Långsamt framåt med Fast Forward

Svenska producenter har gott rykte internationellt och många har gjort material för världsstjärnor. Bortom hitlistorna finns en skara välrenommerade svenska reggaeproducenter, som i det tysta spelat in material med flera kända namn. Reggaemani har pratat med Fast Forward, ett svenskt produktionsteam som arbetat med Everton Chambers.

Säg Anders Bagge, Leila Bagge och Andreas Carlsson och en hel nation nickar. Säg Denniz Pop, RedOne och Max Martin och några mumlar igenkännande. Men om du däremot nämner producenter och låtskrivare som Jonahgold, Fast Forward och Pleasure Beat blir de flesta till frågetecken.

Det är inte konstigt. De här namnen opererar utanför hitlistorna, men det betyder inte att de är okända. Pratar du med folk i reggaekretsar så ökar igenkänningsfaktorn betydligt.

Jonahgold har exempelvis producerat Daweh Congo och Pleasure Beat hade stora framgångar häromåret med Majestic riddim, där namn som Luciano och Lukie D medverkade.

Fast Forward har däremot inte fått lika mycket uppmärksamhet. Inte än i alla fall. Men att döma av deras Love My riddim så borde den stora publiken vara intresserad.

Långsamt framåt
Fast Forward startade som soundsystem för sju år sedan och är baserade i Stockholm. En av förgrundsfigurerna i teamet bakom Fast Forward är Björn-Olle Rylander.

− Vi startade som ett vanligt sound utan tanke på egen label. Spelade på klubbar, fixade dubplates och clashade lite. Under hela den tiden producerade vi eget material som användes på spelningar. För omkring ett eller två år sedan sen kände vi att vi hade tillräckligt bra material och kontakter med artister för att börja släppa egna grejer, säger Björn-Olle Rylander.

Populärt sound
Fast Forwards sound ligger i tiden, kanske inte i bemärkelsen modernt, utan snarare vad som är populärt i reggaekretsar just nu. Det handlar om 80-tals digitalreggae. De gyllene åren för den här typen av sound är 1985 och ett par år framåt. Den mest kända låten inom genren är utan tvekan milstolpen Under Me Sleng Teng med Wayne Smith.

En lite mer anonym artist från 80-talet som Fast Forward lyckades få fatt i till Love My riddim är Everton Chambers. Björn-Olle berättar hur de kom i kontakt med honom:

− Everton Chambers är en artist vi gillar väldigt mycket, men som i princip försvunnit från reggaescenen sedan 80-talet. Vi lyckades få tag på honom och det visade sig att han är trevlig snubbe som var sugen på att samarbeta.

På Love My riddim medverkar även flera svenska artister, bland annat stjärnskottet Joey Fever. Björn-Olle berättar att de inte försöker vara nostalgiska när det gäller artistsamarbeten utan i första hand jobbar med nya, och gärna svenska, artister. Han tillägger dock att ett samarbete med Tony Tuff inte skulle vara fel.

Internationellt genomslag
Love My riddim har fått uppmärksamhet internationellt och singlarna säljs exempelvis hos brittiska Dub Vendor.

− Det är förstås väldigt roligt och lite av ett måste om man ska kunna sälja den här typen av musik utan att ruinera sig totalt. Vi har jobbat mycket på att hitta bra kontakter för att få ut skivan i framförallt Europa. Då är Everton Chambers ett bra dragplåster, men även Joey Fever som börjar bli riktigt känd i Europa, förklarar Björn-Olle.

Även om Fast Forward funnits sedan 2003 är de bara i början av producentkarriären. Björn-Olle berättar att de har mer på gång.

− Det kommer att komma mycket mer från oss. Vi är dock ganska perfektionistiskt lagda så varje produktion tar en hel del tid innan vi vill släppa ifrån oss något, säger Björn-Olle.

Om du är nyfiken på att höra hur Fast Forward låter så spelar de på Vielle Montagne på Söder Mälarstrand i Stockholm den 12 mars. Nya produktioner utlovas.

Sju snabba till Björn-Olle Rylander

Favoritartist?
Tony Tuff

Bästa skivbolag?
Anchor Records

Bästa reggaeplatta?
Rydim med Sugar Minott

Favorit reggaegenre?
Digital

Bästa skivomslaget?
Pressure Man med Peter Culture

Bästa reggaeproducent?
Steely & Clevie, Augustus “Gussie” Clarke

Bästa rytm?
Tempo

Nästan Perfect

Ettrig och ansträngd. Så skulle jag beskriva singjayn Perfects sångstil. Kanske är den också en smula gäll.

