Pablos Ital dub
ital-dub

…dels Winston Rileys Meditation dub med en grym version av Stalag-riddimen.
meditation-dub

Även inom re-issues finns det exempel på marijuanadoftande skivomslag. Skivbolaget Pressure Sounds har en trevlig tradition av schyssta skivomslag, och Packin House med Little Roy gör ingen fan av rök besviken.
little-roy

Vinnaren bland gräsliga omslag är ändå The Wailers subtila gräshyllning på skivomslaget på storbolagsdebuten Catch a fire. På nedanstående skivomslag framgår tyvärr inte att det är utvikningsbart till en zippotändare. Ett klassiskt skivomslag som trycktes i ganska liten upplaga. De som lagt vantarna på ett exemplar kan skatta sig lyckliga och skratta hela vägen till banken.
wailers
Tack till Roots Archives för skivomslagen.

1 Comment

Filed under Krönikor

Tre trumbeat – 40 år med reggae

Basen är reggaens blod konstaterade jag i förra veckan. Om så är fallet, vad är då trummorna? Kanske hjärtat, kärlen eller blodådrorna.

Hur som helst – trummor är en precis lika vital del inom reggae som bas. Var för sig gör basen och trummorna ingen glad. Det är tillsammans de skapar magi. ”No man is an island” som Dennis Brown konstaterade 1970.

Det finns många olika genrer inom reggae – roots, dub, ragga, ska, rocksteady m fl. Men det finns bara tre trumbeat. Vi har ”one drop” som användes flitigt till och med 1976. Sen har vi ”rockers” som var populärt mellan 1976 och 1980. Till sist finns ”dancehall” som uppfanns 1981, och ännu är aktuellt, precis som de två andra, men samtliga i uppdaterade versioner.

Skillnaderna mellan de olika trumbeatsen är inte särskilt tydlig, även för mig som lyssnat på reggae i många, många år. Det handlar om hantering och precision av baskagge, hi-hat och virveltrumma. Eftersom jag inte själv är trummis har jag själv svårt att sätta ord på det.

Därför är det så fiffigt att någon annan gör jobbet åt en, och förklarar. Litelet – ett alias på forumet på Roots-archives – har nämligen satt ihop en film som förklarar skillnaderna mellan de tre trumbeatsen. Kortfattat kan man säga att ”one drop” är slöare och långsammare, medan ”dancehall” är betydligt mer energisk i stilen.

”One drop” är fortfarande högaktuellt, likaså dancehall. Musiken låter annorlunda, medan trumbeatet är exakt detsamma. Underbart att historien fortfarande kan vara så aktuell. Lyssna exempelvis på The Wailers klassiska album ”Catch a fire” från 1973 eller Burning Spears självbetitlade från samma år. Jämför sedan med skivbolaget Greensleeves purfärska ”Nylon riddim”. Likheterna är slående.

Eller ta Toyans ”How the west was won” från 1981, och jämför med dagens låtar från Mavado och Busy Signal.

Den här kunskapen är kanske lite överflödig. Men det är rätt kul att kunna datera låtar endast med hjälp av trumbeat , eller att kunna säga på middagen – ”Marley, jahaja, han lirade ju bara slö one drop, tacka veta jag dancehall, där är det en massa skön energi”.

1 Comment

Filed under Krönikor