För att hålla kvar lyssnaren krävs därför en hel del av Greg Rose, som Perfect egentligen heter. Välskrivet material naturligtvis. Men även tajt och intressant produktion.

Perfects fjärde platta – French Connection – har allt som krävs för att jag ska ha plattan på repeat i skivspelaren. Franska producenten Sherkhan har skapat en modern och urban ljudbild som friskt blandar olika stilar. Plattan befinner sig någonstans i gränslandet mellan reggae, pop, soul och RnB. Den är inget för roots-traditionalister med andra ord.

Vid en första genomlyssning verkar French Connection nästan schizofren. Men den växer efter ett antal spelningar och jag märker att jag lyssnat på plattan i tre timmar i sträck. Det går inte att värja sig. Jag hittar finesser i produktionen, i musiken och i Perfects uttryck som jag vill höra igen, igen och igen.

Jag kan inte påminna mig om någon reggaeplatta som låter som French Connection. Ingen som skapat en så spretigt genomtänkt skiva. Perfect lyckas till och med göra soulstandarden Ain’t No Sunshine intressant.

Förhoppningsvis tar fler rygg på stilen och vågar gå utanför ramarna utan att för den skull mista sin identitet. För det här är Perfect nästan rakt igenom.

Lustre Kings om dagens reggae

Dagens reggae har kommit på avvägar och i USA släpper skivbolagen bara dålig musik. Men det kanske kan ändras. Amerikanska producentduon Lustre Kings hoppas att musik med budskap kan ta sig tillbaka in på hitlistorna.

I höstas skrev jag en krönika på Rebelmusic om avsaknaden av amerikansk reggae. Visst, Shaggy, Johnny Nash och producenten Bobby Konders kommer därifrån. Men inte mycket annat. Eller?

Efter att jag skrev krönikan började jag hålla ett extra öga på reggae från USA. Och vips så hittade jag ett gäng intressanta namn. Populära Groundation är från Kalifornien och SOJA, John Browns Body och 10 Ft. Ganja Plant är från östkusten. Sen finns också hela reggaerörelsen från Virgin Islands med artister som Midnite, Dezarie och Ras Attitude.

Några av de mest intressanta namnen på den amerikanska reggaescenen är Corrin Haskel och Andrew ”Moon” Bain, mer kända under sitt producentalias Lustre Kings.

Corrin, Moon och Jahdan Blakkamoore

Både veteraner och nya talanger
Lustre Kings började producera musik 1998 och har sedan dess arbetat med många stora namn, exempelvis veteraner som Yami Bolo och Capleton.

Duon har genom åren också varit vassa på att snappa upp nya förmågor. Lutan Fyah, Jahdan Blakkamoore och Turbulence är några namn som Lustre Kings var tidiga med att upptäcka.

− Det finns så mycket talang därute. Att ha örat mot rälsen, hänga i studior och hålla oss a jour med vad som händer hjälper oss att hitta nya talanger, berättar Corrin Haskel.

”Eklektiskt sammanhängande”
Lustre Kings har en tydlig uppdelning i vem som gör vad. Andrew Bain är musikern och kreatören, medan Corrin Haskel är den som håller i trådarna och ser till och saker och ting blir gjorda.

Den klassiskt skolade multiinstrumentalisten Andrew Bain har flera influenser, och har lyssnat på såväl hip-hop som rock och amerikansk folkmusik. Hans många inspirationskällor och musikalitet genomsyrar deras produktioner, bland annat i rytmer som Salam Addis, Shining och Talking Drums. Alla är reggae i grunden, men tre helt olika stilar.

− Jag skulle beskriva vår stil som eklektisk sammanhängande. Den är ”digital ancient”, säger Andrew Bain.

Dagens reggae är inte vad den varit
Lustre Kings producerar musik som bär ett budskap. Men Andrew Bain ställer sig frågande till om det finns en framtid för den typen av medveten reggae.

− Vi har haft svårt att motivera oss den senaste tiden på grund av den riktning reggaen tagit. Reggaen i USA är på nedgång. Det verkar inte finnas särskilt många skivbolag som regelbundet ger ut bra musik längre. Dessutom bryr sig de stora radiokanalerna inte om reggae och andra genrer får betydligt mer speltid, anser han, och fortsätter:

− Budskapen och produktionstekniken som är populära just nu är inte vad som fick oss att ge oss in i musikbranschen.

Men Andrew Bain verkar ändå förhoppningsfull.

− Saker kommer och går i cykler, och förhoppningsvis slår pendeln tillbaka till roots och musik med budskap, säger han.

Ger sig inte
Även om duon inte är helt nöjda med dagens reggaescen, så har de inga planer på att kasta in handduken. Utöver att nyligen ha gett ut två plattor har de flera projekt på gång, bland annat nya skivan Babylon Nightmare med Jahdan Blakkamoore och ett mixtape tillsammans med Project Groundation. På önskelistan över artistsamarbeten syns namn som Jah Cure och Natural Black. Men Andrew Bain verkar rätt nöjd som det är och berättar att de inte letar efter nya artister.

− Att få möjlighet att arbeta med en sådan talang som Jahdan räcker gott, säger han.

Sju snabba till Lustre Kings

Bästa artist?
Kan inte välja någon enskild (Corrin)
Jahdan Blakkamoore, Peter Touch, Tarrus Riley och Vaughn Benjamin (Andrew)

Bästa skivbolag?
Utöver Lustre Kings så är det Digital B (Corrin)
I Grade, Lustre Kings och Zion High (Andrew)

Bästa platta?
Real Thing och Black Woman and Child med Sizzla, Catch a Fire med The Wailers och It’s Growing med Garnett Silk (Corrin)
Burning Spears första på Studio One, Two Sevens Clash med Culture, King Tubby Meets Rockers Uptown med Augustus Pablo, The Real Thing med Sizzla och Rule the Time med Midnite-I Grade (Andrew)

Bästa genre?
Roots Radics på Channel One på 80-talet samt 90-tals roots (Corrin)
Studio One, Rockers, 90-tals roots och VI-roots (Andrew)

Bästa skivomslaget?
Greensleeves från 80-talet (Corrin)
Scientist och några från Midnite (Andrew)

Bästa producent?
Moon eller Bobby Digital (Corrin)
Joe Gibbs, Bobby Digital, Bob Marley & The Wailers och Don Corleone (Andrew)

Bästa rytm?
Party Time och Credential (Corrin)
Bad Road, Hard Times, Grasslands och Drop Leaf (Andrew)

Stephen Marley tog hem sin andra Grammy

Bob Marley-sonen Stephen kammade i går kväll hem sin andra Grammy för plattan Mind Control. Det rapporterar bland annat Dancehall Mobi. Sin första Grammy fick han för originalversionen av Mind Control 2008, och sin andra för den akustiska versionen av samma platta.

Konkurrensen bestod av Rasta Got Soul från Buju Banton, Awake med Julian Marley, Brand New Me med veteranen Gregory Isaacs och Imperial Blaze med Sean Paul.

Hade jag enhälligt valt vinnare bland de nominerade hade det blivit Rasta Got Soul med Buju Banton, även om den plattan hamnade utanför mina personliga favoriter från förra året.

DN om Serani i Stockholm: juckorgie

Dagens Nyheter recenserar Seranis konsert på Göta källare i Stockholm med ord som ”egotrippat” och ”juckorgie”.

Serani startade karriären som en del av producentteamet DASECA, men är sedan ett par år också artist i eget namn. Hans musik kan nog i grunden kallas reggae, men med betydande influenser från modern hip-hop och RnB.

I recensionen framställs hans som en jamaicansk motsvarighet till sextörstande R Kelly. Dagens Nyheter skriver att ”…han går längre på scen än sina kollegor. Uppknäppta gylfar och desperata försäkringar om hur bra han är på ni-vet-vad är bara förnamnet”.

Seranis lättviktardancehall har aldrig fastnat i min skivspelare, även om tuggummipoppiga hitlåten No Games lyckats etsa sig fast.

Nytt från Da Grynch

Brittiske producenten Curtis ”Da Grynch” Lynch går från klarhet till klarhet. Förra året släppte hans skivbolag Necessary Mayhem en av 2009-års bästa låtar – Young Gunz med Million Stylez & Joey Fever.

Nu är han på gång igen med nya låtar som  bådar riktigt gott för 2010. Can’t Take No More heter den senaste rytmen med sånginsatser från Aswad-sångaren BrinsleyForde samt Blackout JA, som för övrigt gjort många stabila insatser för Curtis Lynch tidigare. Rytmen är mer roots-orienterad än vanligt, och släpps på Curtis Lynch nya skivbolag Maroon.

De fyra låtarna – två vokala och två dub – finns att beställa i fysiskt format från bland annat Dub Vendor eller som mp3 via Reggae Sound Network.

Dokumentär kastar ljus över Junjo Lawes karriär

Den 16 februari släpper skivbolaget 17 North Parade en diger antologi om dancehall-producenten Henry ”Junjo” Lawes. Volcano Eruption, som samlingen heter, innefattar två cd-skivor med totalt 40 låtar samt en dvd med en dokumentär om stjärnproducenten.

De flesta av låtarna på cd-skivorna är hyfsat lätta att få tag på redan i dag. Dokumentären är däremot helt färsk och innehåller en 45 minuter lång exposé över Henry Lawes alldeles för korta karriär. Dvd:n innehåller också en 30 minuter lång konsert från 1984 med artister knutna till hans soundsystem Volcano.

Henry Lawes mördades i London 1999 i vad som ryktas vara en knarkuppgörelse. Under 80-talet var han en av Jamaicas absolut främsta producenter och den som började exportera dancehall världen över. Stjärnor som Yellowman och Barrington Levy har till stor del honom att tacka för sina karriärer.

Magnifik dancehallsamling från Soul Jazz

För drygt ett år sedan släppte skivbolaget Soul Jazz den uppmärksammade boken Dancehall – The Rise of Jamaican Dancehall Culture av journalisten och fotografen Beth Lesser. Boken ackompanjerades av en utmärkt samlingsplatta med samma namn. Och nu kommer uppföljaren.

Dancehall 2 heter den nya skivan som innehåller hela 24 spår. Precis som förra gången handlar det om dancehall från 80-talets glansdagar, även om det smugit sig in några 90-talsproduktioner.

På den första volymen fanns en uppsjö hitlåtar. Den här gången bjuds det istället på fler okända alster och artister.

Det är ett skönt hopkok av stilar. Här samsas digitala produktioner med live instrument i ett myller av klassiska rytmer. Soul Jazz har också hittat en väl avvägd blandning mellan deejays och sångare. Insatser värda att lyfta fram är Papa Sans Money A Fe Circle, Johnny Osbourne & Papa Tullos Rock And Come On Ya och General Trees Everything So So So So.

Det enda jag egentligen saknar är några dancehall-spår från Studio One. Demonproducenten Clement ”Coxsone” Dodd är kanske inte mest känd för dancehall, men i hans studio spelades det ändå in skapligt mycket intressant reggae i rub a dub takt.

Reggaegurun Steve Barrow har skrivit inlagetexterna. Men för den optimala upplevelsen rekommenderas ändå Beth Lessers bok som sällskap. Då känns det nästan som att stå och jäsa på Chancery Lane eller Brentford Road.

Dancehall 2 finns att köpa som cd, lp eller mp3 via skivbolagets webbplats.

Gappy Ranks signar med Greensleeves

Brittiska stjärnskottet Gappy Ranks slår sina påsar ihop med skivbolaget Greensleeves. Det skriver bolaget i ett pressmeddelande.

Gappy Ranks, som var i Stockholm i september förra året, väntas släppa debutplattan Breakfast in Jamaica under våren. Plattan kommer bland annat att innehålla hitlåtarna Heaven in Her Eyes och Stinkin Rich samt samarbeten med exempelvis Million Stylez.

Gappy Ranks är en fantastisk sångare. Och om plattan är lika bra som retrodoftande Peckings-produktionen Soul Rebel finns det stora möjligheter att Gappy Ranks hamnar på repeat i åtminstone min skivspelare.

Gratisskivor som räddar helgen

Januari är ingen rolig månad för plånboken. Jul, semester och nyår. Och sen de vanliga räkningarna. För att klara årets fattigaste helg har Reggaemani hittat två gratisplattor som räddar både för- och efterfesten.

Skivkoll skrev härom veckan om en gratis mixplatta från amerikanska producentduon South Rakkas Crew, som bland annat ligger bakom hårda rytmer som Clappas och Red Alert.  Mixen innehåller sexton separata låtar med exempelvis Capleton och Blackout JA. Plattan är ett måste för dig som gillar stenhård dancehall med house-influenser och behöver komma igång inför en kväll på stan.

Reggaecommunityn Dub Vibrations har satt ihop en platta med bidrag från medlemmarna. Skivan innehåller 20 låtar från dubproducenter världen över. Många av låtarna är lugna och nästan meditativa. Passar perfekt att koppla av till efter en tuff kväll.